Sök på innehåll hos Allt för föraldrar

FLYTTA INTE UT PÅ LANDET....(långt)

Skrivet av Rafaela
Jag har väl gått på propagandan om livskvalitet på landet, lusläst Lantliv etc (om älskade att vara på landet hos mormor och morfar som liten). Förra året tog vi steget, lämnade Stockholm (där vi stortrivdes) och bosatte oss några km utanför en stad i Norrland. Naturen är vacker, vi bor underbart (och relativt billigt) och visst, det är lugnt och skönt, man har nära till allt. MEN det är helt omöjligt att lära känna människorna här. Alla är så glada åt att det flyttar nya skattebetalare hit, men nästan ingen är intresserad av att utöka sitt umgänge. Eller rättare sagt, de kommer gärna och äter och dricker om vi bjuder, men sedan händer inget mer...
Nu är jag dessutom mammaledig och då är livet på landet som relativt nyinflyttad en riktig öken. Går på de aktiviteter som finns här, men efteråt skyndar sig alla hem (för att fortsätta att stirra på väggarna antar jag), det är inte tal om att gå ut och äta lunch el dyl.
Så ett ord till dig som funderar på det sköna livet på landet: tänk efter ordentligt, vill du lämna alla du känner och tycker om, och byta det mot en ensam tillvaro i bushen?!
Vi flyttar i alla fall tillbaks till Stockholm så fort det är praktiskt möjligt!
Åh, vad skönt det var att skriva av sig!
Om det är någon som har tips om hur man står ut får ni gärna höra av er, vill gärna också höra om någon känner igen sig i detta.


Svar på tråden: FLYTTA INTE UT PÅ LANDET....(långt)

Vårt sociala umgänge (också långt)

Skrivet av  Emeli med Axel 0308 + Bf 25/4
är väl helt enkelt inte lika stort som det är om man bor i exempelvis Stockholm eller någon annan större stad. Jag och min man har inte riktigt behovet av att bli bjudna på middag eller ha middagar hela tiden. Vi har ungefär fyra närmre vänner som vi träffar någon gång i månaden. Vi bor inom en radie av tio mil. Annars är det mycket av det egna som går före.

Just nu har jag en person som jag träffar ungefär en gång i veckan. Vi gick på samma mammagrupp. Våra barn leker ihop och har skoj. Men skulle det bli någon vecka att vi inte ses så är inte det hela världen. Mina föräldrar kommer ibland och svärmor kommer ibland.

Jag tycker att det är skönt att ha det lite lugnt och inte en massa "spring" hela tiden. Det kommer det nog att bli tids nog med kompisar hit och dit, skjutsar hit och dit. Det är just därför vi har valt landet. För att få det lugnt. Det är jättetrevligt att träffa folk då och då, vilket man ju gör varje dag på jobbet, men jag känner inte att det har så hög prioritet.

Jag är ingen ensamvarg, långt ifrån, men det jag tycker är så underbart med att bo på landet är möjligheten till att varva ner. Med det menar jag inte att jag sitter och stirrar in i väggen hela dagarna. Vi har fullt upp med att sköta om Axel, gården, skogen, hundarna, umgås, egentid, förbereda jobbet etc. etc.

Nu är ju du mammaledig, så det kanske är lite tråkigt att gå hemma hela tiden. Men du skriver ju att ni bjuder hem folk och att de gärna kommer. Varför inte visa tydligt att ni vill bli tillbakabjudna. Fråga rent ut när ni kan komma till dem. Var lite fräck. Det måste man vara ibland för att kunna få som man vill.

Jag själv skulle aldrig i livet flytta till stan - jag älskar landet.
 

"Lantliv" borde förbjudas

Skrivet av  Skogsmulle
Har sett den tidningen, småskrattar för mig själv och tänker att; jo det är ju lätt att sitta som AD eller copy i storstan och fantisera om fantastiska lantställen (gärna på Gotland eller Österlen det är ju så PITTORESKT) dit den framgångsrika och harmoniska stadsfamiljen flyttat efter de blivit trötta på storstan. Dessa människor i artiklarna verkar alltid ha helt obegränsat med pengar eftersom de renoverat upp det gamla mejeriet/kvarnen/1700-tals gården stilenligt med handtryckta tapeter och porslinshoar från Provance. Inte behöver de bry sig om att jobba heller utan kan gå runt i gummistövlar och chica Burberryoljerockar och bara NJUTA.

Dessa människor finns ju givetvis, men om man tror att det är så det är att bo på landet så är det nog lätt att bli besviken. Om man vill flytta från stan till landet är det nog jätteviktigt att man verkligen funderar på vilket område som skulle kunna funka. Har man bott i innerstan i Stockholm och är van vid närhet till allt, massor av akiviteter att välja mellan och stort socialt umgänge, men vill bo lite lugnare i en bo-på-landet-lightversion, då ska man nog INTE flytta till typ norrlands inland eller så. Flyttar man till riktig glesbygd ska man vara medveten om livsvillkoren där, om kulturen (den sociala tex) och ha väldigt mycket eget driv för att trivas. Tex kanske man vill starta nåt företag i just den miljön (gästgiveri, gårdsrökeri, turridning, vad vet jag) så att man verkligen har något för händerna.

Att bara flytta till bushen och tro att man ska kunna bli underhållen på samma sätt som i storstan är rätt naivt faktiskt. Och det är nog inte för att folk inte vill träffa er utan hellre sitta hemma och stirra i väggen (jo de finns nog men), de har kanske helt enkelt för mycket att göra. Bor man på en gård så är det sällan man sitter och rullar tummarna. Det är skitmycket jobb även om man inte har jordbruk.

Varför inte flytta till "landet-light" någon mil utanför Stockholm istället (annan prisnivå jag vet). Då har ni ju fortfarande möjlighet att leva "lantliv" och har ändå närhet till stan + fler likasinnade inpå knuten förhoppningsvis.
 

Tack för era svar!

Skrivet av  Rafaela
Vi flyttade inte hit för "att bli underhållna" utan framförallt för att få ett lugnare arbetsliv. På den punkten har det varit väldigt bra, men snart läggs arbetsplatsen där jag arbetar ner (för övrigt en av de största arb.givarna i staden). Men utöver arbete vill man ju gärna umgås en del med människor. Vi har bjudit hem en hel del av mina arb.kamrater, jag har försökt dra igång after-work, välkomstmiddag för nyanställda (som i och för sig blev uppskattat) men förutom det vill man gärna att någon bjuder en tillbaka, det behöver inte vara middagar utan en kopp kaffe går självklart lika bra.
Jag tror precis som ni att man trivs bättre på landet om man har en gård med djur och så.
Ville egentligen framförallt dela med mig av mina erfarenheter, och även gärna få andras åsikter och erfarenheter.
Jag tycker i alla fall att man skall försöka förverkliga sina drömmar, detta var en av mina drömmar, sedan kanske det inte alltid blir som man tänkt sig, men då behöver man i alla fall inte sitta på hemmet när man är 85 och ångra allt man inte gjorde!!! ;-)
 

jättebra inlägg..

Skrivet av  Lycklig
är lite impad faktiskt:). Men det är inte bara därför jag svarar utan för att jag känner igen mig i det du skriver om "landet-light".
Är själv på väg i en liknande riktning.

Älsklingssambon är uppvuxen på landet (liten by UTANFÖR det lilla samhället). Jag kom till Storstaden från tråkiga småstaden (alla-ska vara-lika-mentalitet). Trivdes aldrig där och längtade efter att få utvecklas efter egna förutsättningar. Hittade den friheten i Stockholm = känns som hemma här.

Gjorde "bostadskarriär" parallellt med min vanliga yrkesdito (som tyvärr inte resulterat i ngn. särskilt bra lön!). Hade iallafall till sist min bostadsrätt i innterstán. Så kom älsklingarna in i mitt liv - sambon och dottern! Vi försökte väl vara coola innerstadsföräldrarpå caféer ett tag men rätt snart blev det mer prioriterat med space hemma än ute på stán om man så säger.

Nu flyttar vi snart till lilla gulliga huset ngra mil från innerstán. Planerar att ha kvar dagliga kontakten med city men kunna njuta av fågelkvitter och havsbrus när vi kommer hem.... Barnet ska få andas frisk skärgårdsluft och får mäjlighet att leva i ett lugnare tempo. Vansinnigt? Kanske men vi måste ta reda på om detta är en bra kompromiss för just oss. Kram!
 

Ditt problem ...

Skrivet av  Johe
... är kanske egentligen inte att du flyttat ut på landet utan att du saknare ett socialt umgänges nätverk där du bor.

Det är svårt att ge dig en patentlösning eftersom även om ditt inlägg är långt så känner vi ju inte dig.

Att vara mammaledig är en risk för isolation även i storstaden även om utbudet av ställen att "gå och titta på andra" är betydligt större där.

 

Vi har bott 2 månader på landet nu...

Skrivet av  Åsa
och stortrivs!!Det här är det bästa vi gjort.Egentligen var det ganska otippat för varken min pojkvän eller jag har nån anknytning till att leva på landet,jag är iof hästtokig sedan barnsben....
Vi föll det som står i alla tidningar som vi lusläser *S*.Och köpt ett stort hus med alla finesser som takbjälkar framme,jordkällare man kan ha middag i, 30 kvadratmeter SPA i natursten hundra meter rosenrabatter,växthus,oljade lingolv,kakelugnar och en sån massa övrig godis att jag nästan spricker av lycka!
Men det är ju ett enormt jobb!Så jag fattar inte hur man kan ha det tråkigt faktiskt,för oss springer dagarna iväg även om mannen numera bara jobbar med huset (driften;renoveringen är klar).
Vi får ta oss tid att ta emot gäster,gå på svamputflykter etc.
Jag har också bytt köksstil sen vi flyttade hit,bakar och saftar och lagar mat i stora mängder.
Om 2 månader kommer en häst jag ska rida in också och sedan ska förhoppningsvis en ridbana vara kvar så jag själv kan hårdköra min ridning och ge lektioner....Sen är jag ju mamma också...
Här omkring är folk iallafall jättetrevliga,många som liksom vi velat byta livsstil,så vi har fått nya vänner och har haft den del av de gamla som nattgäster.
Jag tycker tvärtom mot dig,jag har sett mig sitta och läsa framför brasan,med ett glas rödvin och titta ut genom fönstret på mina hästar på kvällarna! Ja,tjena säger jag bara,men ikväll ska det ske för vi är barnlediga!!
Eller också ska vi ta in ved och lägga på tork....
 

jag upplever det precis

Skrivet av  turtle
tvärtom jag!
Bor på landet, och är också uppvuxen på landet.
Här trivs jag kanon! Finns inget bättre, dels lugnet och naturen, men jag upplever det som att folk ute på landet är mycket mycket mer måna om varann än inne i stan!
Här _ser_ man varann, man känner varandras barn och vet vilka man har att göra med, man umgås och pratar ofta några ord när man möts på vägen, hälsar på de flesta och ett exempen är väl ett av "fiket" *S* här som verkligen är en träffpunkt där man har urkul.
Inget hippt stureplans ställe och det är jag glad för. FOlk är öppna, glada och kommer som man är, finklädd, arbetsklädd eller strandklädd, alla pratar med alla!
I stan ser man ju knappt varann, alla är stressade och springer från det ena till det andra.
Knappt så man vet vad folk heter och arb med som bor närmaste grannar.
Nä landet är bättre på alla vis tycker jag :-)
Men det är jag det!
Synd att du upplever det så där :-/
 

precis så uplever jag med det

Skrivet av  Lillith76 (Linda m. Tova, Loke & Viggo)
öppna och glada människor som inte bryr sig så mycket om andras kläder.

Här springer barnen till varandra utan och riskera att bli påkörda av fartdårar.
Vi slipper högljudda grannar i ett höghus (vi bodde så innan och vi hade det jobbigt många gånger med musik och fester)
Haft inbrott i bilen inne i stan då vi bodde där. Här kan bilen stå mer eller mindre olåst utan problem...barnen kan ha sina cyklar ute utan och bli snodda osv.

Många stannar upp och säger några ord då man möter nån påväg hem från dagis eller liknande.
Alla hälsar vare sig man känner dem eller inte...det hör till vanligt hyffs här på landet.
Inne i stan skulle de tycka jag var knäpp om jag gick och hälsade på alla jag såg.

Och som du säger så vet man mer om grannarna och folket här omkring...alla känner alla liksom och det känns väldigt tryggt.
Inne i stan kan man ju bo granne med en pedofil eller seriemördare (lite överdrivet kanske *s*) nästan utan och veta om det.

och den där stressen sen...folk slänger sig mer eller mindre in i bilen och gör rivstart iväg till jobbet för och hinna...stress stress stress....snabbt ska det gå. Bussar, bussar och avgaser så långt ögat kan nå...höghus, affärer, fabriker, industrier som sprutar ut en massa äcklig rök.

Tänk vad skönt och bara kunna slappna av i ett hus på landet, känna lukten av blommor, tystnaden och slippa all rök och tutande bilar m.m
Nä jag saknar inte stan faktiskt...

skönt för barnen och få växa upp i detta lugn...få andas in frisk lantis/skogslukt istället för bilavgaser.
 

ja just det ja

Skrivet av  turtle
att inte behöva låsa in cyklarna i källaren varje natt, eller ens låsa bilen är skönt, det är så mer avslappnat här tycker jag.
Inte heller samma press att det ska va senaste skriket på kläder till barn och vuxna eller (outtalad) "tävling" i bostadsområdet om vem som har den mest välskötta gräsmattan och dyl *S*
(det sista kanske med en nypa salt men ändå *S*)

Jag gillar som sagt landet, har många fler fördelar än nackdelar.
Färre måsten!
 

Hmm

Skrivet av  N
det är ju inte så att bara för att man är lantis älskar man att umgås med folk-kända som okända....det är väl lika som i stan. En del vill umgås - andra inte.
 

öhh va ?

Skrivet av  Lillith76 (Linda m. Tova, Loke & Viggo)
Här är iallafall alla väldigt trevliga. Alla hälsar på alla även om man inte vet vilka det är.
Det är däremot jag som har svårt för och ta kontakt med andra pga att jag är så blyg och tystlåten..
men genom barnen har man ju träffat föräldrar nu genom träffar och på dagis vid hämtning och lämning m.m

Jo vi trivs bra med gemenskapen här...inget och klaga på.
Det jag saknar mest är avståndet in till stan (2.5 mil)...man kan inte direkt gå ner på stan en eftermiddag och ta en fick eller köpa hem lite kinamat...som man kunde innan.
 

kan dock säga att

Skrivet av  Lillith76 (Linda m. Tova, Loke & Viggo)
inne i stan bodde vi i 6 år...visst jag lärde känna folk genom jobb, grannar och dagis men ingen jag kunde umgås med eller så...alla körde sitt eget race liksom.
Där hälsade inte alla på alla...då skulle man vara en knäppis liksom.
Det var som om folk höll sig mer för sig själva inne i stan
 

Låt det ta tid...

Skrivet av  K-line med Jeanna 011226, bf 5/5
vi flyttade ut på landet för ett år sedan. Vi har inga umgängesvänner här ännu, men så har vi heller inte förväntat oss att folk skall öpnna sina dörrar. Vi räknar med att vi succesivt kommer finna vänner här som vi kommer umgås mer och mer med. I nuläget tycker jag att det är kul att snacka med de som står och väntar på bussen med mig, byta ett par ord med föräldrarna på dotterns dagis osv.
Visst är det jobbigt att gå hemma ensam vareviga dag, men fortsätt då att bjuda på fika och middagar...tillslut kommer ni att få igen det hela. Men räkna inte med omedelbar pay-off.
 

Ge det lite tid

Skrivet av  Sprattel
Jag har också flyttat ut på landet och haft samma problem. Men under åren som gått och genom diskussioner med andra lärt mig att det faktiskt tar lite tid. Ca 3 år har det nog tagit för de flesta nyinflyttade jag känner att bygga upp nya sociala relationer, men sen har det fungerat riktigt bra.
 

Skönt att någon kände igen sig!

Skrivet av  Rafaela
Det känns lite bättre nu! Har berättat för ett par i vår föräldragrupp hur det känns, och de verkar ha tagit det till sig. Har faktiskt pratat med några människor den här veckan, så det blir kanske bättre så småningom...
 

Tid krävs!

Skrivet av  Transfer
Vi har provat flera varianter: att flytta från medelstor stad till landet, flyttat till annan medelstor stad, flyttat till liten småstad och just nu bor vi långt ut på landet. Mina erfarenheter är att oavsett var man flyttar tar det lång tid att bygga upp ett bra socialt nätverk om man börjar från noll. Med lite tur och med egna initativ kan det lyckas, men mycket hänger på att träffa rätt människor. Jag tror du har ett ypperligt tillfälle via din föräldragrupp. Svårigheten att slå sig in i en gemenskap är ju att folk på orten (de sk infödingarna) har ju oftast ett fullt fungerande socialt nätverk och en fullspäckad vardag och därför kanske svårt att släppa in nya. Det är ju en process att lära känna människor. För mig tar det ett par år innan jag känner att jag har en början till ett väl fungerande socialt nätverk av vänner.
Och som någon skrev, Lantlivs romantiska takbjälkar och 1700-talskvarnar det är lika osannolikt att uppnå som den perfekta kroppen som det skrivs om i andra tidningar...
Ge ditt nya boende tid och njut av den friska lantluften. Det ger sig tids nog om du jobbar lite på relationer med folk.
 

Hej!

Skrivet av  Fumlan
Ser att det var längesedan du skrev, men svarar ändå.
Umgänget är annorlunda på "landet" än i stan. Om du känner folk och har släkt där så blir det lite av öppet hus hemma med släkt och vänner som kommer och går lite som de vill. Äta lunch ute är t ex ganska ovanligt. Varför göra det när man kan vara hemma? =)Det är lite så mentaliteten är, varför betala för nåt som man kan göra själv?

Lantliv förmedlar väl en bild av landet för herrgårdsfolk, inte av de vanliga familjerna på landet.

Det är tyvärr inte konstigt om du haft svårt att få vänner när du inte accepterar eller känner till deras livskultur. Jag känner ingen på landet som sitter hemma och stirrar på väggarna, det är alltid nya projekt på gång - en vägg som ska målas om, trädgårdlandet som ska grävas, äpplen som ska plockas - ett bra program på tv som man kan ta lite kaffe till, kanske någon som har ett ärende och tittar in, en joggingtur i skogen, lite svampplockning, barn som åker skidor runt huset på vintern, bygger snögubbar, bakar bröd, nattar barn, pratar i telefon. Det behöver verkligen inte gå någon nöd på en på landet. Men vad gör man i stan? Det har jag undrat och undrar fortfarande. Det är nog lika svårt för mig att älska stan som för dig att älska landet.