Sök på innehåll hos Allt för föraldrar

Vet inte riktigt

Skrivet av LiAg
hur jag ska skriva men jag måste bara få ner detta.

I måndags gick jag till Globens centrum (i Stockholm) som ligger ganska nära där jag bor och på vägen dit så gick jag förbi en fotbollsplan.
Just innan fotbollsplanen så är det ett litet skogsområde med stigar och där kom ett helt gäng med DS ungdomar som var ute och sprang.
Jag försökte att inte stirra, men jag var ju så nyfiken.
När jag sedan kom fram till fotbollsplan så kom dom också dit efter sin runda så jag tog en liten extra sväng för att titta på dem.
Vet att man inte ska stå och titta men jag kunde inte låta bli.
Jag blev både glad och lessen när jag tittade på dom.
Glad för att de hade så roligt de skrattade, spelade fotboll och småretade varandra men också lessen och varför vet jag faktiskt inte.

Hoppas ingen tar illa upp av detta.
Svar på tråden: Vet inte riktigt

Hej!

Skrivet av  Nikki
Jag tror att det är lite så att man växer in i att ens barn inte är som andra och vänjer sig allt eftersom. Jag blev också ledsen ibland när Emma var liten och jag såg äldre med Downs för jag ville inte att hon skulle bli som dem utan att hon skulle vara en helt vanlgi tjej. Det spelade inte någon rol hur duktiga de var och att jag var jätteimponerad så kändes det lite i hjärtat. Idag känns det inte alls så för jag har lärt mig att Emma är Emma och jag känner mig inte alls främmande för henne. Jag är van vid hennes beteende. Det är nog lite som med invandrare! Om man inte känner några och möter en hel släkt så kan man bli lite osäker och tycka att de beter sig konstigt. Men träffar man dem en och en så är de ju faktiskt väldigt trevliga och inte lika konstiga *S*

Kram

Nikki

 

Det har hänt mig med

Skrivet av  tinao m Ami 0103
När Amanda var liten tyckte jag att det var jättejobbigt att se vuxna med DS, vilket annat handikapp som helst kunde vara jobbigt när man var som mest känslig. Jag stod och lipade ner i vagnen för att inte folk skulle se. Man tror att allt är lugnt, men så kommer plötsligt insikten om att mitt barns framtid ser inte ut som alla andras, och det spelar ingen roll var man är, man blir ledsen.

Håller med Nikki om att det har blivit lättare att hantera med åren, men jag kan fortfarande komma på mig själv med att kämpa för att inte bli ledsen vid de mest opassande tillfällen. Mest har Amanda med sin underbara personlighet hjälpt mig att se positivt på framtiden. Jag är säker på att dina döttrar gör detsamma för dig.
 

Jag tror

Skrivet av  Lottta
att det är som en insikt som växer lite över tiden, att ens barn är annorlunda. Känner igen det där med både glädje och sorg på en gång, såg en vuxen kille med ds på stan en dag, som gick hand i hand med en kvinna utan ds (som jag uppfattade som en assistent eller nåt inte en partner). Jag blev först alldeles varm och glad eftersom killen såg så nyfiken och glad ut, verkade tycka att det var jätteintressant att titta på alla människor och affärer. Sedan blev jag ändå ledsen när jag gick därifrån, liksom väldigt berörd och kände att det är så min lilla son kommer bli en dag. Det vet jag ´ju inte, alla är ju olika men jag blev ändå väldigt berörd. Hoppas dina fina döttrar mår bra, krama dem från mig och Emil!

Hälsningar
Lotta
 

Då är vi nästan grannar!

Skrivet av  Anna med tre lintottar
Jag bor bara några stationer från dig, i Stureby ... Är ofta i Globens centrum!

Jag förstår hur du känner. Jag själv tycker fortfarande att det kan vara jobbigt att möta en del vuxna, kanske för att jag tycker skillnaden mellan "andra" vuxna och vuxna med DS känns större än mellan ett småbarn med DS och andra småbarn. Jag hoppas ingen tar illa upp av detta heller; det är bara ovant för mig att möta vuxna med funktionshinder, precis som jag kände med andra (äldre) barn med funktionshinder när Samuel var nyfödd.

/Anna
 

Bor i

Skrivet av  LiAg
Årsta och brukar ta en sväng till Globen då och då för att handla MER kläder till tjejerna.
 

segregering i diagnosgrupp

Skrivet av  carin2010
som andra än aktörerna/deltagarna själva bestämt är en skamfläck och en styggelse och ett uttryck för ett segregeringstänkande.Vem kan ta illa upp av ditt inlägg utom de som ansvarar för/ medagerar i denna segergering? Du känner helt rätt.
 

Jag känner ofta...

Skrivet av  Hertas mamma(hon är ingen huligan längre)
likadant som du, och jag är otroligt nyfiken på vuxna med ds som jag ser t ex på stan.
Häromdagen när jag var och storhandlade och packade ner varorna kom det en man(jag uppfattade honom som mellan 35-40 år) bakom mig. Han hade jobbarkläder på sig, sådana som byggarbetare brukar ha. Det syntes att han hade bråttom, han slängde fram några varor och betalade och gick snabbt därifrån. Han hade ds och jag blev så glad när jag såg honom.
Jag berättade det för min man när jag kom hem och vi pratade om att vi ska jobba för att det ska bli så för Herta. Att hon ska bli självständig och få ett meningsfullt liv.
Ville bara dela med mig av min upplevelse!
Hej från Sara