Sök på innehåll hos Allt för föraldrar

Med risk för att bli utlämnande!

Skrivet av Annax
Min Ottilia fick ju diagnosen gallvägsatresi när hon var bebis. Hon mår alldeles förträffligt och Antal tror inte på levertransplantation. Samtidigt så har vi haft det lite krångligt med sonen som eventuellt skulle utredas för damp. Nu går han ett år till på sexårs och allt verkar ordna sig.
Jag har nu varit sjukskriven sen i september, officiellt för utmattning.
Men nu inser jag att det är allt snurrande med barnen som gjort att jag förlorat fotfästet och gått ner i en depression. Eftersom Ottilia mår så bra så finns det ju liksom inget att sörja, tycker jag. Men jag sörjer att mitt liv inte blev så där lätt och enkelt som jag trott.
Hur har ni andra hanterat att ni fick barn som inte riktigt blev som dom skulle? Har ni anklagat er mycket för att ha skuld till det? För det har jag!
Svar
Gör inte det! (långt)
Anklaga inte dig själv för att det inte blev som du tänkt med barnen, du har inte gjort något fel! Att få barn med funkitonshinder eller någon sjukdom kan hända vem som helst och när som helst! Ibland föds barnen med olika problem, ibland kommer de senare i livet. Det är jobbigt, javisst och inget man bara kan bortse ifrån. Jag har läst om en utredning som gjorts av socialdepartementet (eller nåt liknande) som visade på att många föräldrar till kroniskt sjuka eller funktionshindrade barn är sjukskrivna i betydligt större omfattning än andra. Mycket av det tros bero på att samhällets stöd inte är så bra som det borde vara, men mycket hänger givetvis ihop med den sorg man känner för att det inte blev så som man tänkt och hoppats på. Förmodligen har de flesta föräldrar i vår situation haft mer eller mindre långa perioder då man inte mått särskilt bra. Det är helt naturligt med sådan reaktion. Själv har jag bara varit sjukskriven deltid under en kortare period, men jag pendlar på gränsen till vad jag klarar av ständigt. Min man har däremot varit (och är) sjukskiven i högre omfattning än jag själv. Det drabbar således även papporna också. Vi reagerar alla olika, men det vore nog väldigt märkligt om vi inte skulle reagera alls!
Försök verkligen att inte anklaga dig själv för något, du har ingen skuld i att dina barn inte är helt friska. Ta fasta på det positiva i situationen i stället och försök få prata med något proffs om hur du känner dig. Det hjälper.
Skrivet av  Elenor med Sol
Tack för ditt svar!
Jag har liksom tappat bort mig eftersom vi hänger någonstans mittemellan sjuka barn och friska. Jag har förintat mitt behov av att sörja och bearbeta. För även om hon är "frisk" så är hon ju inte det helt och hållet. Oron kommer alltid att finnas där.
Sen har vi ju alla andra som tycker man tramsar när man försöker prata om det: "hon är ju frisk, så vad oroar du dig för?". Man blir missförstådd och jag har tagit det till mig som att jag måste komma tillbaka och bli precis så glad och stark som innan jag fick barnen (framförallt Ottilia).
När jag har oroat mig inför årskontroller och dylikt så har jag samtidigt bett alla runt omkring mig tusen gånger om ursäkt! Jag ska sluta med det.
Jag har gått hos psykolog på BVC i flera omgångar men där är man ju mest inriktad på barnet och att förklara varför man reagerar som man gör.
Jag har nu börjat hos en terapeut som bara ser MIG och MINA känslor. Jag tror det blir bra!
Skrivet av  Annax
Drack du alkohol
eller missbrukade droger under graviditeten, så kan du ha dåligt samvete för det.

Men annars så kan man inte lägga skulden på sig själv. Bara det man VET att man kunde ha låtit bli under en graviditet. Så ha inte dåligt samvete för ingenting, det tjänar ingen på, varken du eller dina barn.

Visst är det jobbigt, men om du inte vet att du har gjort något fel, så kan du inte heller lägga skulden på dig själv. Dessutom är ju situationen som den är, och du får gå vidare därifrån.

Nu låter jag hård, men du har ju redan ett snart skolbarn, så du får nästan lägga det här bakom dig och gå vidare till nästa nivå.

Kram!
Skrivet av  Bellan Q
Jag levde enligt boken när jag var gravid!
Drack inte ens cider med lite, lite alkohol i. Dessutom tar inte barnets lever skada av om mamman dricker alkohol under graviditeten. Barnets lever börjar fungera först då barnet föds. Men däremot kan andra organ ta skada av alkoholintag.

Felet är nog att jag försökt lägga detta bakom mig istället för att acceptera det som det är. Vi kan aldrig lägga detta bakom oss och det kommer alltid finnas där. Man kan inte låtsas om att det inte regnar när det åtminstone småduggar en hel del. Men vi kan leva med det.
Skrivet av  Annax