Nej inte alltid men det är väl kanske i svarta stunder man skriver här..?!
|
Skrivet av
|
Carina, mamma till Celine & Harley
|
Et ord saknades i ditt inlägg men jag kunde ju förstå att någon släkting har diabetes. Är det mycket nära så blir väl omställningen inte så stor för er del. Vår dotters blodsockervärden är svårinställda då hon även har underhållsdoser med kortison pga astma och hon är överviktig. Vikten har nu stått stilla i flera år och hon s.a.s. växer i sin vikt.
Sen är det ju lättare att motivera ett barn som är lite större att man inte kanske har utrymme för "vad det nu kan vara" vid vissa tillfällen än det är med mindre barn. Sen så för vår del det här med känningar är svårt, vår dotter verkar inte alls medveten om läget, jag hoppas att det kommer med åldern. Som det är nu så blir hon bara en massa känslor och det kan vara svårt att skilja från trots och test av viljan.
Sen är det ju det berömda ordet "avlastning", hos oss är det liksom obefintligt och då känns det väl tyngre än det behöver vara och det är lätt att se svart på det hela.
Kan dela med mig av min reaktion på dotterns diagnos för att försöka muntra upp lite:
Maken tog nätterna på sjukhuset då vi även hade en lillebror på 7 månader och första dagen efter insjuknandet skulle jag gå och handla. I affären vankar jag omkring och kan inte bestämma mig för nåt, allt jag tittar på innehåller socker. Det formligen skriker SOCKER i från hyllorna. Det jag kommer ut med från affären är en flaska vatten... med kolsyra! Det var det enda jag kunde förmå mig att handla.
Jag ler nu när jag minns det och kommer ihåg förvirringen.
Hoppas du fortsätter att skriva här och inte avskräcks av "svarta" inlägg.
Kram, Carina |
« Tillbaka till trådstarten
|
|