Sök på innehåll hos Allt för föraldrar

Ledsen, liten med stor ångest... många frågor

Skrivet av *Orkar inte tänka mer*
Vet inte vilket snack detta tillhör egentligen...

Jag har ett problem och en oro som sakta men säkert äter upp mig och min glädje.
Jag är hemma och är mammaledig med min Son.
I oktober blir han ett, och till den 1 november har jag ansökt om dagisplats. Den kan dock dröja till nästa år då det är kö, men from början på november så är mina föräldradagar slut och jag måste ut och jobba. Jag kommer dock att vara arbetslös, utan rätt till ersättning från a-kassa pga tidigare sjukskrivningar och timvikariat med olik arbetsfördelning för varje månad så jag har aldrig kommit upp i den a-kasseberättigande arbetsnivån man måste ha under ett års tid.
Så, jag måste ha ett jobb för att kunna försörja oss.
Det är en stressfaktor - det där brådskande, tvånget att hitta ett jobb.
En annan stressfaktor är ångesten jag har att sätta min Son på dagis vid endast ett års ålder.
En tredje stressfaktor är om det inte finns dagisplats - vad händer då???
Jag är ensamstående och har ingen som kan hjälpa oss.

Detta är vad jag grunnar på nu, men det jag mest grunnar över är hur jag mår inuti egentligen.

Jag blev sjukskriven våren 2003 för depression - det råkade sammanfalla med att jag blev gravid, men jag hade känt av och sett symptomen långt innan. (har varit ss för det förut).
Att jag nu sökte hjälp var just för att jag var gravid och inte ville må dåligt för mitt kommande barns skull.
Fick samtalshjälp under hela graviditeten som hjälpte något oerhört.
I januari i år, då min Son var några månader så upphörde denna hjälp (pga kuratorn flyttade) och jag kände _då_ att det var okej att inte skaffa någon ny.
Dum som jag var så trodde jag att jag nu var "frisk"...
Sen företog jag och min Son en _lång_ (i avstånd) flytt och hamnade närmare släkt och familj.

Nu känner jag att det är tungt igen.
INTE med min Son, som jag älskar mest av allt.
Och det är inte någonting som hindrar mig i att sköta min Son eller i mitt sätt mot Honom. Det är jag livrädd för att någon ska tro, så därför har jag inte berättat detta för någon än.
Men det påverkar ju honom på det viset att jag är en mer lättirriterad, trött och sur Mamma än vad jag skulle kunna vara.

Men jag känner igen tecknen från förut, och det blir ju inte bättre av all stress och press och ångest som kommer från omgivningen och även den jag sätter på mig själv.
Jag är inte självdestruktiv, har inga självmordstankar (tankar på döden kommer dock ofta, men jag har istället fått dödsångest), vi är ute på promenader varje dag och möter folk.
Men det är tungt att röra sig ute, att behöva sätta på den där leende masken och visa utåt att allt är okej.
Måste ju visa mig duktig, eftersom jag är ensamstående så jag inte blir ifrågasatt, så folk inte tror att jag är en dålig Mamma, att jag inte klarar av det.
För det gör jag.
Det är inte min Sons fel att jag mår skit inuti.
Han är ljuset i mitt mörker och utan honom skulle jag ha gått under (bokstavligt talat) för länge sedan.

Jag orkar inte jobba.
Jag behöver hjälp. Samtalshjälp med kurator.
Jag behöver vara hemma, för min egen och för min Sons skull. För att han ska kunna få en glad Mamma och inte en Mamma som gråter sig till sömns om kvällarna, lätt blir sur och irriterad, har ångest, svårt att komma till ro...
Då jag är med min Son så är jag lycklig.
Men bara tanken att komma ut bland folk och måsta tvinga mig själv till ett arbete får det att knyta sig i magen på mig.
Det skulle ta musten ur mig totalt, att varje sekund behöva sätta på en mask och låtsas ha orken.
Jag bara gråter och gråter och gråter.

Vad ska jag ta mig till???
Jag är INGEN latmask - jag har älskat att jobba inom äldreomsorgen, LSS, och skolvärlden - men nu känner jag bara ångest.
Ångest över att inte få jobb, ångest över att få jobb, ångest över att måsta jobba, ångest över att separera från min Son, ångest över döden, ångest över allt...
Vill inte må så här!!!

Men då min Son fyller 1 år, så måste jag ta ut 5 dagar per vecka med föräldrapenning, annars går min SGI ner på noll. Alltså måste jag börja jobba på en gång dagarna tar slut, för att inte riskera att hamna på noll. Men om jag inte _kan_ jobba då??? Mår jag så här dåligt så kan jag ju inte heller ställa mig som arbetslös, för det innebär ju att man är arbetsför och ska kunna ta ett arbete så fort det dyker upp ett?
Men om jag blir sjukskriven så fort mina dagar är slut, blir min SGI ändå noll då? Eller får jag samma sjukpenning som jag hade då jag var gravid och sjukskriven???

Bläääääääääääääääääää!
Orkar snart inte mer........

Snälla du, om du har orkat läsa så här långt...
Har du några råd???

Tack
Svar på tråden: Ledsen, liten med stor ångest... många frågor

Men du...

Skrivet av  Vildänglarnas mamma
... känner bara att om jag hade samma problem som du så skulle jag definitivt inte må bättre än vad du gör nu. Tror inte att du är sjuk, utan att du reagerar naturligt på den situation du lever i. Vilken press! Förstår precis hur du känner inför att lämna din son. Jag tyckte också att det var jättejobbigt när min dotter skulle börja på dagis, trots att hon var äldre. Kan bara säga om det att det nog oftast är värst för oss vuxna. Barn vet inget annat och anpassar sig oftast väldigt bra till nya situationer.

Jag har nog inget bra råd att ge. Det enda jag kommer på när jag läser vad du skrivit är att jag undrar om inte din familj som du flyttat närmare kan hjälpa dig litegrann. Kanske du kunde lämna sonen hos någon släkting istället för på dagis om du tycker att det skulle kännas bättre i början. Sen tror jag inte att din SGI ska sänkas under tiden du har fp, men för att vara helt säker kan du ju ringa Försäkringskassan och fråga. Du kan ju ta det som en allmän fråga och vara anonym om du vill.

Jag känner med dig, men har tyvärr inte så mycket att komma med när det gäller råd.

Kramar!
 

Tack!

Skrivet av  *Orkar inte tänka mer*
Tyvärr är alla i min familj yrkesarbetande, så det finns ingen som kan ta min Son om jag får jobb.
Är helt beroende av dagis/dagmammeplats för att det ska funka.
Ska ta ditt råd och ringa fk och höra vad det är som verkligen gäller ang sgi och så också...
Dock så vet jag att det inte bara är stress inför dagis och jobb utan det är annat som spökar också... Måste bara orka ta tag i det!

Tack för att du orkade läsa och bryr dig!
 

Känner igen mig...

Skrivet av  sanna
har gått igenom perioder då jag känt mig som du gör nu. Och det är ett h***ete! Du mår inte bra, och du ska inte börja jobba när du känner som du gör. Jag tycker du ska kontakta en läkare som är duktig på detta område. Då du lidit av depressioner innan är det bra om du får prata med en läkare som kan något om detta, inte med en "vanlig läkare på VC". Då jag precis tagit mig igenom en utbildning, börjat jobba heltid på en gång, har jag nu klappat ihop totalt igen. Har några års sjukskrivning bakom mig pga mina depressioner och stresskänslighet. Klarar ingen press eller stress någonstans ifrån. Vill alltid visa mig duktig och vara den här glada personen, men inombords mår jag skit. Känner så igen mig i din beskrivning av din situation.
Gick till vårdcentralen och träffade en läkare som behandlade mig som om jag var pesten själv, han tyckte inte det fanns någon anledning att sjukskriva mig då jag inte har något medicinskt fel. Så en depression räknas inte som någon medicinsk sjukdom trots att det är medicinskt betingat. Kände mig så himla dum när jag besökt denna läkare som uppenbarligen behandlade mig mycket sämre när jag berättade om min bakgrund med depressioner. Hans ton ändrades snabbt efter det. Idag fck jag dock träffa en kunnig läkare som förstod precis vad jag än en gång gick igenom. Nu är jag helt sjukskriven i två månader framåt, sedan är det bara halvtidsjobb som gäller i ett par år framåt.
Ta kontakt med öppenvården eller en kurator, så att de kan skicka dig vidare. Blir du sjukskriven direkt efter din mammaledighet är jag nog ganska säker på att du får behålla samma SGI som du har nu. Men se till att du inte får något glapp i dagarna mellan din mammaledighet och sjukskrivning. Du behöver vila och få hjälp med detta NU! Du kan inte ha det såhär, det har gått för långt nu. Se till att få komma till en kurator eller psykolog nu, så att du kan få lite stöd kring din oro.
Skriv gärna och berätta hur det går, och kika in på "Föräldrar med själsliga problem" under känsliga snack. Där kan du få mycket stöd av andra i samma situation.
Stor kram från
 

TACK!

Skrivet av  *Orkar inte tänka mer*
Visst är det konstigt att skriva att det är "skönt" att höra att man inte är ensam... det trots att man inte önskar någon att må så här.
Skrev även inne på det snacket du nämnde, för jag visste inte riktigt vart jag skulle vända mig med mina frågor.

Vad skönt att du till slut fick tag på en bra läkare som förstod dig.
"Grattis" till sjukskrivningen och hoppas att din läkeprocess går så smärtfritt som möjligt.

Usch, ja jag kanske verkligen skulle ta kontakt med någon... bor på sån liten ort att det bär mig jättemycket emot att ta kontakt med bvc-sköterskan här så jag vet inte riktigt vart jag ska vända mig.
Och vissa dagar är ju bättre, så då tror jag nästan att jag bara inbillar mig allt....men så är det nåt litet som går mig emot och då växlar mitt humör från topp till avgrundsförtvivlan på mindre än en sekund.
Jag känner ju att det inte är en "normal" eller sund reaktion...så kanske kanske..
Måste bara ta mig i den berömda kragen... om jag orkar.
Tack snälla för att du orkade läsa och dessutom svara.

Kram och natti!
 

Fast, vet du vad jag tror

Skrivet av  En som vet
att nästan alla som har små barn och börjar närma sig dagen då föräldrapenningen tar slut känner som du!

Jag hade en sån ångest över att behöva lämna mina barn så jag hade kunnat göra vad som helst för att slippa. Det är en enorm omvälvning att få barn och att bli förälder. Att man sedan måste lämna bort barnen när de egentligen är alldeles för små är givetvis traumatiskt (för såväl barnen som föräldrarna).
Däremot anser jag INTE att du har mer rätt att sjukskriva dig och vara hemma med ditt barn med ersättning från staten än någon annan.
Att känna som du gör ingår i den normala livsprocessen (tro det eller ej!) och det kan man inte lösa med sjukpenning.
Du inser kanske vilka konsevenser det skulle få om fler ansåg sig ha rätt att förlänga föräldraledigheten med sjukpenning. Jag är nämligen ganska säker på att betydligt fler än du känner precis detsamma, det bekräftas ju faktiskt av dina svar du fått.
Sök hjälp, men försörj dig själv!
 

Men du!

Skrivet av  Vildänglarnas mamma
Du skriver att du är "en som vet", men nog tycker jag att du är rätt hård mot henne och du vet ju faktiskt inte hur hon känner det. Visst är det jobbigt för de flesta att lämna sitt lilla barn på dagis, men omständigheter runt omkring och vår personlighet påverkar också hur sköra vi är.

Du skriver att du hade kunnat göra vad som helst för att få slippa lämna dina barn. Om du inte gjorde vad som helst så är det ju inte sant. Jag har en kompis som såg till att vara arbetslös när hennes barn var små för att få vara med dem så mycket som möjligt. Det tycker jag är ett exempel på att göra vad som helst. Sen får du tycka att hon gjorde fel, men hon gjorde det du inte gjorde för dina barn. Vårt samhälle är inte perfekt och det är inte konstigt om många människor känner större lojalitet till sin familj än till staten. Tycker själv att det är ett sunt beteende i många fall.
 

Men "En som vet"...

Skrivet av  
tog sitt ansvar och började jobba igen. Din kompis är inget annat än en oansvarig fuskare som inte borde ha fått någon a-kassa då hon bara ville vara hemam med sina barn på skattebetalarnas bekostnad! Så tyck inte att din kompis var så himla duktig, hon är ju totalt ansvarslös!!
 

Tja allt beror ju på hur man ser det.

Skrivet av  Vildänglarnas mamma
Jag skrev ju att många människor är mer lojala mot sin familj än mot staten... Sen är ju faktiskt min kompis också en skattebetalare.
 

Tack för ditt svar.

Skrivet av  *Försöker orka att tänka*
Och ja, jag kan hålla med dig.
Tror inte, att jag inte själv har grubblat i de banorna och tänkt att det kanske "bara" är den naturliga separationsångesten som de allra flesta känner. Tror inte det spelar så stor roll i vilken ålder man lämnar sitt barn, den allra första gången är ändå den värsta.
Det är bara det, jag tror jag skrev lite luddigt i mitt första inlägg, att jag inte har känt så här bara nu, utan det har liksom aldrig varit _helt bra_. Jo, jag har inbillat mig det, men jag har sett mina gamla symptom och tecken ända sedan i våras och det blir bara mer och mer så det ÄR faktiskt inte ett sätt för mig att "förlänga föräldraledigheten".
Trots att jag nästan förutsåg att ett sådant svar skulle komma, så blev jag faktiskt ledsen att läsa det. Det berörde mig mer än jag trodde...
Jag tar på mig själv, för jag skrev säkert ganska så luddigt och väldigt fokuserat på just jobbgrejen, men det är ju bara en del i vad som gör att jag mår skit. Det är liksom det som är mest akut och _påtagligt_ just nu. Jag vet ju itne varför jag mår dåligt, men jobbet är nåt att gå på liksom.... *Suckar*
Tack ändå för ditt svar.
Tror som du att många gärna skulle stanna hemma längre med sina barn, men det är som sagt inte huvudorsaken att jag skrev inlägget.
Jag skulle mer än gärna försörja mig och min Son själv, men jag känner ju att jag i nuläget inte skulle klara/orka det!!! Det var därför jag skrev inlägget...
Och klart att jag inte har mer rätt än andra att sjukskriva mig, men har jag inte rätt att göra det om jag mår så dåligt så jag behöver det då???
 

Äsch!

Skrivet av  maisy
Är man sjuk har man naturligtvis rätt till sjukpenning. Och du vet förmodligen inte mer än jag om "Orkar..." är deprimerad eller inte, men jag tycker att det låter som om hon är det.

Om du också var det men inte sökte hjälp så är det bara att beklaga, men det betyder inte att Orkar... skulle ha mindre rätt till sin hjälp, oavsett om den innebär samtalsterapi, sjukskrivning eller vad det nu kan vara.

Att tycka att det är jobbigt att lämna bort sina barn är ju en sak, att vara deprimerad är en helt annan sak. Att det finns andra som också varit deprimerade är ju inget argument för att just Orkar... inte ska få nån hjälp. Jag tror dessutom att det finns ett ganska stort mörkertal av förhållandevis nyblivna deprimerade mammor. Men det var visst en annan diskussion.

Sen blir jag lite provocerad över att du skriver "jag kunde ha gjort vad som helst för att slippa". För det ligger ju nära till hands att undra vad du egentligen gjorde. För om man nu är beredd att göra vad som helst för att slippa så finns det ju ganska mycket som man faktiskt kan göra. Flytta till billigare boende, båda jobbar lite eller en jobbar inte alls, jobba hemifrån, ordna barnvaktspooler eller vad man ska kalla det o s v. Men jag får väl respektera att om du inte vill berätta.
 

Även om

Skrivet av  maisy
Även om du har hamnat i en situation som skulle få många att må dåligt med inget jobb, ingen a-kassa, tvungen att lämna sonen på förskola vid ett års ålder fast du inte vill så tror jag ändå att det är din depression som är ditt grundproblem.

Jag tycker att du ska ta kontakt med sjukvården där du bor och berätta hur du mår. Berätta också att du varit sjukskriven tidigare. De kommer inte att tro att du inte kan ta hand om ditt barn. Du visar ju att du tar ansvar både för honom och dig själv genom att söka hjälp. De kommer att kunna hjälpa dig. Kanske med samtalsterapi och kanske med sjukskrivning. Jag skulle börja i den änden.

Om du inte mår så dåligt att sjukskrivning är aktuellt för dig så är det inte dåligt för en ettåring att börja på dagis. De fixar det. Visst kan det vara jobbigt, kanske särskilt för dig, men han kommer att fixa det. Om du inte får tag på ett jobb ska du ta kontakt med socialtjänsten för försörjning. Det är ingen skam, och du kommer säkert inte att behöva socialbidrag länge, för förr eller senare dyker ett jobb upp.
 

Tack.

Skrivet av  *Försöker orka att tänka*
Tack för ditt stöd och dina råd.
Tror att bara det att jag skrev inlägget, så har jag funnit lite styrka - tillräckligt för att kanske greppa luren på måndag och ringa nånstans för att fråga om hjälp.
Men det har varit (och är) så snurrigt alltihopa, så jag har liksom inte vetat vad som är vad i tankarna och knappt vågat erkänna ens för mig själv att jag faktiskt mår dåligt.
Jag behövde verkligen få höra att jag inte bara är knäpp, utan få bekräftelse på att jag får må dåligt "på riktigt" och att det inte bara är något jag inbillar mig.
Är så rädd att folk bara ska tro att jag är lat eller vill vara hemma och lata mig, men varför skulle jag frivilligt vilja få ytterligare en depressions-stämpel på mig?
Äsch jag bara svamlar idag med...
Tack, vill jag säga för ditt svar och ja, jag ska ringa genast på måndag.