Så trött

Så trött
Skrivet av	Cecilia med Juni & Tindra 30/8
Usch, det är ju ett JÄTTEPROJEKT varje morgon att göra i ordning och klä på två blöjbarn, ett ska ha frukost och ett ska ammas, och sedan tusentals fleecetröjor, overaller, tjocka sockor, vantar, vinterskor, bärsjalen ska knytas - och när jag hjälper storasyster gråter bebisen övergivet och när jag gör i ordning bebisen så hittar storasyster på något bus eller klär av sig igen! När jag kommer tillbaka efter att ha lämnat Juni på dagis en halvtimme senare än jag betalat för är jag så slut att jag bara vill gråta. Fattar inte hur jag ska orka hela vinter? Och de nya vantarna jag åkte och köpte till Juni i går kväll är förstås alldeles förstora. :-( Så skällde jag på stackarn också för att hon inte drack upp sin oboy - det var något mer hon ville ha när hon fått mjölk i glas, men hon pratar ju inte rent än så ibland fattar jag inte vad hon säger. Det var först efter en kvart som jag begrep att det var corn flakes hon hade sagt! Usch vad jobbigt det känns. Och innan hon hade ätit upp sin corn flakes var ju klockan jättemycket.
Svar på tråden: Så trött

Två barn
Skrivet av Helene m. Sarah på besök
är absolut mer än ett! Man får bita ihop och ta det lugnt även om det är kämmpigt! Försök bara att ta det lugnt med Juni. Jag läste i en tidigare diskusion här att du ibland sa saker som jävla unge å sånt när du blev arg. Snälla du gör inte det! Dom är så små och man förstör så mycket med den sortens ton. Har man en gång gått över gränsen så blir det lätt att ta till. Jag är själv uppväxt med en mamma som sa såna saker och det går rakt in i hjärtat. Det spelade ingen roll hur mycket hon kramade mig för jag kände mig ändå som den jävla ungen.

Inte riktigt vad jag behövde höra just nu
Skrivet av Cecilia med Juni & Tindra 30/8
Det jag berättade förut var i en diskussion om det var rätt att hota barn med sånt de var rädda för, och då erkände jag att jag ibland blir alldels för arg och ryter saker som jag egentligen tycker är fel att säga. Men att det är skillnad att använda något elakt som en medveten metod för att få barn att lyda och att göra något dumt i en jobbig konfliktsituation. Att säga så är givetvis ett misslyckande, och något jag skulle vilja ha ogjort. Men det var inte precis mina misslyckanden och brister som jag behövde bli påmind om nu när jag redan är så trött och ledsen. gråter Ska nog tänka mig lite mer för och inte erkänna dumma saker jag sagt eller gjort så här. Jag trodde nog inte att folk skulle komma ihåg det så länge. Nu känner jag mig ju ännu sämre än jag gjorde innan.


Cecilia!
Skrivet av Emma me Elma o en till på g
kramar om Jag vet inte alls hur det är att ha två, kan inte påstå att jag vet hur du känner dig! Men jag kan säga att jag oxå i stundens hetta kan säga saker jag absolut inte tycker är bra i lugna situtioner;) Jag tror inte att det finns _någon_som är så perfekt att de aldrig gör nått de egentligen inte tycker är bra! Min mamma hade tålamod som få, men ibland brast det även för henne, hon sa väl ett o annat som hon ångrade (inte så konstigt med tre barn som var obstinata för att de inte blev förstådda ;) ) Kan bara säga att det inte skadat mig ett skit! Jag älskar henne över allt annat! Hon är en klippa o den jag vänder mig till med allt!\' Jag tror itne att Juni tar skada i det långa loppet! Du finns ju där för det mesta, även om du ibland är så trött att du inte orkar! Du är som alla andra, inte mer än mänsklig! Människor felar! Döm inte dig själv så hårt! O du vet " Lev o låt leva" ;) Stooor kram på dig! Emma

Det är dödsjobbigt!
Skrivet av Filippa & Novalie-02 & Miranda-03
Med två barn, första halvåret var pest (skiljer knappt 1 år på mina) sen blev det lite lättare, men det är fortfarande verkligen jättejobbigt men man har mer kontroll på det. En spädis är ju så oberäknelig och innan man lärt känna den nya bebisen så ÄR det jobbigt. Det är inte lätt för någon. men jag LOVAR, det blir lättare att hantera med tiden. Nu när jag ser tillbaka på sen första tiden så har man nästan redan glömt bort den för att den var så kort...=9 ingen tröst men....HÅLL UT! Kram

Inte lämpligt
Skrivet av Gellan med Erik
att mästra när någon redan mår dåligt. Självklart ska man inte säga jävla unge men jag kan nog erkänna att jag sagt värre saker än så när jag varit rejält pressad, deprimerad, hade ett barn som bara skrek och gnällde etc. Det jag menar är att vi reagerar alla olika under press.


Vad onödigt
Skrivet av A på besök
att dra upp gammalt groll när nån inte mår bra. Det vet väl alla att man inte ska säja. Att kalla sitt barn för jäkla unge är ju ingenting man planerar utan nåt som kan hända i stundens hetta. Dessutom tycker jag att du riktar dig till fel person. Sannorlikt inte många föräldrar som är så dedikerade till sina barn som Cecilia verkar vara.

Näe
Skrivet av Annika m Rebecka & Lukas
Fy vilket elakt och onödigt inlägg!

Så onödigt!
Skrivet av Dina m Alice & Valdemar
Vilket onödigt inlägg, inte särskilt trevligt att skriva så till en uttröttad mamma som skriver ett inlägg för att prata av sig och få lite stöd. Sen kan man inte alltid utgå ifrån egna erfarenheter när man tolkar andras inlägg på nätet, ett eller ett par inlägg säger väldigt lite om en människa. Jag tycker att det är viktigt att låta folk få visa sina svaga sidor utan att bli tolkade eller dömda bara utifrån det. Jag har läst många inlägg av Cecilia (på andra snack) och även träffat henne IRL och det är inte många människor jag har träffat som gjort ett lika gott första intryck som hon.


Du kan väl inte mena...
Skrivet av Tina m. Jacob & Oliver
att du aldrig sagt något olämpligt till ditt barn. Jag älskar mina barn över allt annat, man ibland tappar man humöret av olika anlednigar. Det gör jag ialla fall och erkänner det oxå. Jag har två killar som för tillfället är i luven på varandra mest hela tiden, och ibland brister det även för mig som anses vara en väldigt lugn och tålmodig mamma. Så ditt inlägg var väldigt onödigt. Alla är vi mänskliga.

Vad jobbigt!
Skrivet av Nickis@
Jag är tacksam att storebror var 4½ när lillasyster kom och då var det sommar. Visst är det tyngre att ha två, men hos oss klarar sig storebror själv nu när han är 7år och lilla busfia är 2½. Kan inte din man lämna Juni innan han går till jobbet och du hämta henne? Så gjorde vi för att slippa klä på lilltjejen två gånger.

Usch ja (långt)
Skrivet av Anna-Carin m. Emma & Pontus
Fick en plötslig "flashback" nu! Jag kommer ihåg att Pontus hatade att få på sig vinterkläderna och Emma ville göra allt tvärtemot! Jag var också väldigt stressad under den första tiden då Pontus var liten (2½ år mellen dem) och det nästan värsta var att hinna till dagis. Vi hade då 15 timmar och de var fördelade på 3h/dag vilket var ett h***e! Jag fick helt enkelt göra vissa prioriteringar. Jag började strunta i att komma till dagis kl 8...gick dit lagom till 9 istället eftersom jag kände att det faktiskt var mer värt att slippa stressa än att fylla upp timmarna. Det fick bli en liten lekstund på två timmar istället och det räckte. När det gällde påklädningen så gjorde jag först Pontus klar (såg först till att han var ammad och mätt)förutom att knäppa igen, ställde ut vagnen i trapphuset där det var lite svalare och sen gjorde jag raskt klar mig själv och Emma. Visst, Pontus gillade inte att vara klädd men det kändes ändå ok att han fick vara lite ledsen en liten stund. När man har två så måste barnen lära sig lite tålamod ;-) Sen är det ju jättesvårt att inte applicera stressen på barnen. Kanske Juni skulle försöka äta sin frukost lite tidigare? Att förbereda dagen innan med kläder osv spar väldigt mycket tid. Jag går tex upp en halvtimme innan barnen så att jag är duschad och klar innan jag börjar med dem...det gör iaf mig lugnare och ger mig även bättre tålamod! Nu är man ju lite ovan med alla kläder som skall på men jag tror att så snart ni får in rutinerna så kommer det att gå bättre.


Skrev ett jättlångt svar...
Skrivet av Jaaa
...som försvann när jag skickade det grrr. Jag såg dock att Anna-Carin skrivit ungefär det jag skrev. Jag har 1½ år mellan mina äldsta och det jag ångrar är att jag stressade så till dagis. Jag blev ofta arg, för att jag tyckte att 1½-2-åringen tog för lång tid på sig. Nu i efterhand kan jag inte förstå varför jag stressade så, det finns ju ingen dagisplikt. Visst, man missade morgonsamlingen - men so what!? Hellre att man lämnar ett barn vid gott mod. Jag skulle råda dig att prioritera Juni vid sådana situationer som t.ex. påklädning. Hon fanns där först, medans lillasyster är född in i er familj under de förhållanden som råder. Och jag tror inte att barn tar skada för att de inte får sitt behov tillfredsställt omedelbart varje gång, så har det sett ut för barn i alla tider. Du låter ju inte dina barn skrika i onödan, utan endast när du faktiskt inte förmår att prioritera dem båda samtidigt just då. Ha inte dåligt samvete för det! Någon tipsade om att koncentrera sig på att gnola på en sång när man blir stressad och arg. Det kan fungera som meditation och hjälpa till att kunna "stänga av" i sådana här situationer. Och snart får du bättre rutin på detta. När det gäller talet, brukar jag be dem att visa eller peka om jag inte förstår. Det brukar ofta fungera bra. Och ang. tröttheten......prioritera sömnen och se till att du kommer ut i dagsljuset varje dag. En sanning som inte kan sägas för många gånger. Imorgon är en annan dag...Hoppas att den känns lite bättre!

Kram på dig!!!
Skrivet av Monica med Tintin
Jag har visserligen bara ett barn och känner inte igen mig i din situation men kände att du behövde en kram! har du Tindra i bärsjalen och Juni i vagn? Kanske går det att göra som Anna-Carin skrev, klä på Tindra först och lägg henne i Junis vagn ute eller i trapphuset (beroende på hur ni bor) och sen hjälpa Juni? Sen kan du ju få på dig bärsjalen hyggligt snabbt och upp med Tindra innan Juni hittar på något bus... Sen det tråkiga rådet att gå upp tidigare så ni får lite längre tid på er, eller om det är möjligt skjuta på Junis dagistid. Och du, vantarna växer hon i så småningom! Men det där med att inte förstå vad de vill ha eller menar känner jag igen. Oj va frustrerande det är både för barnet och för oss som inte kan hjälpa. Igår stod sonen på köksgolvet och bara grät och hulkade fram något som jag INTE förstod, han ville inte peka utan bara upprepade. Vet fortfarande inte vad han ville... Och till sist, jag tror att ALLA har hävt ur sig något felaktigt till sitt/sina barn någon gång när man är trött, ledsen, arg, frustrerad mmmm. Även solen har ju sina fläckar! kram på dig!

Det blir bättre!
Skrivet av Annika m Rebecka & Lukas
Först en bamsekram till dig Cecilia! Jag vet precis hur du känner. Det enda jag kan säga är att det blir bättre! Ju äldre Tindra blir, desto mer rutin får du på att vara tvåbarnsmor. Och ju äldre Juni blir desto mer kan hon kommunicera förståligt och reda sig själv. Just nu när vi går in i vinter och jag har en tiomånadersbebis som försöker lära sig gå & är vild och sprattlig, och en trotsig storasyster som sliter av sig kläderna och säger "nej" och "vill inte" till allt, skulle det kunna vara väldigt jobbigt. Och det är det också stundtals, men för det mesta flyter det på ganska bra. Just nu mår jag ändå ganska pyton, men av andra orsaker. Själva påklädandet och allt runt omkring har dock blivit mycket lättare! Stå ut! Kraaaaaaaaaaaam


Nu har jag ju bara ett barn
Skrivet av Anna Maria med Li
men likväl så har jag ett förslag. Kan du göra Juni mer delaktig i Tindras skötsel, så att ni först hjälps åt att klä på Tindra och sen klär Juni på sig med din hjälp? Sen försöka ha den tänket i det mesta av vardagen så att hon känner sig delaktig, nu vet jag ju inte hur ni gör, kanske är det mycket så redan?

En stooooor kram till dig Cecilia!
Skrivet av .::Anna & flickorna::.
Och vad personen (Helene) ovan har skrivit så blir jag bara arg. Arg över att det är gammalt inlägg som dyker upp och det finns egentligen ingen anledning att ens nämna det igen och framförallt inte nu... Jag vill också nämna för dig att allt kommer att bli lättare med tiden. Kanske låter urtrist att höra det nu och sen är jag helt säker på att du också redan är medveten om det. Allt handlar om rutiner, rutiner, rutiner. Min minsta flicka föddes i slutet av februari och då var det fortfarande kallt och barnen skulle kläs på ordentligt. Ganska fort hittade vi rutiner som gick bra. Jag ser att du har fått många bra tips från de andra som redan har skrivit. För oss blev det mycket lättare när vi gjorde iordning lilla tjejen först. Hon skulle vara ordentligt mätt och ombytt först och sen var det bara att göra klart resten. Tack och lov har båda mina flickor haft stort tålamod med att vänta och det har underlättat massor för mig. Man brister i sitt humör som förälder och det är hur vanligt och normalt som helst tror jag. Det beror på hur man bemöter situationen efteråt och det är nog det viktigaste. Givetvis betyder det också mycket hur arg man blir men det känner man bäst själv hur dåligt samvete man har. Men jag tror man oroar sig lite onödan över sitt beteende. Man kanske har för höga krav ibland? Jag tror också att det är bra att barn får se att man som förälder också kan tappa humöret. Vi är ju bara människor. Precis som våra barn = ) Men som sagt man känner nog bäst själv var "gränsen" går. Nu har det också gått ett tag sen ni fick eran andra dotter och det florerar säkert massor med amningshormoner i din kropp. Man blir flummig och tankspridd (iaf jag blev det ett tag) ler Och tålamodet, den tycks dyka upp lite när den vill ; ) Och våra 2-åringar växer så det knakar och utvecklas enormt mycket! Det är inte konstigt att det kan bli lite "krockar" då och då... Du är en god Mamma Cecilia! Du gör ditt bästa och det är det viktigaste! Vi föräldrar har säkert alldeles för många onödiga krav på oss... Mina små gyllene tips är: Planera mycket, börja med saker i god tid & sov när barnen sover (om man har möjlighet vill säga). (((Många kramar)))

Det där låter alldeles för jobbigt
Skrivet av Maria m. Noah 02 och Kaleb 00
Hej! Vill bara uttrycka att jag kan förstå hur jobbigt du har det. I höstas skulle min 3-åring få börja dagis medan lillebror var hemma. Tänkte att det skulle vara bra för honom att träffa andra och få lite mer aktion...men vi gav upp efter en månad! Projektet att komma iväg på morgonen med allt vad det innebar (då var det ändå bara sensommar)fick jag ganska snart nog av. Kaleb som han heter verkade inte heller trivas så där jättebra utan ville hellre följa med mig och Noah och handla och sånt. Så jag sa helt enkelt upp platsen och han får nu vara hemma med oss och trivs alldeles förträfligt med det. Jag tror att det här med dagis är starkt överreklamerat och förstår egentligen inte varför det blivit så att det större barnet ska vara på dagis medan bebisen är hemma? Det är ju rätt konstigt när man tänker på det. Mitt förslag är därför att du skulle fundera på om det verkligen är värt allt slit det innebär att Juni ska gå på dagis. Du gör ett bättre jobb hemma med henne än någon pedagog nånsin kan göra på hennes dagis ändå. Lycka till och kram från en annan mamma som ofta blir välgigt trött hon också.


Stackare!
Skrivet av Jessika & Amanda 020614
Det är ju _så_ jobbigt när det blir så där stressigt! Skickar lite positiv energi till dig! (har tyvärr inte så mycket själv, men...) Något jag kommit på är att mycket strul runt påklädning av ytterkläderna beror på att barnen blir för varma! Om ni åker bil till dagis kanske det räcker med jacka och mössa i stället? Fast om ni går behövs ju overallen ju nu. Jag kunde aldrig klä på Amanda (som är 2 år yngre än storebror) först, för då skrek hon bara. Jag klädde på storebror först, men utan att ta på mössa och dra upp dragkedjan, så slapp han bli panikvarm innan vi hann ut. Jag har inte heller särskilt mycket kläder på dem, men de kanske är varmblodiga av sig, för de har aldrig varit kalla. En annan sak jag tvingats lära mig var att inte bita ihop och bli sur, utan prata eller sjunga istället. Då gick det faktiskt fortare att klä på dem, och de blev inte ledsna. (Typ fråga storasyskonet om det kan trolla fram handen/foten ur overallen) Jag hade svårt att lära mig att det inte gick fortare om jag bet ihop och stressade, och klarar det fortfarande inte jämt, men det går bättre! När det gäller dagis-stressen kanske du skall fundera på om du verkligen vill ha henne på dagis? Är det värt stressen? När Amanda föddes var Johan 2 år, och gick inte på dagis. Vi hittade på något i princip varje dag, typ öppna förskolan, träffa andra mammor med barn, hälsa på någon släkting, utflykt till fågeldammarna osv. det räckte för Johan, och Amanda trivdes också. Jag slapp dessutom att ha så många tider att passa med att hämta/lämna hela tiden. Du kanske kan kolla med dagis om att ändra tiderna? Eller försöka ställa dig in på att gå hemifrån lite tidigare? (Typ låtsas att hon börjar tidigare) Hoppas att du känner dig bättre snart! Amningshormoner och dagisstress låter inte som någon vidare rolig kombination!

Känner igen det...
Skrivet av Trillian m Saga99, Casper02 & Marcus04
...mitt humör tänder till ibland när de stora krånglar o man själv har fullt upp med bebisen. Jag har förklarat för Saga som är fem att "när mamma inte sovit ordentligt kan det hända att hon blir arg för småsaker som man egentligen inte ska bli arg för" Men det funkar ju inte att förklara det för Casper... Jag sover i snitt 4-5 timmar per natt och inget på dagen så jag blir också ganska trött...men det är bara att ta tillvara på de stunder när barnen skrattar och är mina hjärtegull och försöka klara sig tills man får sova lite mer

Tack allihop...
Skrivet av Cecilia med Juni & Tindra 30/8
för alla goda råd och tröst! Mycket av det som föreslagits gör vi redan, eller så funkar det ganska bra ändå. Bara så jobbigt att höra Tindras gråt när jag hjälper Juni, men det kan ju inte hjälpas. När Juni krånglar "kan själv" och är tvärtemot samtidigt som Tindra gråter förtvivlat är jag också nära gråten ibland. Men Juni är gullig och "passar" Tindra en del när jag gör i ordning mig också, då blir både jag och Tindra gladare. Tindra går rätt fort att klä på, så jag brukar ta henne sist - hon blir jätteledsen med varma kläder inne, medan Juni väntar snällt i hallen (eller klampar in med leriga skor, men hyfsat funkar det). Vi bor på fjärde våningen utan hiss, det är ju också jobbigt. Det går inte att ställa ut vagnen heller därför, vi har två vagnar nere i porten. Tyvärr så inser jag att problemet egentligen inte är tiden utan orken. Jag har nån sorts förlossningsdepression tror min BVC sköterska, själv känner jag mig mest lat och fånig. ;-)Och det som känns jobbigast är nog att behöva klä på barnen över huvud taget liksom, och det kommer jag ju inte ifrån. Blir gråtfärdig bara jag tänker på alla kläder, blöjor och overaller. Att gå till dagis känns som en polarexpedition! Önskar det vore sommar. Så jag är nog tyvärr lite deprimerad tror jag. Det är ju inte helt normalt att ligga och gråta en timme över vinteroveraller??? Nu efteråt kan jag le åt det lite, jag är nog lite instabil just nu. Känner mig rätt så skör. Svårt att landa som tvåbarnsmamma, det var ju inte planerat egentligen heller, ville absolut inte ha barn tätt. Och nu är jag så orolig för hur jag ska orka med, hinna och räcka till för båda barnen, känner mig så misslyckad ofta. Nervös och stressad, och en känsla av att inte klara av det. Är inte riktigt mig själv. Men jag går i alla fall och pratar med min BVC sköterska en gång i veckan nu, får lite stöd och försöker ta mig ur svackan. Hon har mycket råd och strategier i alla fall att föreslå, så jag hoppas att det går över snart. Hoppas det bara är ett tillfälligt bakslag just nu, förra veckan mådde jag bättre. Juni trivs väldigt bra på dagis, så nu vill jag inte ändra det, även om det är jobbigt med lämningarna. Bestämde istället att hon ska stanna längre och äta mellanmål från januari, så får jag mer tid för Tindra och vila hemma. Lite dåligt samvete har jag, vi hade ju tänkt att ha korta dagar, men jag orkar ju inte som det är just nu, och det blir ju inte bra för Juni att jag mår så dåligt heller. Dagiset är i alla fall väldigt bra, och vi är supernöjda med det. De är som tur är väldigt förstående när jag både lämnar och hämtar försent stup i ett. Tyvärr kan inte pappa lämna på morgonen för han åker redan vid 6. Alla varma kläder måste på redan hemma de flesta dagar, för de brukar gå ut just när vi kommer. Samling har de före lunch istället. Vissa dagar såsar vi in extra sent, men tisdagar går de till skogen, torsdagar till lekpark, och på fredagar är det sångsamling i "hoppis"(lekhallen) som Juni älskar och då vill jag ju komma senast 9. Oftast så vaknar flickorna samtidigt som jag går upp, så jag har ingen lugn och ro riktigt på morgonen. Det är lite stressigt för det mesta, men jag orkar bara inte gå upp tidigare, eftersom jag nästan alltid är uppe sent på natten med Tindra som har en vakenperiod då och ibland lite magknip på kvällarna. Jag sover alldeles för lite ändå, eftersom den ena somnar sent och den andra vaknar tidigt. Var för sig sover de bra, men ekvationen med båda två lämnar inte mycket kvar i mitten åt mig ... Skönt att bara få skriva av mig lite! Tack för alla snälla svar!


Du... kolla upp ämnesomsättningen!
Skrivet av Trillian m Saga99, Casper02 & Marcus04
Det är vanligt att underfunktion bryter ut efter en graviditet, Kolla på thyroid.se Jag har själv underfunktion

Håller med!
Skrivet av Ango & Simone 020804 + 2 till
Jag har också en underfunktion, som jag fick efter första graviditeten. Den förvärras efter varje graviditet, och just de symtom som Cecilia skriver är de jag känner när jag måste höja min Levaxindos! Kramisar

Fråga
Skrivet av Cecilia med Juni & Tindra 30/8
Menar du sköldkörteln? Eller hur då? jag ska kolla länken i alla fall. För du blandar inte ihop mig med "I längtans tider" nu? Kan man bli deppig av underproduktion? Jag har aldrig haft problem med sköldkörteln, men faktum är att vi faktiskt har det i familjen. Tack för tipset.


Ja, kolla det!!!
Skrivet av Annika m Melvin på besök
Jag har överfunktion och både det och underfunktion kan göra så att man blir trött eller hyperstressad, får svårt att sova, slappna av, det sätter sig på psyket och man känner sig nere.... Det är värt att kolla! Kräv att få göra ett sådant blodprov. Det är vanligare än man tror att ha något fel på sköldkörteln. Och alldeles särskilt om man redan har det i släkten!!!!!!!!!

ang dagis mm
Skrivet av br
Hej Det kommer en tid då det inte är så jobbigt längre och då du känner att du orkar med och då det kommer att vara jättehärligt att ha båda barnen hemma! Tänk vad mysigt tjejerna kmmer att ha när Tindra blir lite större, mina barn (dec03 och dec00) har, trots åldersskillnaden, jättekul ihop! Och man behöver inte vara deprimerad för att tycka att det är som en polarexpedition att klä på och dra iväg med barnen påmorgonen ( fast å andra sidan vet inte jag ngnting om polarexpeditioner!) Finns det inte några omföderskegrupper på ditt BVC? För det kan vara skönt att träffa andra som också är hemma med sitt andra barn!

Fast
Skrivet av Kristina S
jag blir också himla deppig av detta med vinteroveraller, och mina barn är sex och två och ett halvt. Så jag betraktar det som fullständigt normalt. Jag har till och med hört mammor säga att de skulle ha skaffat flera barn om det bara inte vore för de j-a overallerna. Jag gillar snö, men när det gäller barnkläder suger vintern fett!


Kram gumman!
Skrivet av Mina75
Jag vet precis hur du har det! Lovisa var drygt 2 när vi fick Lukas 30/8-02... Skickar massor av styrke-kramar till dig och är helt övertygad om att du gör det bästa du kan/orkar i alla situationer. Se till att du får den hjälp du behöver av både BVC och make! Kram

Tack så mycket
Skrivet av Cecilia med Juni & Tindra 30/8
Såg du att jag svarat dig nedan också? Bättre sent än aldrig ...

Minns så väl
Skrivet av Monika m Tilde
hur himla trött jag var när mina pojkar var små! Det är 1½ år emellan, och det var tufft! Ibland satt jag och grät av trötthet, när jag inte lyckades få båda att sova middag samtidigt. Men de där månaderna som var riktigt jobbiga var inte så många när jag ser tillbaka, och de år som de haft glädje av varandra är så många fler. Snart kommer du att sitta med ett leende och titta på dina töser och tänka att det var värt varenda kämpig sekund! Och barn tål att höra att mamma/pappa blir arg, jag lovar! Får barn lära sig att det är OK att hantera alla sorters känsloyttringar så blir de starka individer som inte är konflikträdda, är min erfarenhet. Mina killar har blirivt starka, fina, skötsamma tonåringar - trots att jag var en ung mamma som knappt var torr bakom öronen och som allt sa ett och annat som jag ångrar idag. De tycker att jag är världens bästa mamma! OCh jag tycker de är väldens bästa killar:)


Kram
Skrivet av Tina m. Jacob & Oliver
Förstår att det är jobbigt. Fast jag inte har fullt så tätt mellan mina barn så har vissa perioder varit jättejobbigta, och är just nu för all del. 2-åringar vill väldigt mycket själv. Oliver ska göra allt själv just nu och testar mitt tålamod hela tiden, och då har jag ingen bebis att ta hand om, utan en redig 5-åring som är jätteduktig. Så här kommer en stor kram till dig. Jag lovar det blir bättre.

Så trött

Två barn

Inte riktigt vad jag behövde höra just nu

Cecilia!

Det är dödsjobbigt!

Inte lämpligt

Vad onödigt

Näe

Så onödigt!

Du kan väl inte mena...

Vad jobbigt!

Usch ja (långt)

Skrev ett jättlångt svar...

Kram på dig!!!

Det blir bättre!

Nu har jag ju bara ett barn

En stooooor kram till dig Cecilia!

Det där låter alldeles för jobbigt

Stackare!

Känner igen det...

Tack allihop...

Du... kolla upp ämnesomsättningen!

Håller med!

Fråga

Ja, kolla det!!!

ang dagis mm

Fast

Kram gumman!

Tack så mycket

Minns så väl

Kram

Artiklar från Allt för föräldrar

Artiklar från Familjeliv

Livsstadier

Samarbeten

Forum

Verktyg

Information