hjälp från nej-träsket!

hjälp från nej-träsket!
Skrivet av	Lena med Louise 030326 + Ytte Bf 8/2
Jag får fanimej tuppjuck snart på mig själv och Louise. I helgen var farmor här och Louise sov mer än någonsin, var glad som en lärka hela tiden och sade inte nej en enda gång. Måndag morgon, vad händer tror ni? Ungen vaknar en och halv timme tidigare än vanligt, är tjurig och vresig som få. Hela dagen är det bara nej, nej och åter nej hela tiden. Sammanbrott för ALLT, äter ingenting, sover superdåligt mitt på dan och vägrar pyjamas till kvällningen. Tisdag: samma visa. Jag får fan sammanbrott på henne. Alla mammor jag pratar med har sina duster med sina barn om påklädning etc, men jag kan inte hantera det dag ut och dag in. Jag alternerar mellan att bli helt skogstokig av ilska och sätter mig och gråter för att jag blir så arg och klandrar mig själv för mitt bristande tålamod och talang för att avleda etc. Är det något jag avskyr så är det gnäll och neggo attityd och det är allt jag möts av hela dagarna. Det är fan inge kul alls! Jag känner mig helt kluven då jag har väldigt svårt att tvinga på Louise kläder etc för att vi ska iväg. Att tvinga på en blöja kan jag, men sedan är det stopp för då är hon redan i upplösningstillstånd och jag kan inte fortsätta. Antingen är hon så arg att hon försöker slå mej eller så blir hon superledsen. Känner inte alls att jag har lust att kränka henne ytterligare. Eftersom hon inte är blöjfri känner jag att hon åtminstone måste sova med blöja etc så där kan jag inte kompromissa, men sedan börjar helvetet. Varje dag är det samma sak; är det för min skull eller för hennes vi går ut till parken? Är det värt att hon får ett sammanbrott för att vi ska gå ut? Om jag ska klara av att vara hemma med henne måste jag 1) träffa andra vuxna varje dag och 2) vara utomhus/hinna uträtta lite ärenden en gång per dag. Som det är nu blir det konflikt hela tiden och jag slits mellan det hon vill och det jag vill. Det är ju bara med mig hon bryter ihop så med och det är bara jag som blir så arg att jag kokar, jag tror att det hänger ihop. S tycker förstås att det bara är att sätta på henne kläderna för hon lugnar sig ju sedan, men jag kan faktiskt inte alls göra det alla gånger för jag ser ju i hennes ögon hur sviken hon känner sig varje gång. Nu har jag iallafall kommit fram till att vi nog ska ta det lite lugnt ett par dagar och bara vara hemma så att hon får ha det lite lugnt och tråkigt och hinna bli sugen på nåt nytt. Jag får ha det lite trist ett par dagar, men hellre det än dessa ständiga fighter. Jag fattar inte hur jag ska klara av att hantera vår relation framledes, det kommer ju inte att bli lättare direkt. Jag hatar att lirka och avleda etc och när jag väl försöker är jag verkligen urusel på det så det fungerar aldrig! S undrar förstås vari problemet ligger, men jag har analyserat det hela och kommit fram till följande: * Min mamma var väldigt auktoritär, kärleksfull ibland, men oftast stenhård. Därifrån kommer min känsla av att "här är det jag som bestämmer" och min ovilja att kompromissa och förhandla, jag vet inte hur man gör helt enkelt. Nu är det ju så att jag tycker den där auktoritära stilen har spelat ut sin roll och den skapar mest osäkra människor som vobblar mellan att vilja bestämma allt och misstro alla omkring sig och att inte kunna fatta beslut själv för att någon annan gjort det åt dem redan under hela sin uppväxt. Så jag måste hitta ett annat sätt, men det kommer inte naturligt alls för mig. Jag resonerar mycket med Stefan, men jag kan ju inte resonera med Louise för hon är så liten så hon förstår inte. Mycket snack och liten verkstad. Ska som sagt ta det lite piano och hoppas att det ska ordna till det hela. För hon är ju världens goaste tjej samtidigt och det är ju inte hennes fel att hon fått mitt jävla skittemprament. Ett av de största problemen är ju att jag är med henne hela dagarna och därför så blir det så himla många gånger per dag som vi bråkar. Skulle hon vara på dagis skulle jag vara så glad när jag väl var med henne på kvällen att jag skulle ha mycket mer tålamod med t ex pyjamas och sånt.
Svar på tråden: hjälp från nej-träsket!

styrkekramar i massor IMT
Skrivet av Myzan & Co


Lena, Lena...
Skrivet av Anna m Elias & Selma
... som alltid nickar jag igenkännande åt det du skriver men just idag har du nog glömt en viktig sak som säkert bidrar till allt det "jobbiga" nämligen att du är gravid. Grav.hormoner + trots + en liten tjej som känner på sig att mamma håller på att förbereda sig inför något "nytt" är självklart en jobbigt situation! Ta det lugnt ett tag och "pick your fights" så ska du se att det lugnar ner sig. Styrkekramar till dig!!!!


Idas nya favorit ord
Skrivet av Annica med Hanna, Anton och Ida
Dum mamma, det får jag höra många gånger per dag. Det är ju du som är hemma alltså är det du som ska testas. Ida har som tur är äldre syskon som klär på sig och går ut och Ida älskar att vara ute så kläderna åker på med en väldans fart, även om hon protesterat innan. Har du provat lägga fram kläder och låtit henne mixtra själv ? Det kanske går lättare om hon får prova själv så kan du ge ett litet handtag här och där. Det är mycket kan själv i den här åldern, Ida blir vansinnig om hon inte får hälla upp mjölk själv, ta för sig av maten själv osv. Vi riktar mest in oss på att förhindra de stora katastroferna. (Igår åt hon blåbärspaj med händerna, gissa hur det såg ut). Om du lägger fram kläderna och klär på dig själv och står i dörren och frågar om hon vill följa med vad händer då ? Mina ungar har i alla fall fått väldigt bråttom när dom upptäcker att dom håller på att missa något. Det kommer att vända innom ett par månader, dom har som jobbigast när dom är kring 16-18 månader, sedan lugnar det ner sig i några månader så man får en liten vilopaus. Har märkt hemma hos oss att alla tre:s trotsåldrar börjar vika. Har haft 18-månader trots treårstrots och sexårstrots samtidigt känner mig lite matt. Men som sagt det går över, det verkar som att när dom har försäkrat sig om vilka gränser som gäller så lugnar det ner sig. Kan även tänka mig att det är jobbigt för dom här små som förstår allt vad vi säger men som inte riktigt kan uttrycka sin egen vilja, det kanske inte är kläderna i sig hon protesterar emot utan hon kanske vill sitta under köksbordet och klä på sig, men det kan hon ju inte säga vilket måste vara våldsamt frusterande särskillt för den som har temperament. Ida har en sån där nyck, man får inte ta på strumporna på morgonen, innan vi fattade att hon anser att strumper och skor hör i hop så strumporna tar man på samtidigt som skorna. Dom har sina ideer. Hoppas att det lugnar sig snart, för det är jobbigt när dom ska vara arga för allt.

OOOO KÄNNER IGEN MIG!!!
Skrivet av Anne o Veera
Jag har det likadant. Veera vill inte ha kläder, jag får tvinga på dem under språng genom lägenheten och skrik och gråt. Hon vill rita på väggarna- det vill inte jag och när jag tar bort pennan blir hon GAAAAAAAALEN och vrålar och skriker och letar genast upp nåt nytt som hon slår sönder eller river sönder tapetet med. Och jag har exploderat för länge sen och det slutar med att hon får riva sönder allt hon hittar. Vi skriker och bråkar varenda dag. Tackar Gud för att hon är på dagis, åtminstone 3 dar i veckan för då är hon mycket trevligare att ha o göra mig, och jag själv äv mycket, mycket trevligare. Jag vet precis hur du känner: jag tänker var och varannan dag att jag ska låta pappan ta hela vårdnaden och skita i allt. Mitt humör är så dåligt och jag har inget tålamod alls, och det i sin tur både skrämmer mig och gör mig jätteledsen och besviken på mig själv! Jag har inga råd alls, men kände att jag ville svara. Jag är livrädd för hur det ska bli i framtiden- det sägs ju att det blir värre och värre när man har barn...fy faaaan- jag kommer att äta lugnande då!

Känner igen det där
Skrivet av längtar tills hon blir 4 år minst...
och jag faktiskt inte vad man sa göra. Jospehine har idag skrikit och gråtit 1 timme när vi kom hem för att hon var så arg. Hon ville inte ta på sig sin jacka när vi skulle gå från dagis: men jag tog på henne jackan ändå och därför skrek hon i en timme. Det spelade ingen roll vad jag gjorde: försökte hålla om (hon var som en stel pinne), pratade lugnt, bar henne: till sist fick jag bara låta henne ligga på golvet och skrika eftersom inget hjälpte. Hon har en enorm vilja och hatar ytterkläder så det blir inte någon rolig vinter det här.


Jaaa, du
Skrivet av Hulma m Totil +
Jag hade just berättat/skrutit för en annan mamma om hur bra det gick med Totil bara man hade tålamod, och sedan blev vi sjuka och åtminstone mitt tålamod rann ner i skosulorna och försvann. Totil gillar att gå ut, men att ta på sig kläder är inte alls kul. Speciellt inte strumpor, det har funkat ett tag att fråga "vart ska strumporna vara" så pekar han på händerna. Då sätter man dem på händerna så han får skaka av dem. När man gjort så tio gånger pekar han på fötterna, och då kan man ta på dem och skorna. (Han har inte strumpor inne.) Men trots att detta på vissa sätt är bästa sättet räcker inte alltid tålamodet till. Jag har mer och mer börjat med att vissa saker måste hända innan... Kläderna måste på innan vi går ut. På morgonen klär vi på oss och borstar tänderna innan vi går ner. Jag undviker att säga nej, utan Ja, vi kan läsa bok men först måste vi ... Jag tror Totil är lite liten, men han börjar fatta. Och det är inget ultimatum, vi har (oftast) all tid i världen, och behöver inte gå ner förrän vi har borstat tänderna. Jag väntar ut honom, och när han är klar kommer han (ja, inte alltid förstås). Ibland har man ju inte den tiden, och då säger jag mer bestämt att nu måste vi... och gör så också. Jag tror det går bättre eftersom det inte blir så ofta. Och så försöker jag uttrycka hans känslor: "ja, jag vet att du hellre vill... Det är tråkigt när man måste...". När viljorna krockar kan man ju ibland kompromissa (oftast, kanske?), men ibland blir det som barnet vill och ibland som den vuxne vill. Och även om man fogar sig i det beslutet måste man ju inte vara glad åt det. Alltså, ibland tror jag man resonerar för mycket, för att alla ska bli glada och nöjda. Om barnet måste sluta leka för att man ska äta tror jag det kan acceptera det, men man måste ju inte tycka det är kul. Så jag försöker sluta förklara och övertala efter ett tag, och istället säga att "så här blir det, men jag förstår att du inte gillar det. Kanske vi kan lösa det bättre en annan dag." Mycket av det här är tankar som jag har och har läst mest för äldre barn, men jag har börjat lite smått, och tycker en hel del funkar. Speciellt om man i "funkar" inbegriper att Totil får bli ledsen ibland, det finns ju inget magiskt knep som gör att alla alltid är glada åt alla beslut. Jag såg dig på AP-sidan, där tycker jag finns mycket klokt. Om du vill läsa nämns ju Jesper Juul ofta där, intressant men lite väl teoretisk och probleminriktad kanske. Lars H Gustafsson tycker jag är bra, lite mer praktisk och har ju egen erfarenhet av åtta barn! Och mitt senaste tips som jag hittade på biblioteket var Barbara Coloroso, Växa med ansvar. Lite amerikanskt pratig men ganska handfast med exempel på vad man kan säga. Jag har också läst en hel del på nätet, framför allt om "positive parenting". Och du, styrkekramar! Det är inte alls säkert att det blir värre! Alla är inte gjorda för att vara småbarnsmammor. Och du är inte färdig mamma än, du har 17 år till (minst) på dig, och du lär dig hela tiden. Speciellt om man vill ändra sig tror jag det kan ta tid. Och när du hittar något bra känns det säkert ovant i början, men du kommer att växa in i det. Lite tips kan vi säkert komma med här också, alla har ju sina olika "knep" och rätt vad det är kommer man på något som funkar med sitt barn. Jag tänkte på blöjorna, har ni testat olika sorter? Totil är nöjde med sina vanliga, och tyckte snarast up-and-go var obekväma, men det kan ju variera.

ha ha säger jag då
Skrivet av lorena & elias 030326
inte för att vara elak självklart utan bara för det känns så skönt att jag inte är den enda. Elias är arg 80% av tiden och slår gärna mig så fort nåt är fel och ordet NEJ en är jag så van att höra nu så ;-) Var lite orolig men pratade med min svärmor och med dem på dagis och de sa att det var oerhört vanligt och att på dagis så var han absolut inte så... går väl över snart som allt annat hoppas jag. Jag låter Elias göra lite hur han vill nu men vissa saker backar jag inte för och det funkar si och så... Hoppas det blir bättre. Styrkekramar till dig.

tillägg
Skrivet av lorena & elias 030326
hahah trodde jag var på vårbarn där jag känner mig mer hemma... men men här hör jag ju också hemma ;-)

hjälp från nej-träsket!

styrkekramar i massor IMT

Lena, Lena...

Idas nya favorit ord

OOOO KÄNNER IGEN MIG!!!

Känner igen det där

Jaaa, du

ha ha säger jag då

tillägg

Artiklar från Allt för föräldrar

Artiklar från Familjeliv

Livsstadier

Samarbeten

Forum

Verktyg

Information