Våldsenkät

Våldsenkät
Skrivet av	Meche
Nu när vi diskuterar kvinnovåld i olika former - hur många har egna erfarenheter? Har det färgat våra åsikter? Har någon varit utsatt för aga av någon förälder/skolpersonal? Våld från partner? Var gärna anonym.
Svar på tråden: Våldsenkät

Svarar själv
Skrivet av Meche
Min pappa - utomeuropeisk - slog min mamma ordentligt de första åren av äktenskapet. Sen lugnade han ner sig och höll sig till att psyka alla i familjen och ge oss barn tjuvnyp när det passade, eller örfilar om det passade bättre. Fick ett kok stryk av en pojkvän (till hälften svensk) efter två års förhållande. Knytnävslag i ansiktet, rubbet, tämligen oprovocerat. Två killar jag dejtat en kort period har senare visat sig slå sina nya tjejer. Jag såg inga sådana tendenser. En var till hälften svensk, en helsvensk. Detta har påverkat mig så att jag vill kämpa emot våldet. Men jag ser inte att det är något sorts manligt ansvar. Jag tror allt sker av en anledning. Dessa män har haft det jobbigt som små. Jag förstår hur det kommer sig. Vi har alla ansvar för våra barn. Men jag har ingen medicin på hur männen ska sluta slå.

och det sexuella
Skrivet av Meche
Massor av nyp i skrev och bröst under högstadiet (uppskattningsvis ett par i veckan) Massor av män som klämt mig på rumpan (utan att ens försöka hälsa) på krogen (uppskattningsvis minst en gång per discobesök, inte på pubar). Kort kjol/tajta byxor kanske har betydelse här. En ganska allvarlig händelse med två killar i en gränd när jag var 17 men jag lyckades ta mig undan Och jag har minsann aldrig ofredat någon


Mina svar
Skrivet av Mafalda
Har någon varit utsatt för aga av någon förälder/skolpersonal? * Kvinnlig mellanstadielärare hejade på de som mobbade mig. Såg till att jag hamnade i situationer så att klassen fick skratta åt mig. Inget våld från någon av mina föräldrar däremot. Våld från partner? *Psykisk misshandel från exmannen. Hans far blev misshandlad av hans mor på samma sätt. Hans mormor misshandlade hans farfar likadant. Han och hans mor samt mormor var mycket lika som personer, tror att de hade samma personlighetsstörning. Min nära manliga släkting misshandlas psykiskt av sin fru. I övrigt: Våldtagen av en kvinna som 3-åring. Min mor som är runt de 80 har ALDRIG under alla sina år upplevt att män slagit, trots att hon är uppvuxen i en familj med många män och har varit gift samt haft många vänner och bekanta. Psykisk misshandel har man däremot upplevt och sett tecken på i sin närhet, både män och kvinnor som förövare. Fler kvinnor dock. Min nuvarande man har också blivit anklagad falskt för misshandel och förlorade umgängesrätten med sitt förstfödda barn. Säkert finns han med i statistiken som kvinnomisshandlare...

Och
Skrivet av Mafalda
"Kvinnor Kan"... eller kanske en smula dubbelmoral och hyckleri? http://www.aftonbladet.se/vss/nyheter/story/0,2789,560930,00.html

Egna erfarenheter
Skrivet av G
Sexuellt övergrepp när jag var full - jajamensan. Kladd i tunnelbanan - massor i tonåren Våld i form av misshandel - tack och lov inte.


Ja, det glömde jag.
Skrivet av En i mängden.
Sexuellt utnyttjad vid berusning. Blev dessutom gravid.

Våld är makt
Skrivet av En som undrar
Våld utövas av den som är fysiskt starkare mot den fysiskt svagare (mäns våld mot kvinnor, föräldrars våld mot barn), eller om den som våldet utövas på av en eller annan anledning inte kan eller vill slå tillbaka. Det kan handla om våld mot fångar eller kvinnors våld mot män. Våld är makt, makt har inget kön. Det våld som jag själv sett och i vissa fall blivit utsatt för själv, har undantagslöst följt denna logik.

Våld har definitivt ett kön.
Skrivet av Bekymrad
Män är fysiskt starkare än kvinnor. Det gör hela skillnaden mellan våld/misshandel och vanlig taskighet. Läs Rädslans geografi av Maria Wendt Höjer.


Rädslans politik
Skrivet av Bekymrad
heter den ju!

Så om kvinnor vore
Skrivet av En som undrade
fysiskt starkare, relativt sätt, skulle de utöva mer våld? Är det vad du menar? För i sådana fall är vi överens.

Om kvinnor varit fysiskt starkare
Skrivet av Bekymrad
skulle världen troligen varit en helt annan. Kanske hade över huvud taget ingen könsmaktordning existerat.


Bekymrad!
Skrivet av Mafalda
Du har en övertro till kvinnors godhet! Tror ni feminister verkligen att bara män är onda? MÄNNISKAN är ond, för det finns tyvärr många onda INDIVIDER. Många onda, maktlystna kvinnor också, alltså.

Ni feminister?
Skrivet av ES
Here we go again... Har oräkneliga gånger påpekat att jag inte anser kvinnor godare än män. Och det har många andra feminister också gjort i debatter med dig. Ändå kommer det lilla retoriska knepet gång efter annan...

Mafalda
Skrivet av Bekymrad
Var ´har jag skrivit att kvinnan är god och mannen ond? Jag anser att kvinnor och män som grupper föds precis lika goda eller onda. Det är bland annat därför jag kallar mig feminist. Men sedan lär sig män att de är överordnade kvinnor, av ett samhällssystem som möjligen ursprungligen (sedan "tidernas begynnelse", om någon sådan fanns) bottnar i det faktum att män är fysiskt starkare än kvinnor. Därför skrev jag att maktordningen kanske inte existerat om kvinnor varit starkare _än de är nu_, inte _än män_.


Bekymrad
Skrivet av En som undrade
Det verkar som om vi närmar oss samma svar från lite olika håll bara ler

Där kom det igen!
Skrivet av Mafalda
"Vanlig taskighet"... Om det är psykisk misshandel du pratar om har du INGEN som helst aning om vad det handlar om. Antar att det är Lisa Marklund du kopierar.... Tänk att psykisk misshandel måste nedvärderas för att upprätthålla synen på mannen som förövare och kvinnan som offer... Kränkande! Usch!

Mafalda
Skrivet av Bekymrad
Kan du berätta för mig exakt vad du menar med psykisk misshandel? Gärna med utförliga exempel.


Typiskt
Skrivet av Mafalda
bemötande... vilket gör att varje människa som insett att han/hon är offer för psykisk misshandel drar sig för att anmäla eller för att ens ta sig loss! Det gjorde att jag själv stannade i 22 år för jag anade att det skulle bli svårt att bevisa eller ens beskriva psykisk misshandel. Dagboksanteckningar lär vara det ENDA sättet att "bevisa" det man utsatts för, och eftersom man förtränger många av de låsta, omöjliga och hopplösa situationer man försatts i så är det en absolut nödvändighet. Det är bara det att man sällan vågar föra dagbok med sådana anteckningar i... tänk om den som misshandlar skulle hitta den! Men du kan ju t.ex. fråga min son hur han tyckte att det var att gråtande, ångestfylld och förtvivlad låsas in i ett rum, av en vansinnig far med svart blick, med en order om att sätta ihop en legomodell av bitar som saknades, för "det var ju inte hans fars problem" att det inte gick... eller min dotter som på samma vis beordrades att göra en spelläxa perfekt redan samma dag hon fick den... fast det var omöjligt hur duktig man än är... eller tassa på tå och säga de rätta sakerna för att inte väcka monstret som såg till att man själv eller barnen hamnade i svåra situationer och låsta lägen... eller sitta som passagerare i samma bil när vreden vaknar och han kör på två hjul i en rondell eller backar våldsamt mot en kajkant... subtila saker, långt ifrån vanlig taskighet utan sådant som bryter ner egen vilja och personlighet till robotnivå. Men jag har förstått att denna typ av misshandel inte längre ska få kallas misshandel utan bara "vanlig taskighet" á la Lisa Marklunds "expertis". Jag är så GLAD att jag inte fick den prilliga idén att söka hjälp på Kvinnohus, utan ett enda blåmärke att visa upp, för jag hade förstås blivit lika kränkande bemött och ifrågasatt som nu av dig, då du ifrågasätter mig bara för att detta är den misshandelstyp som så många kvinnor begagnar sig av mot sina män... I det läget hade jag inte orkat. Avskyvärt!

Jag beklagar...
Skrivet av Fliss
verkligen din historia - den låter fasansfull. Men kan du förklara för mig varför du vill skydda detta vedervärdiga monster? Varför sökte du inte hjälp? Du hade åtminstone blivit en siffra i statistiken och inte gömt dig i det stora mörkertalet? Varför teg du och tog emot? För dina barns skull? Har du frågat dem vad de vill? Och varför 22 år? Vad hände sen? Hur mår dina barn idag och du såklart? Slutklämmen blev ju att han vann och gick segrande ur striden och har förmodligen lämnat trasiga spillror efter sig åt andra att ta hand om. Naturligtvis är psykiskt misshandel precis lika vedervärdig som fysisk!!! Jag blev misshandlad i ett och ett halvt av ett stört monster för 20 år sedan och efter mig tror jag han har avverkat 2 hustrur som han har barn med, endast övervakat umgänge dock, och en flickvän som sökte upp mig när hon fick stryk av honom. Han har ögonen på sig från det sociala, från polis osv men eftersom han tycker att han har all rätt i världen, trots en i övrigt normal begåvningsnivå, så tillåts han fortsätta år ut och år in. Jag hade hjälp som tur var, som tvingade mig att ta mig därifrån innan jag tog mer skada än att jag lyckades repa mig ganska snabbt och ha möjligheten att gå igenom livet med en obändig tro på att det finns gott i alla människor jag har aldrig varit i närheten av våld igen. Om jag har möjlighet så berättar jag vitt och brett för alla som ids lyssna, pekar gärna också på honom, om jag möter honom på stan, om vem han är. Alla i mitt umgänge, de flesta arbetskamraterna och alla som jag brukar umgås med vet vem han är på grund av att jag berättat eller nån annan som jag har berättat för. Jag bryr mig inte ett ögonblick om hur jag uppfattas han har förtjänat ihop till det alldeles själv och jag är inte rädd. Men vad har kvinno-/mansmisshandel med feminism att göra?

Mafalda!
Skrivet av bonzai
Ingen hade hånat dig eller försökt hjärntvätta dig till att tycka illa om män om du sökt hjälp på ett kvinnohus! Jag blir ledsen när jag läser om hur arg du är på kvinnor och hur kränkt du känner dig, jag hoppas att du får stöd av din nya man och att du aldrig blir utsatt för något liknande igen.


Du och dina barn
Skrivet av Bekymrad
har blivit utsatta för misshandel av en närstående, som var man och alltså betydligt starkare än både du och barnen. Inget fysiskt våld säger du, men under ytan fanns väl hotet om våld? Du säger "tänk om han hittat dagboken". Just det, vad hade hänt då? Hade han slagit ihjäl er? Du har blivit utsatt för misshandel av en närstående man. Vad jag vet anmälde du det inte ens. Därmed tillhör du just den grupp som t.ex. Lisa Marklund vill uppmärksamma. Varför är du hatisk mot människor som vill hjälpa dem som varit med om detsamma som du?

Ni förstår inte
Skrivet av Mafalda
poängen! Jag är INTE hatisk mot kvinnor. Jag skyddade INTE "monstret". Men det jag lärt mig är att faktiskt både män och kvinnor misshandlar och att psykisk misshandel måste tas på lika stort allvar som fysisk. Om min man hittat dagboken hade vi fått ännu mindre rörelseutrymme och blivit ännu mer psykade och pressade. Det är fullt tillräckligt, ett mord på själen. Barnen mår bättre nu, men först fem år efter att vi tog oss loss och efter mycket terapi och antidepressiv medicin. Jag har kämpat som ett djur för att få dem på fötter efter en sådan uppväxt. Jag kunde för övrigt inte lämna honom tidigare pga hans rätt till 50/50-umgänge och han hade då fritt kunnat plåga barnen utan mig som buffert. Hur skulle jag kunna ha drivit enskild vårdnad i rätten med bara pga lite "vanlig taskighet" som argument? Inte ett enda blåmärke som argument? Och min dåvarande syn på mig själv som kvinna i underläge utan en chans över en man (ja, jag har haft feministiska värderingar en gång i tiden, läst Simone de Beauvoir m.fl.) gjorde mig feg (våp som jag blivit kallad) och ville därför inte riskera att barnen helt hamnade hos honom. Att jag inte går på Lisa Marklunds och Feministisk linje beror på att jag sett kvinnor misshandla närstående män på samma vis som jag och barnen blivit misshandlade på. Feminismen lyfter inte fram detta, tvärtom. Jag är idag helt övertygad om att misshandel inte uppstår genom könsmaktsordningar utan genom personlighetsstörningar. Om fler män är psykopater vet jag inte, möjligen har kvinnor Borderline istället (könsbundet arv?). Min man var helt säkert psykopat liksom hans mamma och även mormor. Samma maktbeteende hos alla tre och de misshandlade på samma sätt.

Missförstånd om feminism
Skrivet av Bekymrad
"Och min dåvarande syn på mig själv som kvinna i underläge utan en chans över en man (ja, jag har haft feministiska värderingar)" Den självuppfattning du beskriver här har inget med feministiska värderingar att göra. Feminismen vill tvärtom stötta misshandlade kvinnor att inte lägga skulden eller ansvaret på sig själva, utan där det hör hemma - hos den misshandlande mannen. På så vis kan de få kraft att ta sig ur sin mardröm - t.ex. genom att söka hjälp hos en kvinnojour. Att 90 procent av dem som misshandlar är män är inget individuellt problem. Det förstår alla som vill förstå. Män som slår "comes in all different colours", dvs. olika samhällsklasser, etniciteter osv. Psykiskt störda eller alkoholister utgör ingen dominerande andel. Lycka till med återhämtningen efter dina jobbiga upplevelser!


Feminismen
Skrivet av Mafalda
lyfter fram kön framför det som jag är övertygad om är orsaken till all misshandel, både den män utför och den kvinnor utför (psykiska störningar och personlighetsstörningar). Märk väl att personlighetsstörda individer verkar hur normala som helst! Det kan ta ganska lång tid att gå så långt in under den välanpassade ytan så att man ser hur personen verkligen är. "Att 90 procent av dem som misshandlar är män är inget individuellt problem. Det förstår alla som vill förstå." Felet med detta är att all psykisk misshandel inte finns med här utan bara fysisk misshandel som anmälts och bevisats. Därför är siffrorna av noll och intet värde. Och mäns misshandel yttrar sig av fysiska skäl just som fysisk; män är ju kroppsligt överlägsna (starkare). Misshandel för mig är också psykisk misshandel och många kvinnor använder denna metod. Det har jag alltför väl fått uppleva inifrån. Och det har ingenting med kön att göra utan med den individ som misshandlar.

Många
Skrivet av Tove
Många psykoterapeuter som sysslat med kvinnomisshandel delar inte din åsikt att det enbart handlar om tidiga psykiska störningar utan vill istället väva samman ett individualpsykologiskt perspektiv med ett samhällsperspektiv där genus har betydelse. Läs t ex Marianne Peterstrand-Nilssons "Ondskans famn" som har en rätt otidsenlig syn på hur kvinnan får dålig självkänsla av penisavund (!) etc och ändå parar detta med en positiv syn på feminism. "De båda sätten att arbeta har olika mål och medel, men verkar trots det i samma riktning.." Jag vill inte göra reklam för henne utan bara visa att du företräder en rätt extrem hållning som enbart anlägger ett individualpsykologiskt perspektiv på vad misshandlande män sysslar med.

Motfråga
Skrivet av Mafalda
Vad anser du att misshandlande kvinnor håller på med? Kvinnor som misshandlar sina män? Har du samma koppling till genus där? Min exmans mamma misshandlade ju min exsvärfar på samma vis som min exman misshandlade mig. Jag har läst många mäns berättelser om psykisk misshandel här på nätet och känner igen mycket. Ändå beror misshandeln av mig tveklöst på genus, men vad beror denna misshandel av män på? Det är precis som att feminismen "ser" endast det som kan bekräfta könsmaktsobalans, även om samma sak förekommer omvänt. Inkonsekvent.


Upprepar
Skrivet av Tove
Jag upprepar. Faktorer samverkar. Har du tänkt på att arv och miljö alltid samverkar? Likadant med genus, dvs det sociala könet. Det samverkar med individualpsykologiska perspektiv. Samt med andra perspektiv. Och det gäller både kvinnor och män.

Så du tror
Skrivet av Mafalda
att "kvinnor och män som misshandlar" är påverkade av arv och miljö OCH sitt kön? Varför tror du att könet är inblandat? Jag är övertygad om att det räcker bra med arv och miljö och sedan är det olika triggers i omgivningen, som kan vara precis vad som helst, som utlöser misshandelsbeteendet. Svartsjuka, t.ex.

Så här
Skrivet av Tove
"Faktorer samverkar. Har du tänkt på att arv och miljö alltid samverkar? Likadant med genus osv..." Så skrev jag. Jag menar att när det finns flera faktorer som samverkar så ska man inte operera bort en faktor för då hamnar man fel. Ett exempel är den evinnerliga debatten som pågått om arv och miljö. Där har företrädare velat se en av faktorerna som viktig och den andra som oviktig. (Tvillingforskning har kunnat vikta bägge faktorerna vad gäller längd, känslighet etc. När man har siffror i sin hand blir det lite svårare att elda upp sig för att det ena perspektivet ska förnekas.) Om man överför detta på diskussionen om våldsutövning könen emellan så finns genus med som en faktor som du inte ska operera bort om du vill undvika att tappa greppet om helheten. Jag skrev alltså inte om "arv och miljö" denna gång för att nämna fler faktorer utan för att visa på en jämförbar diskussion som den där genus eller t ex individpsykologi utelämnas. Du skriver att du tror. Gillar du inte att försöka skaffa kunskap? Vidga vyerna lite.


Kära nån
Skrivet av Mafalda
Vad är kunskap om inte "tro"? Du tror på din kunskap, jag på min. Min kunskap säger mig att arv och miljö samverkar till att misshandel uppstår, oavsett det kön som individen har. I den mån könet har betydelse så är det om individen av någon personlig anledning retar sig på motsatta könet, eller sitt eget, men att hitta genomgripande genusstrukturer som förklaring till att misshandel uppstår verkar en aning konstruerat. I mina ögon försöker feministisk kunskapstro pressa en fyrkantig kloss genom ett runt hål. Går inte det hugger man bort hörnorna. I detta fall är "kvinnor som misshandlar" hörnorna som inte får "pusslet" att passa ihop.

Du har en extrem
Skrivet av Tove
Du har en extrem hållning och en smal angreppsvinkel. Det är det jag vill framhålla. Ett lättillgängligt exempel. Ta de etthundratusen eller två som är kristna fundamentalister i Sverige. Pingstvänner osv. Bokstavstroende. I ditt schema existerar ingen kvinnors underordning i Sverige idag. Den dog ut spårlöst med rösträttens införande eller möjligen några decennier senare om jag förstått dig rätt. Men kristen fundamentalism lever och frodas och nyrekryterar ungdomar till en tro på att kvinnans underordning är av Gud given trots att det finns en mer uppdaterad bibelsyn att tillgå som bättre avspeglar en modern kvinnoroll. Det rör sig inte om små obskyra grupper utan inflytande. Man har dagstidningar, folk i riksdan och EU, kapital. Det är möjligt för att kvinnosaken inte är utagerad. Det finns strömningar av denna urgamla svenska patriarkala hållning överallt. Den kan väcka genklang på olika sätt för att vår kultur är genomdränkt med budskapen om vad kvinnor ska vara och vad män ska vara. Det går alltså att säga att mannen ska vara familjens överhuvud utan att det känns fullständigt naturvidrigt och märkligt för varenda ung människa. Eva Lundgren har djupintervjuat norska kristna fundamentalistiska män som slår sina fruar. Läs de och se hur en explicit och väl uttryckt tro på kvinnans underordning vävs samman med individualpsykologiska fenomen. När icke troende svenska män slår sina fruar finns underliggande bilder av hur män och kvinnor ska vara i bådas föreställningsvärldar. Genusordningen finns också med när män tycker att de inte ska avslöja att de blir slagna eller när de tänker att de inte ska bli trodda, eller när de inte blir trodda, eller när de just nu i ett hett debattklimat där feminister vunnit mark, plötsligt blir alldelses väldigt trodda och omfamnade av sådana som i likhet med dig gärna vill misstänkliggöra feminister på alla möjliga och omöjliga vis.

Extrem?
Skrivet av Mafalda
Jag tycker nog att feministisk tolkning är ganska extrem, vrida och vända på allt till att bli en kvinnlig underordning. Patriarkat som orsak till ALLT elände, åtminstone om det drabbar kvinnan... "Det går alltså att säga att mannen ska vara familjens överhuvud utan att det känns fullständigt naturvidrigt och märkligt för varenda ung människa." Gör det? Jag har ALDRIG i modern tid hört någon säga eller mena detta. Löjligt! "Eva Lundgren har djupintervjuat norska kristna fundamentalistiska män som slår sina fruar. Läs de och se hur en explicit och väl uttryckt tro på kvinnans underordning vävs samman med individualpsykologiska fenomen." Har detta med saken att göra? Norska kristna fundamentalistiska män? Hur vävs kvinnans underordning in i alla de fall där kvinnan misshandlar mannen? Med eller utan bakomliggande trosinriktningar? "När icke troende svenska män slår sina fruar finns underliggande bilder av hur män och kvinnor ska vara i bådas föreställningsvärldar." Och när kvinnor slår sina män med eller utan tillhyggen? När de misshandlar sina män psykiskt? Var finns då denna föreställningsvärld du så påpassligt tar fram i ovanstående citat? "Genusordningen finns också med när män tycker att de inte ska avslöja att de blir slagna eller när de tänker att de inte ska bli trodda," Fanns den med när inte heller jag trodde att jag skulle bli trodd för att jag blev psykiskt misshandlad? "eller när de inte blir trodda, eller när de just nu i ett hett debattklimat där feminister vunnit mark," Ja, se genusordningen. Den går ju att använda hur som helst, i vad som helst... "plötsligt blir alldelses väldigt trodda och omfamnade av sådana som i likhet med dig gärna vill misstänkliggöra feminister på alla möjliga och omöjliga vis." Nej, det är ju klart. TRor man en misshandlad karl så är man emot feminismen. För det verkar minsann som om feminismen vill framhäva kvinnomisshandel och få det att framstå som orsaken är av genusnatur.


Mafalda och hennes värld
Skrivet av Bekymrad
"För det verkar minsann som om feminismen vill framhäva kvinnomisshandel och få det att framstå som orsaken är av genusnatur." Bästa Mafalda. Kvinnomisshandeln _är_ framhävd alldeles av sig själv. Var 20 minut misshandlas en kvinna i Sverige av en närstående man. Mellan fem och sex kvinnor i Sverige mördas varje månad av en närstående man. Kvinnor må bete sig illa mot män ibland, men de mördar och slår dem bevisligen ytterst sällan. Och händer det någon enstaka gång, så kan mannen i de allra flesta fall försvara sig (även om han skulle välja att låta bli). Det gör att han inte är i närheten av den skräck och utsatthet som en misshandlad kvinna eller ett misshandlat barn känner pga sitt fysiska underläge. Fast det bryr ju inte du dig om. All statistik och forskning på området har ju fel, för du känner ju en enskild man som blivit illa behandlad (inte slagen) av en kvinna. Jag beklagar uppriktigt dina erfarenheter, din gravt förvrängda verklighetsuppfattning (som du förfäktar med en dåres envishet - hur många år har du egentligen härjat här under olika signaturer?) och att du nedvärderar människor som vill hjälpa andra som varit med om samma sak som du (kvinnomisshandel). Men dina åsikter - de går inte att ta på allvar.

Feminister och deras värld...
Skrivet av Mafalda
Nej, jag har inte varit utsatt för KVINNO-misshandel utan MISSHANDEL. Kvinna är jag, men var min exsvärfar det? Han misshandlades likadant av min exsvärmor. Med din logik var även han utsatt för kvinnomisshandel. Sedan har jag förgäves (tydligen) försökt förklara att psykisk misshandel OCKSÅ är misshandel men finns det någon statistik på detta? Nej. Istället ses effekterna i självmordsstatistik och belastning på psykiatrin, läkemedelskonsumption mm. utan att orsaken framkommer. Kvinnors fysiska misshandel tas sällan på allvar eller dras upp så särskilt stort i media även om den är allvarlig. Sara barnflickans kallblodiga mord är ett exempel på överslätat våld och ett annat är det lika kallblodiga knivmordet där flickan lät sin pojkvän krypa i sitt eget blod efter hjälp i trapphuset tills han förblödde. Kvinnor slår, men eftersom kvinnor är fysiskt svagare blir ofta effekterna av slagen inte lika allvarliga om de inte använder tillhyggen. Är det en genusstruktur i detta med muskelstyrka menar du? Sedan kan jag ju säga att många av er feminister "härjat" här inne lika länge som jag, och vissa också under andra nick. Med så seriösa svar som det du gav nu så är det kanske dags att byta för min del igen. Jag brukar göra det när jag får höra att jag "härjar" med mina icke godkända åsikter.

Jag tycker...
Skrivet av Vingla
bara att det är så synd, Mafalda, att din livssyn skall vara så bitter och fastkörd att andra personer inställningar och åsikter inte räknas, feministiskt perspektiv eller inte spelar ingen roll. Du verkar ha hakat upp dig och fastnat i nån sorts generell hets mot "oss feminister" och tillskriver "oss feminister" värderingar och inställningar som jag inte tror att de flesta besitter. Det finns ultraradikala feminister som tycker att världen skall var den omvända och kvinnorna skall vara på toppen i alla lägen - men de flesta av oss är nog allra mest intresserad av att kvinnor och män skall ha ett lika värde. Snälla, Mafalda, var inte så bitter. Jag förstår att ditt liv har gjort dig sån, men nog måste det finnas bättre sätt att rikta sin energi än att haka upp sig på "oss feminister" - se till att må bra istället och lev!!!


Jasså?
Skrivet av Mafalda
Bitter? Eh? Nej men mer vidsynt än vad feminismen kan erbjuda mig. Vidsynt har jag blivit genom mina erfarenheter. Kallar du kvinnor som misshandlats och söker sig till kvinnohus samt blir feminister för "bittra" också? Säger du samma sak till dem när de dragit slutsatsen att MÄN som grupp bär skuld till deras elände? Jag ser misshandel som en konsekvens av psykisk störning och då är jag BITTER? Hade jag däremot anklagat "manligheten" så....

Jag hör...
Skrivet av Vingla
också till de misshandlades skara, Mafalda, fysiskt såväl som psykiskt. I ärlighetens namn förstår jag inte var du får det ifrån att vi här inne inte skulle tycka att det är ett gigantiskt likamedtecken mellan fysisk och psykiskt misshandel - i min värld är det ingen som helst skillnad. Varför tycker du så, varför vill du tvinga mig att ta till mig en åskikt som jag inte besitter? Jag försöker inte omvända dig. Själv anser jag mig vara en mycket fördomsfri och vidsynt person TROTS en feministisk livsåskådning - jag ser till alla människor och ur ett mänskligt perspektiv och en naivt positiv tro på alla människor inneboende godhet. Jag tycker du känns så trångsynt och fördomsfullt när du rackar ner på "oss feminister" och generaliserar grovt - det är inte vidsynt och ja, bitter tycker jag du verkar eftersom du inte är mottaglig för varken omtanke eller snälla ord. Vi verkar tala förbi varandra hela tiden, jag försöker verkligen förstå dig, men du vill inte förstå nån annan utan du har bestämt dig punkt slut!

Innan...
Skrivet av ES
... Mafalda drar upp mig som exempel på att feminister skulle förringa psykiskt våld så vill jag påpeka att det _enda_ jag sagt är att jag tror att det är värre med psykiskt _plus_ fysiskt våld. Att 1 + 1 = 2. Jag har aldrig värderat fysiskt och psykiskt våld sinsemellan. Bara sagt att mer är mer. Jag har gång efter annan sagt att jag visst inser att psykiskt våld, likt fysiskt våld, är för jävligt och att de drabbade bör få hjälp (och gång efter annan fått höra att jag förringar problemet).


Mina erfarenheter
Skrivet av Anonym idag
Har någon varit utsatt för aga av någon förälder/skolpersonal? Nej, inte våld, om man inte räknar en lugg i nackhåret, ett nyp i örsnibben, en dask i rumpan. Inte systematiskt alls, inte led i någon uppfostran, mer affekt och humör som rinner över. Förståeligt om än ej ursäktligt, nu när jag själv är förälder. Våld från partner? Nej, aldrig. Däremot en rad ofredanden av okända män och tillfälliga krogbekanta, Även en riktigt otäck situation när jag var i 20-årsåldern.

Tafsande kompisfarsa...
Skrivet av Jag igen
... huuu, det förtränger jag mellan varven, men så var det. Han var hennes styvpappa, det värsta är att jag tror han höll på med henne också. Inte sånt man pratar om och reflekterar särskilt moget över när man är i 13-14-årsåldern men jag undrar hur hon hade det egentligen.

Självklart
Skrivet av Anonym
Självklart egna erfarenheter: Aga - ja. Inte i grov form. Dask, nyp, luggning. Både från flera av manlig skolpersonal och föräldrar. Våld från partner - nej. Psykisk misshandel - ja. Bekanta: Två i mammagruppen. En av dem nästan bränd till döds. Mycket grov misshandel, mycket grova hot. Amerikan. Den andra misshandlad med knytnävarna och inspärrad. Svensk. Väninnor: en örfilad en gång. En slagen systematiskt under lång tid. En till likaså. Svenskar.


Det här har jag varit med om
Skrivet av jag
Mina två äldre syskon har blivit mycket hårt agade, de levde då i finland och det är länge sen. Då var det jätte vanligt med aga nästan alla barn de kände blev slagna mer eller mindre. Mina egna föräldrar har båda blivit agade. Min pappa så hårt att man måste kalla det misshandel och inget annat. Han fick bland annat en hjärnskada av det att hans pappa slängde in honom i väggen. Jag såg på en gång när min pappa slog min mellanbror. Min syster har sagt att jag blev slagen en gång när jag var riktig liten, men det mins jag inte själv. Jag kommer i håg att jag under barndomen alltid var rädd för pappa. Pappa har också tafsat på mej och min syster,,, men först när vi blev så pass gamla att vi fick bröst. Han har lyckligtvis inte gått längre än så. Men det var under en mycket lång tid. Jag var 19år när han tafsade på mej för sista gången. Den gången slog jag honom, det var tydligen det ända språk han förstog. I skolan fans det ingen fysisk våld vad jag vet. Men eftersom jag har dyslexi så har jag fått uppleva en hel del tråkigheter i skolan. Hur många gånger jag låste in mej på toa och grät vet jag inte, det är i alla fall omöjlig att räka ut. Det värsta var en gång. Min lärare hade gjort mej så lässen att jag började gråta mot min vilja inför alla klasskamrater. När läraren upptäckte det så sa hon åt alla att gå ut,(nu är det rast) och sen sa hon förlåt, men hon sa det på ett sätt som inte alls kändes som om on ångrade sej. Jag gick in på toa för att gråta men då var det tyvärr någon som upptäkte det och sa till läraren. Som tvingade mej att komma ut och hon var arg och sa att hon har ju sagt förlåt. Fysikt våld från en partner har jag inte varit med om, men en som svensk kille som psykiskt behandlade mej mycket illa. Det tog lyckligt vis slut ganska fort. Den killen har haft en hemsk barndom. Min syster har haft en massa pojkvänner som slagit henne. Men hon är missbrukare och hennes pojkvänner har också varit det. De flästa har varit ej svenskar men två har varit svenskar. Hon har upplevt skilnad mellan svenskar och icke svenskar. Våld är visserligen våld men det har varit mycket i attityder och behandlignssätt som varit annorlunda. En grane blev slagen en gång. Men då reagerade hela huset(trevåningshus, massa små lägenheter). Polisen var där ganska fort. Psykisk illabehandlande från min kvinnliga vän mot hennes man. Hon tyckte att hon inte gjorde så fel. Vist hon utnjutjade honom och var väll allt annat än snäll, men hon tyckte att han fick skylla sej själv som gick med på det. (de hade ett barn tillsammans de är inte ett par längre. och sa upp bekantskapen med henne för jag tyckte att när hon flyttade 50 mil i från pappan till deras barn så var det mer illa än jag tycker att man gör) Har själv slagit min man en gång. Jag förstog först efteråt vad jag hade gjort. Slog honom på armen. Vi var då ett ganska nytt par, bara några månader. Han viste om att jag aldrig gick med på att kyssa honom (pussa går bra men inte kyssar) när han har snus i munnen eller har haft snus. Han måste allså borsta tänderna innan vi kan kyssas. Då i början försökte han ofta få men till att göra det ändå. Så den här kvällen började med att han hade bårstat tänderna och vi började kyssas och hångla lite. Efter ett tag så sträckte han sej efter snusdosan och jag försökte ta den i från honom. Det blev en del springade i lägenheten, men han fick tillslut tag på den och stoppade snabbt lite snus i munnen, just när jag såg det så var jag bakom honom och innan jag han tänka efter hade jag slagti honom på armen. Det gjorde ont eftersom det var ett slag med öppen hand. Vi pratade lite om det senare, jag tror inte att han tog det för illa. Han har för den delen orsakat mej blåmärken, det var också en gång i början av vårat förhålland. Vi låg i sängen och jag funderade på om jag skulle gå upp och äta. Han tyckte inte att jag skulle det och tog tag i min arm och drog ner mej igen. jag fick tre blåmärken efter hans hand. Jag skrek till för det gjorde ont och han sa att det inte var meningen att ta i så hårt. Och det var inte mer prat om det sen. Och det har faktist inte hänt mer liknade saker sen dess. Och vi har nu varit tillsammans i flera år.

Ja.
Skrivet av En i mängden.
Jag har erfarenheter. Det har alldeles säkert färgat mina åsikter mer eller mindre, det brukar ju erfarenheter göra. :-) Aga av föräldrar eller skolpersonal har inte förekommit. Våld från partner har förekommit. Slag, sparkar, luggningar, spott i ansiktet, dödshot.

Ja
Skrivet av En annan anonym
Har någon varit utsatt för aga av någon förälder/skolpersonal? Aga av min pappa i form av luggning, dragning i örat Våld från partner? En lätt putt in i en vägg och en lätt dask på huvudet Sexuella trakasserier,ofredande Sexistiska kommentarer på tex krogen och ute, en kompis pappa kom bakifrån och klämmde åt mina bröst när jag var 13-14 år, män som stirrar på brösten istället för i ögonen när man pratar med dem


Mina svar
Skrivet av bonzai
Ja jag har blivit misshandlad grovt och länge. Både psykiskt och fysiskt på alla tänkbara sätt. Har även haft långvarig kontakt med kvinnojouren och kvinnohuset samt terapi. Mannen ifråga har fått terapi från manscentrum och det fungerade bra. Han slår inte längre och vi har fortfarande kontakt och gemensamma vårdnad om våra barn. Jag anmälde aldrig utan gick och hämtade barn på dagis med blåklocka och bruten handled, sa att jag hade ramlat av cykeln i en backe.. I mitt liv har jag träffat många som är som jag, som aldrig anmält. Jag har aldrig blivit misshandlad under min uppväxt, däremot mobbad under en period.

Jag har...
Skrivet av Virris
aldrig varit i närheten av våld förutom från min första pojkvän vid 19 års ålder... Då fick jag lära mig vad ett kok stryk var för något. Fick hjälp att ta mig ur det förhållandet efter ungefär ett år av nedbrytande psykiskt kontrollerande, svartsjuka och misshandel. Har aldrig nånsin efter det heller varit i närheten av våld och är aldrig rädd för att råka ut för det igen. Har heller aldrig själv utsatt någon för misshandel.

Ja
Skrivet av Allis
och jag tror att det påverkade mina åsikter mer när jag var yngre än vad det gör nu. Får man tio+ år distans och väldigt bra hjälp tror jag att det går lättare. Just när det hände och tiden nära inpå var jag jätterädd för i stort sett alla män omkring mig, även i de fall då jag visste att de var snälla, rara snubbar. Rädsla är inte alltid rationell men som sagt var, får man bra hjälp kommer man till slut vidare. Idag räknas jag nog till skaran normalrädda igen :O).

Våldsenkät

Artiklar från Allt för föräldrar

Artiklar från Familjeliv

Livsstadier

Samarbeten

Forum

Verktyg

Information