Åh vad jag hatar inskolningen just nu... |
|
Skrivet av | anonym just nu |
...dottern skriker bara mer efter mig för varje dag när jag ska gå och klamrar sig fast vid min famn, ångest ångest... Hur länge "brukar" det ta innan de vant sig vid dagis och lämningen | |
Svar på tråden: Åh vad jag hatar inskolningen just nu... | |
|
|
Borde man inte backa då? |
|
Skrivet av Cecilia med Juni 2 år idag! & bf 040825 | |
Meningen med inskolningen är väl att man ska ta det in barnets tempo och vänja in dem så att det känns bra? Hur lång tid det tar är individuellt för olika barn. Jag tycker att det låter som att din dotter behöver mer tid på sig. Kan du inte prata med personalen om att ta det lite långsammare, hon kanske behöver en vecka extra på sig. Vad tråkigt att inte personalen verkar mer lyhörd och inte anpassar inskolningen bättre efter vad just ditt barn behöver! Det låter inte som en särskilt positiv inskolningssituation. Meningen är väl att hon ska tycka att det känns bra och roligt och trivas och att hon ska känna att det är okej att du går iväg, inte att bara ska resignera, bita ihop och acceptera det? Känns det bra för övrigt med personalen? Kan du prata med dem om det här? Låter inget kul! | |
Om jag vore som du så skulle jag |
|
Skrivet av Anna Maria med Li | |
backa. Sätt dig på en stol och lämna inte dottern utan låt henne ha dig som sin trygga punkt. Olika barn skolas in olika snabbt. Det viktigaste är att barnet ska vara tryggt och din dotter är inte det i situationen som är nu. | |
|
|
I vårt fall... |
|
Skrivet av Ulrika m Else | |
...tog det två veckor. MEN personalen påpekade hela tiden att det tar olika lång tid för olika barn. Vissa behöver en vecka, andra behöver kanske fyra veckor. Det kommer en period då man måste säga hej då och gå sin väg. Om så bara för en timme första gången. Det är en träningssak för barnen att de ser att mamma går sin väg, men hon kommer alltid tillbaka! Prata mycket med personalen, de ska ju vara experterna på det här med inskolning. Men det är du som är expert på ditt barn. Tillsammasn borde ni kunna lägga upp en "plan" som känns OK både för dig och för din dotter. Jag hoppas verkligen att det löser sig för er! Det sliter i moderhjärtat när barnen är tröstlösa och gråter! KRAM! |
|
Så var det för oss också.. |
|
Skrivet av Malin m Neoline och Timothy 8/6 | |
Efter två veckor av tre var jag beredd att ge upp, men strax efter det kom vi på att min dotter var hysteriskt klängig och gnällig så länge jag var kvar. Så fort jag var utom synhåll så var hon glad och babblig och deltog i lekarna och tydde sig till personalen om hon behövde lite lugn. Jag var alltså en stor bromskloss i inskolningen, snarare än tryggheten. Det skar i hjärtat de första gångerna jag lämnade henne gallskrikande, men jag kunde till och med höra genom dörren hur det blev tvärtyst när jag gick. Sen ringde jag och kollade att allt var bra.. Det MÅSTE ju inte vara så att dottern inte är mogen för att släppa taget eller att man ska ta det lugnare även om det KAN vara så. Min dotter slutade skrika och klänga vid lämningen efter någon vecka, även om hon inte rusar in (inte hennes personlighet) så går hon direkt och leker och är glad. På eftermiddagarna vid hämtning får man stå och locka ett tag innan hon glatt följer med och vinkar hejdå till dagis.. Det är nog svårt för de flesta med inskolning och allt nytt som det innebär. Ju tryggare man själv är med att lämna barnet, desto tryggare blir barnet i att det är ok att bli lämnat. Barn är ju däremot inte dummare än att de testar om mamma/pappa kan stanna en stund till om de trilskas, därför fortsätter en del barn att göra så vid lämning under lång tid... Det är tyvärr bara att stålsätta sig mot skriket, även om det gör jätteont i mammahjärtat... |
|
oj vad jobbigt |
|
Skrivet av Angie med Emilia-02 & bf 31/1 | |
Usch det är ju det som är jobbigt när man ska lämna det gör så ont i hjärtat!! Som tur var så gick det så bra med Emilia att vi kunde lämna henne själv redan 5:e dagen utan problem men hon sa att det kan komma senare istället... Jag tycker också att man ska backa att du kanske är där längre och lämnar henne kortare stunder än nu eller sitta med helatiden tills hon känner sig trygg i situationen..hoppas det ordnar sig! kram |
|
|
|
Inte roligt... |
|
Skrivet av Malin med Vanja-02 + bf 17/12 | |
hur är hon efter att du gått? Har du pratat med personalen om det? Hur länge har inskrivningen pågått? Vanja grät inget alls i början, utan då var det bara spännande, men det kom efter ca en vecka, då hon förstod att hon faktiskt skulle vara kvar o mamma skulle gå. Men jag ringde o kollade och hon slutade grina bara efter en liten liten stund. Jag hoppas innerligt att det löser sig för er! Prova er fram, hon behöver kanske mer tid med dig där eller så kanske hon inte är lessen efter att du gåt? Kram! |
|
Svårt att råda... |
|
Skrivet av Jessika & Amanda 020614 | |
när man inte vet hur länge hon gått, och om du brukar stanna en stund först, osv. Hur tycker du att personalen sköter det? Om det är något mer du tycker att de skulle kunna göra tycker jag att du skall ta upp det med dem, och likadant om du har några frågor och funderingar. De är vana vid inskolningar och de problem som kan uppstå, och vet hur det brukar lösa sig. De är också vana vid ledsna och oroliga föräldrar, och kommer inte att tycka dina frågor ar konstiga. När Amanda skolades in på dagis i januari var det pappa som skötte inskolningen, ca 2 v. Det gick bra, men det blev lite svårare sedan, eftersom det alltid var jag som lämnade, och hon är ganska mammig. När jag lämnade henne tog alltid någon personal emot henne i famnen, jag sa hej då, och de satte sig och läste en bok el dyl. De första veckorna var hon ofta lite ledsen, men inte alltid såpass att hon grät. Dock gick det alltid över efter mindre än en minut. Jag hade ställt mig in på att hon skulle vara ledsen, så jag tyckte inte att det var så farligt. Jag tycker det är viktigt att vara konsekvent, för att barnet skall veta vad som händer. Om ni är i början av inskolningen kanske du skall vänta ett tag med att lämna henne. Om ni kommit lite längre är det svårt att veta om det bästa är att bara lämna henne och gå, för att göra pinan så kort som möjligt, eller om du skall stanna en liten stund. Barn fungerar ju lite olika! Hur som helst tror jag det är viktigt att du inte låter visa att du är ledsen/orolig (de har ju ett sinne för det, de små liven!) utan att du glatt säger hej då, ger henne en snabb puss/kram och sedan går. Sedan tror jag att det är väldigt dumt om man ändrar sig. "Oj, lilla gumman, är du så ledsen, då stannar mamma en stund till!" Då blir det nog ännu svårare nästa gång. Kommer man på något man skall säga till personalen i sista minuten får man ringa och säga det, annars får man ju ta om hela proceduren en gång till, och då blir det ju jobbigt för barnet ytterligare en gång. Jag förstår att det värker i modershjärtat när ditt barn skriker, men jag tror att det är oundvikligt med vissa barn. Min dotter grät tex när jag lämnade henne nu i morse, men det är ju bara att se glad ut, vinka och gå, för jag veta att det bara blir värre om jag utsätter henne för ett avsked till, och gör henne osäker på om jag verkligen skall gå eller inte. Skriv gärna och berätta lite mer om hur länge hon gått, och hur det fungerar, så kanske vi kan råda/lugna dig mera! *kram* |
|
Tack alla för era svar! Idag gick det... |
|
Skrivet av anonym just nu | |
...både bättre och sämre, hon grät redan INNAN vi åkte hemifrån och sedan på väg in till dagis och i hallen, och när jag gick förstås... MEN sedan gick det bra DÄR; bästa dagen hittills enligt fröken, och bra fast "egna" fröken gick hem vid vilan, hoppas det svänger nu... Ska testa om det går bättre om pappan lämnar några dar! Tack alla för era svar!!! | |