Lämna bort sitt sommarbarn?

Lämna bort sitt sommarbarn?
Skrivet av	sommarmamma
Vår son är född i augusti, och han brukar sova med sitt syskon lite då och då hos mormor, eller farmor.Det blir aldrig mer än 2 nätter åt gången. Men nu till min fråga, en par bekanta till oss har åkt till fjärran östern tillsammans med ett annat kompispar som dock inte har barn. De är borta i två veckor, och jag undrar om ni skulle gjort detsama? för mig känns det helt sjukt att åka på semester UTAN sitt/sina barn? Och dessutom när de bara är 2 år.Kanske att jag skulle göra det om det var i tonåren eller något.Eller så pass gamla så att de insåg konsekvenserna att vara borta så länge. Eller om bara den ena förälden åkte så att barnet åtminstone hade en förälder hemma.. Är det jag som tycker konstigt, eller vad säger ni?
Svar på tråden: Lämna bort sitt sommarbarn?

nej
*Skrivet av ~Ulrika m. Matilda-02,mini grodis 2 maj~*
tycker inte att du är konstig, skulle aldrig lämna bort matilda i 2 veckor max 2 dagar...

Det skulle jag kunna tänka mig...
Skrivet av ¤ Mia & Thilde ¤
Thilde förstår så mycket mer än jag trodde hon gjorde. Hela hösten har hennes pappa veckopendlat och hon har haft full koll på vilken dag han kommer hem och vilken dag han åker. Och när hon sover hos farmor o mormor eller var hon nu kan tänkas sova så berättar vi alltid hur länge hon ska vara där och leka osv. Hon har varit en vecka hos sin mormor i somras när det strulade med barnomsorg för oss, hon har varit en vecka hos farmor o farfar och sen nu nyligen har hon varit fyra dagar hos morfar. Hon lider inte alls av detta utan njuter av tiden tillsammans med de hon är hos. Sen säger hon till när hon vill ringa och prata och pratar på som bara den i telefonen. Aldrig att hon varit lessen - jag tror att det beror på att vi inte gjort så stor grejj av det från början. Vi har alltid hållt vad vi har lovat, vi har alltid kommit den dagen vi sagt och allt har gått lugnt till. Så jag hade inte oroat mig för att vara ifrån Thilde en vecka eller två - visst kommer man att sakna henne, men två veckor i mellan östern tror jag inte att hon skulle ha så mycket ut utav. Då har hon det bättre hos de hon brukar vara hos (mormor, morfar eller farmor o farfar). Men det är ju så olika - det beror ju på hur ens barn är och i vilken period de är i. Ibland har de ju faser där de är extra känsliga för att vara ifrån mamma o pappa eller om de inte är vana vid att sova borta från mamma och pappa! Så att säga att det är "sjukt" att åka på semester utan sitt barn tycker jag låter riktigt korkat att säga. Inte älskar man sitt barn mindre eller skiter i dem för att man låter dem vara hos nån de känner sig trygga hos. Men jag hoppas att du menar att det känns omöjligt för dej att åka på semester utan ditt barn. Alla är vi olika vetty :D


för mig
Skrivet av sommarmamma
så skulle det kännas sjukt att åka till Thailand utan sitt barn. Jag skulle vilja dela den fina upplevelse som en resa gör tillsammans, och inte utan med sitt barn.Inget annat.

Hmm...
Skrivet av Annika m Rebecka & Lukas
Rebecka har sovit borta max en natt åt gången och vi ville absolut inte åka utan barnen då vi var på semester i en vecka i somras... Men alla barn är ju olika. Lukas kommer vara 2½ när vi åker på bröllopsresa och då blir de utan oss i 2 veckor.

Nej
Skrivet av Bumbi m. Ronja o myran bf 14/2
Jag skulle inte klara av att vara borta från Ronja så länge + i ett helt annat land, tänk om det skulle hända något ryyss Ronja har varit borta från oss som längst i 3-4 dagar som längst.


Ja du
Skrivet av Camilla m Nathalie 2 år + bf 1/2
det är ju så himla svårt. Jag har lämnat bort Nathalie över en hel helg en gång och det var förra helgen det. Annars har jag bara lämnat henne över en natt eller en dag. Jag skulle nog inte klara av att lämna henne hemma om jag skulle åka utomlands i 2 veckor. Kanske om jag är hypertrött på livet och behöver andas ut...eller kanske för att rädda förhållandet med Pappan. Men å andra sidan kan jag förstå att andra lämnar bort barnene. Med det beror ju på hur nära dom står varandra min dotter och personen som tar henne. Tex så skulle min syster kunna ta henne i 1 vecka utan att hon skulle sakna mig allt för mycket. Men dom träffas också nästan dagligen och hon är som en extra mamma. :)

Nej
Skrivet av Emma me Elma bf29/6 (men det är fel;) )
det skulle jag inte ha gjort! Elma har inte sovit borta nån natt utan oss än. Att lämna henne i hela två veckor känns alldles för länge för mig! Tänk om det gud förbjude händer nått?? Eller om barnet grinar sig igenom flera dagar?? Jag skulle hellre ta med barnet o uppleva tillsammans :) Fast barn är ju olika förståss. En kompis till mig har twins o när de var ett år så åkte ena tvillingen till mormor o morfar en vecka medans den andra var hemma. För dem funkade det fint. Med Elma hade det inte funkat! Kan inte påstå att jag har nått specielt behov av att vara ifrån Elma så länge heller. (har inte ens för en natt än)

Alltså...
Skrivet av Dina m Alice 99 & Valdemar 02
För egen del, kan jag bara säga att jag skulle inte göra så. Dels för att jag tycker att det är roligt att resa med barnen, dels för att jag skulle längta ihjäl mig efter dem...reser lite i jobbet och är borta två nätter (blir i princip tre ibland om jag kommer sent hem), det händer ett par gånger om året, jag är helt tokig när jag kommer hem, kan nästan inte släppa barnen på flera dagar då;-) Men det är ju lite en annan sak med jobbresa. Då vet jag ju att de är hemma med pappa, jag tycker att det är lite läskigt att vara iväg själv med honom utan barnen om det skulle hända något. Ibland är jag lite nojig med sånt. Men det händer inte så ofta att vi är långt bort om barnen sover över nån annan stans. Däremot, så måste jag säga att jag inte är helt förtjust i sådana här inlägg, du berättar om en annan familj, vad vet jag om dem? Och är det öht rätt att döma ut nån annan familjs beslut? Man får väl iaf utgå ifrån att var och en fattar beslut som passar den egna familjen, och jag ser ingen anledning för egen del att tycka varken bu eller bä om att andra föräldrar åker på långsemester utan barnen... Jag tycker inte att det är "helt sjukt att åka på semester UTAN sitt/sina barn? Och dessutom när de bara är 2 år" som du skriver, det är inget som jag själv skulle göra eftersom det _för mig_ inte skulle kännas rätt. Men jag måste säga att jag inte bryr mig så mycket om vad andra gör.


Förstår vad du menar
Skrivet av sommarmamma
MEN, för MIG (som det står i mitt inlägg) så skulle det kännas helt sjukt att åka iväg så länge utan mina barn. Detta är ett helt anonymt inlägg av den orsaken att jag inte vill att den familjen i fråga ska kunna se ver det är som skrivit inlägget.Vem vet, kanske finns inte ens familjen i fråga?

Om inte ens familjen finns..
Skrivet av ¤ Mia & Thilde ¤
varför skriva ett sådant här inlägg då? Det känns nästan som om du vill trampa ner på dem som faktiskt kan tänka sig att göra en resa utan barn (som man och kvinna, smekmånad - vad som helst) inte älskar sina barn eller vad det nu är du väver in i HELT SJUKT! Jag är inte SJUK och ja - jag tar åt mig och blir lessen av sådana här inlägg! Riktigt onödigt tycker jag!

familjen finns i allra högsta grad
Skrivet av sommarmamma
Och jag förstår inte den aggresiva påhopparattityd för er som tycker att det är ok att lämna bort sitt barn i två veckor till någon annan än förälder. Är det inte kanske så att en liten ond tå klämmer där?


Absolut inte!
Skrivet av ¤ Mia & Thilde ¤
Här är inga tår klämnda, det jag reagerar emot är just ordet "Sjukt". Men du verkar vara så inriktad på din egen linje att du har svårt att se att andra kan göra annorlunda. Jag vet att du skrev att DU tyckte det var sjukt för DEJ. Men jag känner mig ändå utpekad. Om det skulle vara sjukt för dej, anser du då inte att det vore sjukt av andra att göra samma sak? Du skulle nog tänkt över ditt ordval! Omöjligt som många andra använt sig av kan jag förstå - men inte sjuk! Nåväl, jag anser inte att vi kommer längre du och jag! Därför blir detta mitt sista svar till dej!

Nej
Skrivet av Cecilia med Juni & Tindra 30/8
Nej, det skulle jag absolut inte kunna tänka mig. Förövrigt så tycker jag att det framgick att det skulle kännas sjukt _för dig_, ville bara säga det också. För mig skulle det kännas helt fel. Men för att gå ett steg längre så är väl den allmäna meningen bland barnpsykologer också att det faktiskt är helt olämpligt. Ett så litet barn, ett barn i förskoleåldern, har inte en utvecklad tidsuppfattning och det är en evighet för dem. Rådet i allmänhet är att inte lämna till personer utanför familjen barnet bor med fler nätter är barnet är år. Alltså ett spädbarn 0 nätter, en 1-åring en natt, en 3-åring 3 nätter osv. Och nu får jag be om ursäkt för att jag inte minns om det var från 5 eller 7 år som man kunde vara borta en vecka. Jag tycker att det är en ganska bra tumregel. Vi fick de här råden på BVC, och jag håller visserligen inte med om allt som sägs där, men just det här råkar just jag hålla med om. ler Jag kan förstå att folk reste bort på lång tid på 60-talet och kom hem till bebisar som inte ens kände igen dem längre. Men idag när barnpsykologin vet en hel del om hur barn påverkas av tidiga separationer och hur mycket man kan räkna med att de borde klara av, då tycker jag faktiskt att det är lite oansvarigt att bara chansa på att en 2-åring ska må helt bra efter 2 veckor hos släktingar. Lite skyldighet att läsa på och tänka efter har man väl ändå som förälder? Just shoot me ... ;-) Det vore som sagt en annan sak om en av föräldrarna var hemma. Eller om morföräldrarna bodde ihop med barnen i vanliga fall, så att morföräldrarna är en del av barnets vardag varje dag. Men att träffas en eller ett par gånger i veckan räcker inte för att det ska vara lämpligt att lämna barnet där en längre tid, enligt BVC i alla fall. Man kan säkert ha tur och det funkar bra! Men jag skulle nog våga hävda att det skulle kunna vara direkt skadligt med en sådan separation för en 2-åring. Åtminstone så skulle jag inte själv chansa. Jag skulle vara rädd att anknytningen och tilliten till vuxna skulle rubbas ordentligt. Kan tänka mig att man i bästa fall har ett litet sugplåster som släper efter benet på en och håller stenkoll på en så at man inte plötsligt försvinner igen. Värsta fall sitter kanske spåren kvar i vuxen ålder vad det gäller att lita på andra och våga släppa dem intill sig känslomässigt. Det är såhär i alla fall jag funderar och resonerar kring det här. Andra kan ju tycka helt annorlunda. Och det finns ju knappast något facit. :-)

Oj då
Skrivet av Cecilia med Juni & Tindra 30/8
Skulle kanske ha läst andras inlägg innan jag skickade mitt, inser att jag trampat på fler tår än jag önskat. Men ni får ta det med en nypa salt, det är ju som jag skriver just mina personliga tankar och funderingar, och jag har ju absolut inget patent på sanningen. Förlåt om någon tog illa upp.


Jag kan inte hålla med...
Skrivet av ¤ Mia & Thilde ¤
Att det skulle vara direkt skadligt - då får du nog komma och titta på min Thilde för ett mer harmoniskt och tryggt barn får man leta efter. Och det säger jag inte bara för att det är mitt barn utan för att andra som inte känner henne så väl som jag säger samma sak. I somras flyttade vi 50mil och vi bytte barnomsorg till Thilde. Det helt gick smidigt och det var en lugn övergång från det gamla dagiset till den nya omsorgen. Inskolningen tog de sedvanliga två veckorna men vi hade lagt undan mer tid om det skulle behövas. Redan första veckan förundrades personal över att allt gick så bra och att Thilde var en tjej som var trygg i sej själv. Thilde var 5-6månader när vi länmade henne första natten hos min mamma, hennes mormor. En natt för att kunna gå ut och vara för oss själva - middag och bio och lite sovmorron. Thilde var samma goa unge som vi lämnade och hade knappast nån separationsångest. Så här har det fortsatt. Som längst har hon varit ifrån både mamma och pappa i fyra dagar (3 nätter). Men hon har varit både en vecka hos min mamma och Robins föräldrar (då har vi kommit dit när vi har slutat och sovit med henne nån av nätterna när det funkade med jobb) Thilde är en mycket medveten tjej och jag skulle aldrig göra nåt som inte funkade för henne. Vilken normal förälder skulle göra det. Men jag VET att det skulle fungera att lämna Thilde hos nån som hon känner sig trygg hos (givetvis) i 2 veckor. Och jag VET att hon inte skulle ta skada av det. Sen får BVC säga vad de vill! Det är väl bra att det finns riktlinjer men jag tror att man måste känna efter vad som är bäst och känns rätt för ens eget barn! Ni andra för gärna säga att det inte funkar för er, men att säga att det är sjukt, det tycker jag är att gå lite för långt. Man behöver väl inte döma andra bara för de inte gör som en själv? Jag säger väl inte att ni är det ena eller det andra bara för ni inte kan tänka er att vara utan ert barn i 2 veckor? Jag tycker det är skönt att Thilde är trygg med andra än bara mamma och pappa. Jag tycker också att det är skönt att få vara tjej/flickvän nån kväll i månaden och då göra sånt som man annars inte kan när man har barnet med sig. Man kan göra mycket med barn, det är inte det men som i lördags när vi var på luciakonsert i 2½timme - det hade inte THilde tyckt om, men vi gillade det och hon hade lajbans hos farmor o farfar istället! Det här var inte bara svar till Cecilia :)

Nu lägger jag mig i lite...
*Skrivet av Camilla (Tildes* och Novas mamma)**
Min åsikt är att en av en förälders viktigaste uppgifter att försöka hålla sitt förhållande vid liv - just därför att _barnet_ behöver både sin mamma och sin pappa _länge_. Och precis som Mia & Thilde skriver så är det viktigt i alla fall för mig att någon gång ibland få vara _bara_ tjej och fru till min man. "Priset" vi måste betala för att göra det är att vår dotter får tillbringa tid hos någon _hon_ älskar, oftast mormor eller farmor. Att det skulle vara skadligt kan jag inte hålla med om! Nu har vi inte lämnat bort Nova sååå himla mycket (3 nätter som längst), men om det skulle behövas skulle jag inte tveka att göra det även i 2 veckor. Jag har hela tiden levt med filosofin att mitt barn ska ha så många runtomkring sig som möjligt som hon känner sig riktigt trygg med och det innebär att hon måste tillbringa mycket tid med de personerna för att tryggheten ska få växa fram. Visst måste man ta hänsyn till hur barnet är som person och vilka personer man har runtomkring sig, men det _är också_ viktigt att försöka hålla ihop sitt förhållande med pappan. Det har räddat vårt äktenskap några gånger att få komma iväg och väcka känslorna till liv igen. Bara lite funderingar från min sida. (Jag brukar ofta läsa här men skriver i princip aldrig annars...)

Nej självklart inte
Skrivet av Cecilia med Juni & Tindra 30/8
Nej, jag håller helt med om att man kan behöva lite barnfri tid och att det är viktigt att vårda sin relation. Och för barnet är det värdefullt att odla nära relationer till andra också. Det här med en ledig kväll eller en helg har jag inte alls svårt att förstå, och jag skrev väl inte och menade inte att någon annan var sjuk om den reste bort längre än just jag kan tänka mig. Men nu gällde det ju just att resa 2 veckor till andra sidan av jordklotet med en 2-åring hos morföräldrarna, och det tycker jag är väldigt länge för ett så litet barn. Men där kan man ju tycka olika. Jag uttryckte mig nog i lite väl hårda ordalag först, men jag hoppas att man noga tänker igenom det innan man väljer att göra en så lång resa utan småbarn. Det är ju inte bara att ta tåget hem från Kina efter 3 dagar om man märker att det inte funkar.


Tänker som du
Skrivet av Malin
Ce

Oj
Skrivet av Malinpå besök
skickade innan jag skrev färdigt! Jag tror också att det kan visa sig först i vuxen ålder. Jag uppfattades som väldigt lugn och trygg när jag var liten och mina föräldrar lämnade ofta mig till mor och farföräldrar för att få tid för sig själva. SOm vuxen har jag haft en jobbig separationsångest som har visat sig tydligt i både vänskapsrelationer och parrelationer. Men det här resonemanget ligger lite i tiden "mår mamma bra så mår barnet bra" lixom.

Men... (långt)
Skrivet av Anna-Carin med Emma och Pontus
Inte måste man väl skylla allt på barndomen heller? Nu lägger jag mig i lite här, men det känns bara som att allt skall målas i svart eller vitt här...finns det inget mittemellan? Separationsångest kan ju bero på 1000 olika saker. Jag har också ha det på många sätt och jag har i princip aldrig blivit lämnad som barn! Här kan likaväl avsked vid dagislämnande/växelvis boende etc. göra lika stor skada eftersom det oftast är avskedet och inte tiden som är mest vesäntligt/påtagligt för barnet. Detta skulle i princip innebära att man aldrig skall kunna lämna ett barn. Jag tror därför att denna diskussion skulle kunna pågå i evigheter om man skall plocka upp varje liten minimal risk/orsak...situationen ser ändå olika ut för alla här och det måste också respekteras! Allt hänger enligt mig på hur naturlig miljön är för barnet. Det är faktiskt inte så att föräldrarna är de enda givna vårdnadshavarna för ett barn. Många har ett brett socialt nätverk där familjer/vänner är en naturlig del av barnens liv. Vi i Sverige är nog här alldeles för isolerade i vår lilla bubbla. I många andra delar av världen är släkten lika viktig som föräldrarna utan att barnen tar någon skada...vi är ju trots allt "flockdjur". Att säga antingen bu eller bä om sådana saker tror jag tyvärr är direkt olämpligt. Det är faktiskt inte så att ett barn skadas för livet av att få vara hos någon annan de trivs med. Barn är anpassningsbara och jag tror inte att någon lämnar bort barnen i 2 veckor så där hux fux utan att testa en kortare period innan! Det krävs mycket för att ett barn skall ta skada resten av livet och så länge barnet tas emot med kärlek och omtanke, blir bekräftade och sedda samt får sina behov tillgodosedda så tror jag att barnen mår bra! Det skall till rätt så drastiska traumatiska händelser för att ett barn skall fara så illa psykiskt att det även lider i vuxen ålder. Därför tycker jag att man skall vara försiktig med att uttala sig generellt om saker som trots allt är mycket individuella!


Håller med Anna-Carin!
Skrivet av ¤ Mia & Thilde ¤
Du satte ord på mycket som jag tänkt kring detta! :)

Jag tycker...
Skrivet av Trillian m Saga99, Casper02 & Marcus04
... att det beror på hur bra relation barnen har till den som ska passa barnen. Om det är någon de sovit hos ofta kanske de kan vara borta en vecka. Jag har inte den situationen här.Jag har inte lämnat bort Casper någon natt ens.

jag skulle
Skrivet av jessica medMelissa -02 & bf30/1
inte åka utan mitt ( snart mina) barn.

Lämna bort sitt sommarbarn?

nej

Det skulle jag kunna tänka mig...

för mig

Hmm...

Nej

Ja du

Nej

Alltså...

Förstår vad du menar

Om inte ens familjen finns..

familjen finns i allra högsta grad

Absolut inte!

Nej

Oj då

Jag kan inte hålla med...

Nu lägger jag mig i lite...

Nej självklart inte

Tänker som du

Oj

Men... (långt)

Håller med Anna-Carin!

Jag tycker...

jag skulle

Artiklar från Allt för föräldrar

Artiklar från Familjeliv

Livsstadier

Samarbeten

Forum

Verktyg

Information