Ska jag stanna eller gå...? (långt) |
|
Skrivet av | Totalt rådlös... |
Har hamnat i en gråzon när det gäller mitt förhållande. Förlovad, 1 barn, hus osv och nu känns det som om mina känslor tagit slut. Känner mig mest tom när jag är hemma, enda stället jag lever på just nu är på jobbet för där behöver jag inte känna alla måsten hemifrån. Städning, tvättning, osv + att orka kramas, sex umgås med min sambo osv. Oftast är det skönt att han jobbar mycket så får jag vara ifred. Jag är så less på att behöva göra det mesta hemma och dessutom jobba. Jag går upp varje morgon för att ta hand om vår dotter, tom när vi är lediga bägge två. Börjar vi jobba samtidigt så stiger jag upp och klär på dottern, mig själv och gör klart allt innan jag väcker honom. Samma sak och jag jobbar och han är ledig, stiger fortfarande upp och fixar allt. Börjar jag senare och han är ledig så är det jag som är uppe. Funkar inte att be honom, man får tjata i över 1 timme, så det är bättre att göra det själv. Han säger att han inte har några krav på att jag måste göra allt och han kan hjälpa till, men det gör han inte. Man får tjata och tjata och sen kanske han kommer när man fixat allt och då blir han sur om man är kort mot honom eftersom jag är så less på att tjata. Vet inte hur jag ska göra, ibland vill jag bara flytta och vara ensam med mina tankar, men samtidigt vill jag inte ge upp våra 8 år ihop. Det känns som ett misslyckande, speciellt eftersom vi har ett hus som vi knappt har börjat renovera än. Det var ju det vi ville, köpa hus och renovera upp det och skaffa barn. Nu har inte vår ekonomi tillåtit några renoveringar så det gick åt pipan. När det kommer till ekonomi så tror jag han ljuger för mig, jag har sett papper från fogden som han hävdar är missförstånd. Jag har läst några och det står att han blivit delgiven. Han nekar vilket var droppen. Jag lät det passera men något dog inom mig när jag förstod att han ljög. Jag skulle kunna ta otrohet, allt hemarbete och mycket mer, men lögner. Där går gränsen, jag bygger mitt liv på tillit och finns inte den, vad finns då? Vet inte vad jag ska göra, tänker på hur fasen jag ska ha råd att bo själv, om han har råd med huset, hur släkt och vänner skulle ta det (vi är de som alltid funnits där när alla andra gjort slut), hur kommer det att gå för vår dotter, allt ekonomiskt som måste fixas, att huset inte är färdigt alls. Jag vet inte vad jag ska göra, kan inte få ordning på mina känslor. Jag vill bara vara ifred och tänka och det går inte när vi är upp i varann hela tiden. Ibland tror jag det bästa vore om vi flyttade isär ett tag och kände efter på hur vi vill ha det. Till saken hör också att mitt humör ofta går ut över honom och det gör att han mår dåligt, tom varit på gränsen att göra slut eftersom han inte orkade. Det är lite bättre nu eftersom jag inte bryr mig lika mycket nu som förut. Det känns som om vi gör varandra illa utan att vi vill erkänna de eftersom vi inte vill ge upp. Jag vet bara att om vi fortsätter så kommer vi att göra varandra illa. Hur jag än gör så kommer jag att såra den finaste människa jag känner och det gör mig förtvivlad, jag ville inte att det skulle bli så här. Varför kunde inte allt vara bra och vi fick ha våran dröm ifred, varför måste livet alltid svänga? Hjälp mig, jag vill inte göra honom mer illa än jag måste... |
|
Svar på tråden: Ska jag stanna eller gå...? (långt) | |
|
|
Känner med dig |
|
Skrivet av Kämpande mamma | |
Har varit i en liknande situation som du nu är och jag känner verkligen med dig. Det är hemskt att leva när det är så som du beskriver det. För mig gick det flera år, gång på gång dök det upp saker som gjorde mig fundersam. Bortförklarade och ljög för mig själv och mina vänner och fortsatte blint framåt. Dock nötte dessa ständiga skakningar till slut hål på något och när jag hamnade i det läget att jag fick bevis, verkligen svart på vitt i form av foto, för hans lögner så var det sista droppen. Han förnekade trots att jag lade bild med datum framför honom och frågade helt vänligt hur nu detta kunde komma sig. Han förnekade!! Om han åtminstone hade varit karl nog att stå för det och sagt något som åtminstone påminde om ett förlåt så kanske... Men nää, nu fick han väl ändå ge sig tyckte jag. Packade mina saker och for. Vi har under de år vi varit tillsammans gjort slut ett antal gånger men något har ständigt dragit oss ihop igen. Har alltid haft sådan ångest över att inte vara i hans närhet men nu känns det helt annorlunda. Jag är värd bättre än att den jag ska lita på mest här i världen ljuger för mig. Tillit är för mig bland det svåraste som finns att bygga upp, i helsicke heller att jag tänker ödsla mer kraft på den som inte kan hålla det den lovar. Vad gäller dina andra funderingar kan jag nog säga att jag varit där också. Har tre barn tillsammans med en man som jag varit gift och haft hus med. Separerade gjorde vi för 6,5 år sedan så det har gått en tid. Det var dock en lång process innan vi genomförde det. Vårt hus var också en dröm. Påbörjade renoveringar, bra socialt liv, fina ungar, mycket gemensamt på många sätt och vis. Men det var ändå inte bra. Känner igen mig i det du skriver om att det känns bra när han är på jobbet. Jag tyckte jag trycktes ihop över bröstet när jag klev in i vårt hem på slutet. Som jag ser det finns det egentligen inte så mycket mer att säga än att det är ditt liv. Ingen kan säga vad som är rätt eller fel. I mitt fall mår jag oändligt mycket bättre idag, så gör min f d man och våra tre knoddar. Vad omgivningen ska säga tycker jag man ska strunta i - än en gång - den enda som ska leva ditt liv är du. Sedan ser jag i alla fall livet på det sättet att det är i ständig förändring. De förutsättningar som fanns när ni började drömma om ert renoverade hus fyllt med barn kanske ser annorlunda ut idag. Då är det kanske också dags att revidera drömmen? Att vara sann och ärlig mot sig själv tror jag är det väsentligaste här i tillvaron. Är man det blir man också en bra människa för andra att vara i närheten av. Dessutom blir det ju så mycket lättare att leva med sig själv, och det är den enda person du aldrig kommer att kunna skilja dig ifrån. Allt detta låter så enkelt ser jag när jag läser raderna. Så är inte fallet som du förstår. Jag har gråtit, skrikit, varit sömnlös veckor i sträck, gått ner i vikt, gått upp i vikt, rökt för mycket, haft ett minst sagt lynnigt humör och tusen andra varianter. I dag kan jag säga att det var värt alltihop, jag mår så fantastiskt bra numer. Det avspeglar sig på mitt hem, mina barn och annat jag gör här i livet. Lycka till, hur du än väljer att göra. Och kom i håg - du är den viktigaste människan i universum för dig och dina barn. Hälsar |
|
Tack... |
|
Skrivet av Totalt rådlös... | |
för dina ord. Nog kommer jag att landa på fötterna bara jag kommer på åt vilket håll jag vill falla. Det är lång väg kvar... | |
|
|
säkert att det här inte... |
|
Skrivet av tigeriron | |
är ett inlägg som jag skrev för flera år sedan som först dök upp nu, tre år efter separationen???? *håller andan* Snacka om Deja Vu´!.... Det KUNDE lika gärna varit jag. Men nu var det inte det, det vet jag ju, och jag vill verkligen sända massor av styrkekramar till dig. Hoppas att du inte går runt och är så arg och vresig hela tiden som jag var... *suck* Jag lät många år passera förbi, utan att ta tag ordentligt. Du måste känna efter ordentligt. Finns det någonting kvar som är värt att räddas? Om det finns det, så grabba tag i det med näbbar och klor. Så att du verkligen efteråt kan rannsaka dig själv ordentligt och verkligen verkligen känna att du gjorde allt som stod i din makt. Gör inte något förhastat eller överilat, förräns du verkligen vet att alla utgångar är blokerade. Vad finns det att göra? Bra fråga, och det finns säkert många svar. VET han hur du känner och ser det hela? Mitt ex blev formligen helt övertrumplad när han förstod hur jag kände. "Vi som hade det såååå bra!!!" Tyvärr var han ju inte tankeläsare, och han förstod inte hur överkörd och nonchalerad jag kände mig. Och jag förstod nog inte heller hur tusan han kunde ens i sin vildaste fantasi tänka på lust till sex, när man var så in i baljans trött och sleten. Finns det några små signaler mellan er? En kram eller klapp på kinden ibland, ett litet ärligt "jag älskar dig"? Dessa signaler är för mig oerhört viktiga att hitta tillbaka till, och utan dom skulle jag lika gärna kunna leva med min bror. ( Det hade kanske varit mer spännande ibland?) För min del så kom diskussionerna igång för sent, det fanns verkligen inte någonting kvar att rädda. Jag hoppas att det inte behöver gå så för er. Men vänta inte. Låt honom få insyn i hur du upplever din verklighet, och känn efter hur du tror att du kommer att må, ifall det blir ett utan honom. Lycka till, jag kommer tänka på dig!! |
|
Vi får se vad som händer... |
|
Skrivet av Totalt rådlös... | |
efter att jag pratat med honom. Han anar att nåt är galet, men inte vad. Gör han det så förnekar han det. Antar att med tiden kommer svaren... | |
Herrejävlar! |
|
Skrivet av oflyt | |
Precis så här upplevde jag mitt förhållande till ett år sedan ungefär! Jag tänkte tankar på att bryta upp och lämna allt, trött på att hela tiden sköta llt i hemmet och utanför. Sedan föddes vårt andra barn, vi flyttade til hus och jag trivdes med livet, med att städa, baka och pyssla i trädgården. Då kom bomben! HAN lämnar MIG! Han som svurit mig trohet tills han dör. Han som oroat sig för att förlora mig till nån annan. Han som sa att det alltid skulle vara vi. Har nyss skrivit inlägget "svartsjuka=skilsmässa" och se där, hur det kan svänga i livet..... |
|