Sök på innehåll hos Allt för föraldrar

En epok är över...

Skrivet av Tessie m Celia aug-03
Ja, så känns det nu. Deppigt, helt klart. Vad jag pratar om? Igår var min sista föräldralediga dag. Från och med idag har jag inträtt i tjänst, men har semester till den 10/1. Idag går också S på semester och inleder sin pappaledighet. Vi får alltså tre veckor tillsammans, jätteskönt. Men.. Deppigt. För nu kommer jag aldrig mer vara föräldraledig med (bara)Celia. Den tiden kommer aldrig tillbaka. Och den tiden har varit den bästa i mitt liv! Jag som trodde att jag inte skulle trivas så bra med att vara föräldraledig har trivts som fisken i vattnet! Det här har varit det bästa med hela livet, föräldraskapet alltså. Och med föräldraskapet kom ju också ni. Jag har delat min vardag med er så lång tid nu. Allt - glädjeämnen, sorg, oro, hopp - har jag delat med er. Jag har fikat mer många av er, först med små snuttisar som låg klistrade vid brösten inne på CHbG i Hötorgsskrapan, sen med springande yrväder hemma hos varandra. Det känns som att en del av det försvinner nu.. Kommer vi kunna hålla kontakten? Jag kommer ju inte kunna vara här på dagarna längre, och kommer jag ha tid på kvällarna? Kommer ju inte kunna fika längre heller. Och många av er har ju blivit Celias vänner också! Usch, det känns jättesorgligt att skiljas.. (Maria! Kan du adda S till sthlmsmaillistan? Han har samma mailadress som jag fast stefan.auer som namn före @:et.)

Och att bara träffa Celia ett par timmar på kvällen... Det känns vidrigt! Det sliter och drar i mitt hjärta. Jag vet, jag ska vara jättejätteglad för att S vill vara hemma (relativt sett) ganska länge med Celia och det är fantastiskt för dem. Men man får väl sörja lite ändå?

Och visst, på många sätt ska det bli jätteskönt att få lite mer tid för sig själv som ju jobbet innebär. Men det skulle räcka med ett andningshål på ett par timmar i veckan för min del, inte mer än så.. ;) Absolut inte 10 timmar om dagen. Uuuuuusch! Vill inte! Allt i min kropp säger att det är fel, men det är ju så det måste bli. Och igen, jag vet, jag ska vara glad, och Celia är med sin pappa så jag vet att det inte är synd om henne eller så. Men det är synd om mig.. *snyft*
Svar på tråden: En epok är över...

Visst får man sörja...

Skrivet av  Spirella
Visst får man sörja det som varit och som aldrig kommer igen. Du är ju dessutom inne i den värsta tiden (så var det för mig i alla fall), nämligen omställningens och "överlämningens" tid. Tyckte det var skitjobbigt just när vi var hemma bägge och jag visste att sedan var det jag som skulle gå iväg och arbeta på dagarna och P som skulle få vara hemma med Tuva...

Men men, det kändes bättre när man började komma in i jobbet igen och rutinerna funkade hemma också. Hoppas det känns bättre om ett tag för dig också.

Kram!
 

Förstår

Skrivet av  Josefine m Junia 12/8-03
dig, att du tycker att det känns jobbigt och sorgligt. Som Spirella skriver; man måste få sörja sådana saker. Skönt för er iaf att er framtida situation ser ut som den gör, men hemmapappa och sedan hemmamormor, det känns ju som en "tröst" iaf.

Jag inser att även min hemmatid snart är över, även om vi inte bestämt precis hur och nör vi ska göra vad (fast vi har tackat ja till dagmamma).

Kram!
 

jag förstår

Skrivet av  Maria med Albin-03 + bf 9/7
så väl hur du känner det. Liten skillnad att jag haft lite mer fria tider och faktiskt kunnat komma ifrån ibland. Det blir ju svårare för dig.

Det måste få kännas och det kommer säkerligen att bli kul att börja jobba också, nytt jobb och allt :-)

Kram och på återseende!
(för nåt mer kommer vi väl att ses? :-)
 

KRAM!

Skrivet av  ankan m Isa-01&Liam-03
Å, du!
Jag (och många andra säkert) vet så väl hur du känner! Hur ska man klara sig!
Det gör så ONT i mammahjärtat. För mig gick det tyvärr aldrig över, så jag har ju sagt upp mig från ett fast jobb och vikarierar numer natt och kvällar.

Men det är ju som du skriver, synd om DIG. För det känns som om man inte ska klara sig utan sitt barn mer än korta stunder. Men det gör man och Celia har ju det så bra hemma med pappa.

Många Lycka Till med det nya jobbet och med den nya situationen.
KRAMAR i massor!!!
 

Stackars!

Skrivet av  Ann med Lovisa 6 maj 2001 & Erik 13 aug 2003
Ja, det ÄR synd om dig, och om oss alla, som vill vara hemma med våra barn medan de är små, men inte har ekonomi eller andra möjligheter till det.
Det är så fruktansvärt jobbigt!
Men det går. För att det måste.

Och det BLIR bättre.
Spirella uttryckte det väldigt klokt, att veckorna innan är den period då man våndas som mest.
Sedan smyger sig jobbrutinerna och arbetsuppgifterna på en, och helt plötsligt är både mams och barn inskolade i det hela. Men den första veckan eller så, är extra slitsam i hjärtat...
I alla fall var det så för just mig.

Och såklart kan vi alla ses ändå! Jag träffar fortfarande mina tre (!) fikagäng från när Lovisa var liten, även om det numera mest har blivit barnträffar hemma, på barnvänliga ställen eller middagar ute kanske fyra gånger om året. Födelsedagskalas och så.
Vill man, så går det, även om man som arbetande ju får ta helgerna till nästan allt socialt liv på barnnivå.

Nu har jag ju tur som har chansen att jobba deltid. Ändå är det jag som inte kommer hem förrän efter läggdags två dagar i veckan, och det är tungt de dagar då jag har lämnat på dagis vid nio... Men jag vet att de är väl omhändertagna av andra, både dagispersonal och familj och släkt som ställer upp för att pussla ihop tider.
Men tack och lov får jag ett mer jämnt schema efter jul nu! (Då jag går upp till 75%...) Börjar halv två alla dagar, och så fram till 21 måndag och onsdag. Annars slutar jag 17.15 och är på dagis till kvart i sex. Om bara dagis köper det, och vi kan fortsätta att få hjälp att hämta tidigare någon dag i veckan, så ska det nog gå fram till i påsk. (Då vi gör om schemat igen.)

Och du, OM du skulle gå sönder alldeles i hjärtat av heltidsjobb, så finns det kanske möjlighet att jobba hemifrån eller någon sorts deltid ändå? Lunchbesök av gladplutta med papps?

Tja, det var mitt svammel för i kväll!
Sköt om er nu, och njut av era tre veckor tillsammans! Härhemma blir det en vecka ihop i år, men den är välkommen, den med!

Kram!

Ann
 

Artiklar från Familjeliv