Sök på innehåll hos Allt för föraldrar

Envisa lilla snorunge!!!!! Långt beklagande!

Skrivet av C med ilskna Viktor och Snälla Niklas
I dag åkte Viktor till dagis i bara jacka, mjukisbyor och stövlar.... Ingen mössa, ingen tröja, ingen tjocktröja, överdragsbyxor, vantar, eller strumpor!
Visst jag var jätteduktig och pedagogisk - och lugn när vi började. Jag förberedd hela morgonen att snart ska vi gå. Inte hjälpte det. Jag försökte busa och leka på honom kläderna. Inte gick det. Jag klädde på Niklas och mig själv ytterkläderna. Inte hjälpte det.
Jag lirkade, bönade och bad samtidigt som Niklas lydigt och snällt stog färdig vid dörren och långsamt kokade i sina ytterkläder.
Då tog både tålamodet och pedagogiken slut.
Jag sa: "hej då!", släckte och gick!
Inte gick det heller. Han var lika förbannad och tvärilsk.
Fick jag trösta? nej då. Så då åkta han gallskrikande i bara mjukisbyxor i vagnen, ut i hissen och ut genom porten. Det spöregnar.
Känner du va kallt det är skriker jag åt honom.
Viktor står i brygga i vagnen och skriker nej, nej nej, och inte.
Jag bänder på honom jackan och gör ett tappert försök med stövlarna men ger upp och nu ryker det ur öronen på mig. Viktor illtjuter.
Niklas sitter snällt bredvid.
Travar i väg och möter granntanten som säger:
"Borde inte han ha mössa på sig?"
Vad svarar man? Jag fräser i alla fall; "Du, om jag kunde få på honom stövlarna skulle jag vara nöjd!"
Inser det absurda i en halvnaken unge och tvingar på honom stövlarna. Sen gick vi till dagis. Viktor skrek HEEEELA vägen. Jag svettades, var arg, ledsen och hade hjärtklappning och ont i magen. Väl inne på dagis möter vi fröken som direkt säger:
"Är du arg idag Viktor?"
Nej! svarar han och stormar in.
Jag klär av Niklas för och går in för att säga hejdå.
Då kommer Viktor med soligaste leendet, kramar mig hårt, hårt och säger:
Mamma Dutti! (duktig!)
Nä fy vilken morgon. Jag har säker gett honom men för livet. Jag blir bara så jäkla arg! När jag känner att jag varit snäll och tydlig och verkligen gjort allt och det ändå inte räcker. Då rinner det över och jag blir skit sne. Sen får jag ju dåligt samvete. Jag vet ju att jag gjort fel. Men jag låser mig och blir bara så galen. Usch vad det är jobbigt!
Och så Niklas min lille goseängel som snällt står bredvid och till och med försöker få Viktor att ta tröjan.
Nej Vissa dagar vill jag bara vara utan!
Färdig klagat!
Svar
Han får inga men!
Jag lovar. Han har inte den första och inte den sista att komma iväg till eller från dagis utan utekläder. Du är inte heller den första föräldern som tappar tålamodet på testande 2 åringar.

Citat: Nä fy vilken morgon. Jag har säker gett honom men för livet. Jag blir bara så jäkla arg! När jag känner att jag varit snäll och tydlig och verkligen gjort allt och det ändå inte räcker. Då rinner det över och jag blir skit sne. Sen får jag ju dåligt samvete. Jag vet ju att jag gjort fel. Men jag låser mig och blir bara så galen. Usch vad det är jobbigt!
/Citat

Svar: Klart det bästa är att alltid vara pedagogisk, aldrig höja rösten osv. Du har inte gjort fel. Du har gjort precis som de flesta här skulle ha gjort i samma situation. Du är inte mer än människa och det verkar som våra barn har inbyggt hur dem bäst ska reta gallfeber på oss.

Som tur är så är inte Celine så trotsig (än). Cissi var precis tvärtom... När hon var 2 år så gick hon i lekpark må-tors. Jag behövde inte kämpa med kläder där för de var ute hela tiden. Men varenda dag var hon sista barnet som for och jag fick alltid bära henne gallskrikandes till bilen och kämpa med att spänna fast en unge som spänner sig.

En liten tröst just nu jag vet, men det kommer att bli bättre. Försök se det positiva i att han har egen vilja och vet vad han vill. Om han använder det på rätt sätt när han blir äldre kommer han att komma långt.

Styrkekramar från oss.
Skrivet av  Jenny med Cissi & Celine
Låter som min Ronja!
Hon kan va så där i bland, men nu har jag kommit på trixet. Hon får klä sig själv. I alla fall så låter jag henne tro det. Hon börjar och sen hjälper jag till lite. Likadant med tandborstningen som annars varit en pina nu på sista tiden.
Ronja är inte i en "Jonja hälv"-period just nu, kanske vårt eget fel eftersom vi tränar på att somna själv, så vi uppmuntrar allt hon gör själv. Speciellt nu när bebisen kommer snart så känns det som en bra grej om hon kan klä sig själv och så.

Kan lova dig att Viktor ej fått några men, förstår mycket väl att det kokar över, det gör det ofta här, fast jag bara har Ronja!

Stor kram till dig och dina killar!
Skrivet av  Emma Med Ronja & bf 3/3
Blir irriterad på granntanten jag
"Borde inte han ha mössa på sig?"

"Borde inte du sköta dig själv" hade jag förmodligen svarat och är superimpad över att du var så pass artig mot tantskrället.

Vi har det likadant här stundtals och att vi för det mesta lyckas få på ungen kläder beror på att hon bara är en och vi är två...
Hade det varit jag och två Evelinor hade jag tappat humöret och hela konceptet för längesedan.

Du beskriver allt väldigt tydligt - kanske skall du skriva en bok för blivande (och för de som redan fått sina också för den delen) tvillingföräldrar? Så de vet vad de har att vänta både i form av dubbel kärlek och dubbel trots ;-)

Kram på dig och dina små söta troll!
Skrivet av  Trigger m Evelina-03 + v.24
Jag tror inte att Victor får men för livet...
Jag tror inte ens att han kommer ihåg händelsen idag. Däremot så kommer nog mamma få bära med sig minnet av den här dagen. Jag kan erkänna att jag har fått ett antal utbrott på mina barn men när jag tar upp det efteråt så vet de inte vad jag pratar om och då är det ändå saker som har hänt på senare år och inte när de varit småbarn.

När Ludvig lägger sig på golvet och inte vill så försöker jag få honom att hjälpa till istället. Kan du bära den här saken åt mamma? Det såg nog ganska fånigt ut i Branäs när han gick och bar på mina vantar men vi kom till husvagnen utan att jag behövde bära/släpa honom dit. Eller kan du ta fram/på dig mössan, vantarna, stövlarna osv... Ludvig börjar bli riktigt duktig på att klä på sig nu, t o m overallen sätter han sig på golvet och försöker lirka i benen. Det tar kanske lite längre tid än om jag skall göra det själv men det tar ju tid att jaga och klä på ett motsträvigt barn också.

Sen den största trösten är väl att alla sådana här perioder går över, sen tar nästa barn eller period över :-) Jag har ju haft två "pseudo-tvillingar" så jag vet lite hur du har det i alla fall.

Kram Åse
Skrivet av  Åj67 m Ludvig -03, Malin -94 & Hanna -93
Jag tror inte att Victor får men för livet...
Jag tror inte ens att han kommer ihåg händelsen idag. Däremot så kommer nog mamma få bära med sig minnet av den här dagen. Jag kan erkänna att jag har fått ett antal utbrott på mina barn men när jag tar upp det efteråt så vet de inte vad jag pratar om och då är det ändå saker som har hänt på senare år och inte när de varit småbarn.

När Ludvig lägger sig på golvet och inte vill så försöker jag få honom att hjälpa till istället. Kan du bära den här saken åt mamma? Det såg nog ganska fånigt ut i Branäs när han gick och bar på mina vantar men vi kom till husvagnen utan att jag behövde bära/släpa honom dit. Eller kan du ta fram/på dig mössan, vantarna, stövlarna osv... Ludvig börjar bli riktigt duktig på att klä på sig nu, t o m overallen sätter han sig på golvet och försöker lirka i benen. Det tar kanske lite längre tid än om jag skall göra det själv men det tar ju tid att jaga och klä på ett motsträvigt barn också.

Sen den största trösten är väl att alla sådana här perioder går över, sen tar nästa barn eller period över :-) Jag har ju haft två "pseudo-tvillingar" så jag vet lite hur du har det i alla fall.

Kram Åse
Skrivet av  Åj67 m Ludvig -03, Malin -94 & Hanna -93