Sök på innehåll hos Allt för föraldrar

Relationsrelaterat dilemma (även på OÄF och OT)

Skrivet av för tillfället superanonym vintermamma
Alltså: jag har sedan över tio år tillbaka en mycket, myket god manlig vän som jag kan prata med allt om. Han är en fantastisk människa. Lite blyg och fåordig, men med en fantastisk humor. Jag är en mer rastlös själ och rena vattenfallet, men vi trivs oerhört bra i varandras sällskap. Jag är gift och väldigt lycklig i mitt äktenskap men vänner är ju också viktigt fast på ett annat sätt. Han är singel och har alltid varit det. Kanske pga våra skilda personligheter har omgivningen ibland antytt att han var förälskad i mig och att jag borde vara försiktig. Jag har alltid viftat bort det och – helt ärligt – aldrig någonsin tagit det på allvar. Så vill bästa vännen nu "tala ut" med mig om något viktigt på fredag och plötsligt blir jag livrädd att det faktiskt skall vara så det ligger till. Känner mig fånig och väldigt inbilsk. Men famrför allt väldigt orolig för att jag skall ha varit så obekymrat förtrogen eller vad man skall säga om det hela tiden varit såhär. Känns som att man hade velat veta det på något sätt. Vill till varje pris inte ha sårat honom. Har ni varit med om att en jättegod vän visat sig ha andra känslor som ni inte kunnat återgälda? Kunde ni fortsätta att vara vänner? Jag vill ju inte förlora hans vänskap. Det kanske inte är så det ligger till men jag känner mig väldigt obehaglig till mods. Börjar tänka på saker han sagt ibland och så. OM det skulle vara så skulle det vara oerhört skönt att ha hört om någon annans erfarenheter innan vårt samtal.
Svar på tråden: Relationsrelaterat dilemma (även på OÄF och OT)

kan det vara så

Skrivet av  ior med Oscar 990112 och lucas 021225
att han är homosexuell och vill tala ut om det???
Har han aldrig haft en tjej? Pratar hon omtejer eller? Tänk i dom banorna
 

Hmm… *grunnar*

Skrivet av  superanonym
Nä, jag tror inte att han är homosexuell. Han pratar om tjejer ibland. Och det verkar som att det är något oss emellan som han vill tala ut om. Är rädd att jag gjort något jättedumt eller taskigt utan att riktigt ha fattat det *supernervös* Tack snälla för att du orkade svara och riktigt säker kan man ju inte vara.
 

Det hände mig

Skrivet av  Jenny m Joxer 021205
När jag fortfarande gick sista året i gymnasiet hade jag en jättebra kompis i klassen som jag umgicks med i princip varje dag. Vi var jättebra vänner och pratade om allt. En gång var vi inbjudna till samma fest och på "fyllan" bekände han att han var kär i mig och hade varit det i flera år. Jag hade redan pojkvän (något han visste om) och lät honom veta att jag tyckte jättemycketr om honom, men bara som en vän. Han accepterade det och kvällen flöt på som vanligt.
När vi träffades i skolan nästa gång var dock inget som vanligt...han kunde inte se mig i ögonen och ville inte prata med mig. Efter den helgen var det som om han inte längre klarade av att vara i samma rum som mig...vi slutade helt att umgås och efter gymnaset har vi inte setts eller hörts en enda gång.

Nu får man ju hoppas att det inte behöver bli så för er...man kan ju hoppas att det hela berodde på att man inte är allt för mogen i artonårsåldern. Hur det än var så sårade det mig djupt när han stötte bort mig totalt...jag förlorade trots allt en mycket god vän.
 

Ja…

Skrivet av  superanonym
…det förstår jag verkligen. Det är svårt att förmedla att en vän kan vara nog så viktig i ens liv, samtidigt som det för den som är förälskad väl är lätt att känna sig totalt överflödig och att vänskapen inte är det man vill ha. Jag vet inte om det är så det är i vårt fall men någonstans känns det ändå som att det lutar mot det tyvärr. Hoppas bara att jag – OM det nu är så det ligger till – kan vara rak utan att säga något klumpigt och sårande. Hade du – handen på hjärtat – inte anat något alls? Eller ville du inte se?
 

Ovetande

Skrivet av  Jenny m Joxer 021205
I efterhand kanske man kan tyckas totalt genomkorkad (han började ju t.o.m träna samma kampsport som jag) men jag fattade faktiskt ingenting. Till saken hör att jag var ensam tjej i en klass med 23 killar och umgicks därmed ENDAST med killar hela dagarna...att någon skulle se mig som något mer än "bara en i klassen" hade konstigt nog aldrig fallit mig in.
 

Känner igen mig !

Skrivet av  Åsa
Jo, jag har varit med om att en arbetskamrat varit förälskad i mig fast visat det mer som vänskap i början. Vi var ett gäng som var ute mycket och umgicks mycket på jobbet. Han visste att jag var sambo men ändå blev han sur när jag till slut förklarade att jag inte var intresserad av honom. Vi umgås inte längre och det känns bäst så.
Jag kan känna igen mig i det du skriver. Jag hade också dåligt samvete och tvivlade på om jag hade gett fel signaler. Men du, han vet ju att du är gift och lycklig med det. Du har ju faktiskt inte lurat honom !! Det är INTE ditt fel utan hans problem som har misstolkat signalerna. Låt honom tala ut så kan ni reda ut allt. Då kan han gå vidare när han vet att du faktiskt är upptagen.
Berätta hur det gick i fredags !
 

jag har inte kvar mina manliga vänner

Skrivet av  Dumpat vännerna
Jag känner att jag har fått välja. Min man blir sårad när jag umgås med mina manliga vänner. Så jag låter bli. Jag vill inte såra honom, han är viktigare än mina vänner.

En egen erfarenhet är att om man plötsligt får "problem" med en manlig vän så kan det bero på att det undermedvetna börjat tänka i andra banor - mer än en vän. Jag har faktiskt varit med om det mer än en gång. I mitt medvetande har jag aktivt förnekat att det skulle vara så. Apropå det fick jag ett ordspråk från en kollega en gång

Hjärtat har sina skäl som förnuftet inte förstår.

Hoppas det går bra på fredag och att du kan behålla din vän.
 

Artiklar från Familjeliv