Sök på innehåll hos Allt för föraldrar

Ilsken dotter: Vad gör man?

Skrivet av Gunsan m Astrid+liten bf 29/1
Jag börjar ledsna på att vara den som Astrid hela tiden testar. Hon får utbrott så fort det hon ställs inför en ny situation. Jag försöker verkligen vara förutseende och hela tiden ett steg före, förbereda henne på vad som ska hända etc, men nu börjar det tära på mig.

Hon skriker, drar mig i håret och slåss när hon inte får som hon vill. Mitt tålamod tar snart slut. Vad gör man? Så här beter hon sig inte mot andra, jo kanske mot sin pappa någon gång ibland. Men det är inte ofta. Vad gör jag för fel?

Jag väljer verkligen mina fajter, det gör man nog automatiskt när man snart har bf, men inte ska det väl vara såhär? Jag är snart helt knäckt, känner mig som en värdelös mamma.
Svar på tråden: Ilsken dotter: Vad gör man?

inget fel alls...

Skrivet av  Lena m Louise 030326 + Ytte bf 8/2
för Louise är alltid värst mot mig också. Det är nog ett tecken på att hon känner sig allra mest "hemma" och avslappnad med mig. Hon kan visa alla sina känslor utan att behöva oroa sig för att jag ska stöta bort henne. Så hon slåss och skriker och härjar utan hämningar.

Som du vet är jag också i slutet av graviditeten och orkar absolut inte fajtas, varken fysiskt eller psykiskt. Jag ser helt enkelt till att min sambo är hemma så mycket som möjligt och lastar över mycket ansvar till honom. Finns det någon i närheten som t ex kan byta blöjor, sätta på overall etc så ber jag om hjälp för då går det mycket smidigare. Ibland hjälper det att en extra person står brevid och pratar lite med henne medans man kan genomföra det som man planerat.

Hemma är det en annan femma och det enda som hjälpt hittills är att gå därifrån när hon börjar härja som värst. Hon går numera nästan alltid utan blöja hemma eftersom hon vägrar låta mig sätta på den och jag har tappat räkningen på alla utflykter vi ställt in för att jag inte kan tvångsklä henne (det gåååår inte att distrahera/pocka eller locka henne emellanåt) och hennes klättringar blir mer och mer våghalsiga för jag orkar/kan inte stoppa henne. Jag får ofta stå brevid och vara lite halvt beredd ifall hon skulle tappa balansen (vilket inte skett hittills). Man får se det som bra balansövningar. Och så får man helt enkelt inse att man inte kan göra mer än att ta hand om sitt barn, matlagning, städning, handling etc får helt enkelt sambon ta hand om för det går inte att göra två saker samtidigt om inte Louise vill hjälpa till förstås!!

Jag kan inte alls hantera hennes ilskna attacker, för hon är argare än någonsin samtidigt som jag tänder till snabbare än någonsin. Jag har inget tålamod och får oftast bara gå därifrån för att inte skrika åt henne eller göra något annat omoget.

Jag känner mig inte som en dålig mamma alls och jag tycker inte hon testar mina gränser utan det som sker just nu känns helt naturligt. Jag har inte tålamod och hon tar för sig av livet. Jag kompenserar våra små duster med mycket pussar och kramar och bus istället. Hon vet att jag älskar henne och hon tycker ju att det är minst lika jobbigt som jag att bli så arg. Tyvärr kan vi inte hantera det bättre än såhär just nu.

Som tur är finns det ju en förälder till och S har verkligen excellerat i tålamod och glada påhitt nu när jag inte orkar. Så om mamma är en pina och någon man bara bråkar med så är pappa en kul, tålmodig och kärleksfull förälder. Och S har nog aldrig varit lyckligare med Louise än nu, äntligen får han en tät och nära relation där han är favoriten. Det är härligt att se.
 

Tack

Skrivet av  Gunsan m Astrid+liten bf 29/1
Det känns skönt att höra att det inte bara är jag som har det så här. Det är ju ingen lek när dusterna sätter igång.

Jag har också lämpat över mycket ansvar på min sambo. Så fort han är hemma får han ta över Astrid och så hjälps vi åt med hushållsysslorna. Och sen får jag tid över att vila.

Men det hindrar mig ändå inte från att tappa modet ibland. Man undrar ju hur i herrans namn man ska klara av två barn.

Tack igen för ditt svar.
 

Artiklar från Familjeliv