Hur mår era -97-or?

Hur mår era -97-or?
Skrivet av	anonym just i detta fallet
Vår flicka mår inte alls bra. Hon skriker, gapar, svär, och storbölar för allt och inget. Det har pågått i så lång tid nu att vi inte minns annat. Fast det verkar som att det har blivit värre på siståne. Jag lutar allt mer åt att söka till barnpsykolog, men det verkar som ett stort steg att ta. Men hon mår ju inte bra! Hon visar inte alls dessa tendenser i förskolan. Hon och fröken tycker att det verkar som om hon trivs. Hon är hänger med och har fått nya kompisar. Tydligen är det bara hemma hon beter sig såhär. Själv fantiserar jag om att hon anstränger sig så i förskolan så att när hon kommer hem vill hon slappna av och låta känslorna få fritt spelrum. Men jag vet inte hur länge till jag kan intala migsjälv det.
Svar på tråden: Hur mår era -97-or?

Tycker absolut att du..
Skrivet av Katarina m Clara 29/10/97 och Karl-00
ska ta kontakt med en barnpsykolog, för även om det kan verka som ett stort steg så ska du se att det inte alls är så "farligt" som du tror, när du väl ser att det är en vanlig människa som finns där för att lyssna på de problem du beskriver. Det finns säkert något som trycker henne och som hon behöver prata om, fast med en utomstående. Det är ofta svårt att ta itu med sånt här som förälder, utan professionellt stöd och råd. 6-årsåldern kan vara lite jobbig för en del barn, jag har t o m hört att den kan uppfattas som nån slags tonårstrots, fast i barnmodell! Lycka till och hoppas allt löser sig snart för er.

Farligt
Skrivet av anonym just i detta fallet
tror jag ju inte att det är, men är rädd att jag överdriver. Att jag gör en fjäder till 5 höns.


Att göra 5 höns av en fjäder
Skrivet av Camilla
är vår uppgift som mammor. Jag skulle nog också kontakta en barnpsykolog om jag vore du. Om inte annat bara för att få höra att allt är ok och att du inte behöver oroa dig. Min tjej har gått igenom en jobbig period. Det gick över jättefort. Den enda förändringen vi gjorde var att vi blev lite striktare med kvällsrutinerna, dvs hon fick gå och lägga sig tidigare. I gengäld läser vi lite längre sagor och ger henne lite mer tid. Vet inte om det har hjälpt till att lösa problemet eller om det hade löst sig ändå, men hon tar motgångar lite bättre när hon är utvilad. Lycka till!

tyvärr
Skrivet av mady
kan det befästa en negativ sak hos barnen och det är att något är fel på dem! Det är inget bra...

Hon tycker redan
Skrivet av anonym jus i detta fallet
att allt är fel med henne. Det hjälper liksom inte hur mycket vi berättar för henne hur bra hon är och hur mycket vi älskar henne. Och jag tror vi har "blundat" länge nog. Vi har kallat det "tvåårstrots", "fyraårskrisen" och "minipubertet". Men andra har väl lugna perioder i mellanåt? De olika "trotsen" skall väl inte smälta in i varandra? Jag tror jag har bestämd mig nu att söka hjälp.


har
Skrivet av mady
det rullat på i ett så kanske ni skall söka. Jag fattade det som att detta "bara" var nu. Det jag menar är att det inte skall göras för stor sak av det även om man söker. Fattar du vad jag menar? Hör hur svammlig jag är.

Jag har inte...
Skrivet av Karolina med Hannah 97 + 2 till
något riktigt bra råd att ge, men jag tror att man ska lita på sin känsla. Jag tror att du kan vara rätt ute när du funderar om det är så att hon låter känslorna få fritt spelrum hemma. Jag tror att barn ofta låter sina känslor komma fram där de känner sig trygga. (precis som att små barn kan ha varit glada på förskolan, men börjar storgråta när man hämtar dom). Just 6-års åldern kan ju också ofta vara lite gungig. Hannah hade en period då det var mycket skrik och smälla i dörrar. Jag tror att det är viktigt att själv stå stadigt när världen inte tycks göra det för barnet. Men samtidigt försöka vara lyhörd för om något verkligen är fel. Om jag vore du så skulle jag nog avvakta över sommaren, (i alla fall om hon kommer att vara ledig) och känna efter hur det verkar då, när hon varvar ner och har en paus från förskolan. Men om det är likadant i höst skulle jag nog söka hjälp. KRAM

naturligt
Skrivet av mady
men väldans tufft. Jag råder dock att inte söka BUP då detta faktiskt är en svår men naturlig del i utvecklingen. Se det som om att hon faktiskt övar för framtiden, kollar vem hon är och var hennes gränser går. Jag vet att det låter som bah när man är i det, men det har faktiskt hjälpt mig på vägen. Min äldsta dotter hade det inte så jobbigt i denna ålder men nu börjar 9 års krisen komma med stormsteg. 97an period har varit extrem och så som du beskriver det men jag ser en klar förbättring. Lycka till i kampen!


Nej
Skrivet av anonym jus i detta fallet
detta är inte naturligt. Jag har tittat in här flera gånger och sett att många har haft en "sexårskris" eller "minpubertet" men det har gått över för alla. Här går det inte över. Det accelererar. Och som jag skrev lite över här att vi har ursäktat hennes beteende med alla sorters "trots" och "ålderskriser", men jag kan inte blunda längre för att hon behöver hjälp. Fast man vill ju hålla fast i så länge som möjligt att det går över, men det verkar inte så. Jag tror nog att hon behöver hjälp innan skolan börjar

Exakt likadan
Skrivet av Monstermamman
97:a har jag här hemma. Alla ska dansa efter hennes pipa annars skriker hon och gapar som en tok. Det här har pågått i en evighet ungefär. Och det går inte heller över. Även min dotter sköter sig exemplariskt i skolan och blir överöst med beröm att hon är så snäll och hjälpsam. Men hemma levs allt ut. Vi har skojat om att hon nog blir en stor teaterdiva när hon blir stor. "Ingen älskar mig", Ingen lyssnar på mig"," Jag kan lika gärna dö" sägerhon för att en halvtimme senare säga att hon är så glad att vi är hennes föräldrar för att vi är så snälla. Jag har kompisar vars barn är likadana så det är en fas de måste igenom. Det är ju nu de börjar sitt "egna" liv. Det är nu de formas och för att göra det måste de testa vad som passar och ej. Det enda vi kan göra är ju att ledsaga ut dem i livet även om det är tungt.

Fast det kan ju vara så att
Skrivet av Katarina m Clara 29/10/97 och Karl-00
man som förälder tycker att det känns FÖR svårt eller FÖR jobbigt, att det inte bara handlar om flickans beteende utan om hela situationen i familjen. Känner man som mamma att man inte orkar "ledsaga" i något som sägs vara naturligt, ja, då kan jag inte se nåt fel i att söka hjälp utifrån. Barnet behöver inte alls känna att de får en stämpel för att man går och pratar med en professionell, tvärtom kan det göra gott i en situation där familjen känner sig hjälplös. Det handlar ju också om hur man som förälder kan få råd och stöd i sin roll, lika mycket som att lyssna på barnet. Jag bor i Frankrike så jag känner inte till BUP, men här är det inte alls ovanligt att man har kontakt med psykologer eller barnpsykiatrer när något känns fel eller jobbigt, det är inte alls tabubelagt eller så.


Det är du som känner henne bäst!
Skrivet av Åssi
Lita med andra ord på din magkänsla. Bup är ett stort steg, men de finns ju faktiskt där för att hjälpa. Även om du gör 5 höns av en fjäder så - so what! Tänk ifall det är åt andra hållet. Hoppas tjejen mår bättre snart!

Hur mår era -97-or?

Tycker absolut att du..

Farligt

Att göra 5 höns av en fjäder

tyvärr

Hon tycker redan

har

Jag har inte...

naturligt

Nej

Exakt likadan

Fast det kan ju vara så att

Det är du som känner henne bäst!

Artiklar från Allt för föräldrar

Artiklar från Familjeliv

Livsstadier

Forum

Verktyg

Information