Sök på innehåll hos Allt för föraldrar

Jag får panik!

Skrivet av Viktoria m Filippa och Emilia
Jag följer som besatt rapporteringen från sydostasien, fast jag mår jättedåligt av det. Sov dåligt i natt, drömde mardrömmar. Får panik av hur folk har det, och tänker på om det hade hänt oss. Tänk att gå och leta efter sina barn, eller att mina barn, skulle sitta på ett flyg hem till Sverige utan mamma eller pappa. Ser Filippa framför mig sitta med tom blick, alldeles chockad och blåslagen och alldeles alldeles ensam.

Jag är så tacksam att vi lever och mår bra allihop, och pussar extra på hela familjen.

Ska försöka hinna in till Sri Lankas ambassad i morgon med förnödenheter, såg att de efterlyser det för en extra hjälpsändning. Ska också skänka pengar till Röda Korset (utöver de pengar jag ger varje månad till Rädda Barnen, utgår ifrån att de just nu går till katastrofområdet).

Vill så gärna hjälpa till på nåt sätt, man känner sig hjälplös här hemma. Tänker också på mitt ex, som jag skrev om längre ner. Har SMSat till hans dotter, min fd styvdotter, som har efterlyst honom.

Synd att det är så tomt härinne, men jag förstår att många är bortresta. Känner mig bara lite ensam i min förtvivlan.
Svar på tråden: Jag får panik!

Inte ensam

Skrivet av  Sara med Ida bf 16/8
Följer också nästan varje nyhetssändning och på nätet trotts att jag mår jättedåligt av alla bilder man ser.
Värr blir det också av att Niklas och Ida är nere i Södra småland så jag är själv hemma. Ja får inte en blund i ögonen på nätterna, en massa hemska sener spelar upp sig när jag ska försöka sova.
Har faktiskt inkvarterat mig hoss syrran i natt för att slippa vara ensam och kanske få lite sömn. I moergon åker jag ner till resten av familjen, vill inget hällre än att krama om min lilla Ida efter alla hemska bilder man har sett.
Man känner sig ju så maktlös här där man sitter, särskillt när jag tidigare har varit i Kenya och fått hjälpa människor med mat och kläder. Visst behövs det pengahjälp och det är helt otroligt hur engagerade det svenska folket är i att skänka pengar. Men man önskar att man kunde göra såååå mycker mera.

 

Vi är många

Skrivet av  loppran
...som är skakade och förvirrade just nu. Det är en så otäck katastrof, och så nära oss på olika sätt, att vi kan föreställa oss lite av hur det skull kännas... *ryser* Stranden T och jag badade på härom året förvandlades till ett katastrofområde - vilken panik!

Jag följer också rapporteringen men klarar inte TV-inslagen där barnen gråter. Och är livrädd för att hitta bekanta på "saknas"-listorna - men läser dem ändå.

Det är så svårt att fatta vad som hänt, och det känns ynkligt att bara kunna skicka lite pengar. Alla man träffar pratar om det hemska och känner sig oroliga och otillräckliga.

Svamliga svar, men ville bara säga att du inte är ensam,långt ifrån.
 

Å jag gråter som ett

Skrivet av  Åsa m A&E
såll. Har precis sett dokumentären om Band Aid 20. Det var liksom droppen.

Allt det otäcka och skrämmande med naturkatastrofen och så bilderna på dessa ihjälsvältande barn. Minns hur jag grät och grät då för 20 år sedan (var 12år då) men nu när man har egna små är det värre.

Hur kan vi bara låta människor dö p.g.a. brist på mat?

Har oxå jag tänkte ge extra pengar. Radiohjälpen och sedan ska jag ta upp månadsgåva hos räddabarnen igen.

Blir så arg, frustrerad och upprörd.
 

Här är en till!

Skrivet av  Sanna med Hjalmar
Gråter floder...
Stackars, stackars människor!!!!
Tänk dom som är för skadade för att kunna åka hem. Som sitter med öppna sår i 38 graders värme utan vatten...
Lider med dom! Tittar och lyssnar på alla nyhetssändningar. Gråter...

Usch... Det finns ingen gud...

Kram!
 

dom känslorna

Skrivet av  Maja, Edvin & Pyret 14/1
delar du nog med de allra allra flesta. Även om man inte känner någon drabbad så berörs man ju oerhört av det som hänt. Och alla ord känns helt tomma egentligen.. Nej, det är så fruktansvärt och så totalt obegripligt. Man lider med de drabbade och anhöriga och så alla som bor i länderna samtidigt som det är så svårt att ta in alltsammans, verkligen obegripligt. Sakta sakta sjunker det in. Tittar också på sändningarna om och om igen bara för att försöka få in vad som hänt. Ensam i din förtvivlan behöver du inte känna dig iallafall.
 

jag är som du,

Skrivet av  anna med astrid
fullständigt besatt, och så har jag tills nu suttit i en stuga där antennen inte funkat. kollat på tv 24-7 när vi varit hos mamma o pappa. mormor har fått bada, dega (leka med lera) och underhållt astrid.

jag bara hoppas att alla försvunna sitter på en bergstopp och inte vågat ta sig ner, men jag inser ju attd et nog inte är så troligt för de flesta.

det är så svårt att ta in.