Sök på innehåll hos Allt för föraldrar

Att låta barnen bo kvar?

Skrivet av Sanna
En av de funderingar utav många i mitt huvud just nu är möjligheten att låta barnen bo kvar i huset. Vi bor på en utpräglad villaort, några lägenheter finns knappt och med dagens huspriser kan jag inte ha råd med ett eget hus. En ide kan kanske vara att låta barnen under en tid bo kvar i huset, hyra ett mindre hus typ sommarstuga, och så flyttar jag och min man in hos barnen periodvis? Och så delar vi alltså på huset vi hyr. Då blir ju övergångstiden för barnen enklare känns det som, om de slipper flytta. Sedan får man ju lösa allt efter ett tag, men då kanske det känns mindre traumatiskt att sälja huset. Finns det någon här som har erfarenhet av den lösningen? Jag tror att vi har förutsättningar att separera som vänner.
Svar på tråden: Att låta barnen bo kvar?

Samma funderingar

Skrivet av  Esmeralda
Hej, vi bor också idag i ett "villaområde" finns knappt bostadsrätter eller hyresrätter. Våra barn är små 2 och 4 snart, och vi har varit på väg att separera, fram och tillbaka i snart ett år... idag skulle egentligen min man tittat på en etta hyresrätt istan, mn ansträngde sig i helgen för att vi ska försöka ytterligare...så det rann ut i sanden. Vår plan var i a f att göra som du säger, att ha kvar huset gemensamt, han flyttar ut, men har tillgång till huset när han är med barnen.. jag kan då vara i mina föräldrars lgh som ofta är tom. Men egentligen kändes den lösningen svår, för man har svårt att få ett eget liv i seperationen, så min nya plan är att han närmare hittar en större hyresrätt som han eller jag flyttar till mer permanent, och gör som Eliza skrev nedan, kör barnen lite längre istället. För i den första lösningen kände jag att jag kommer att få ta allt praktiskt, få svårt att få egen tid osv. Men det kan kanske funka för er? Vi verkar vara i samma stadie ungefär, vi kanskr tom bor i samma kommun i sthlm??
 

Jag bodde i...

Skrivet av  Eliza
...Danderyd (hej och hå, om man kan hosta upp 2,5 mille så får man ett hus. Inte precis en baggis om man inte har nåt att sälja. En etta i Mörby Centrum kostar över 700 000, minst..) men såg mig nödd och tvungen att flytta till Vallentuna.
 

Jag bor

Skrivet av  Sanna
på andra sidan, utanför Göteborg, vid havet... dyrt är bara förnamnet...
Men barnen är uppvuxna här, har alla sina kompisar här.
Jag var själv tvungen att flytta som tonåring och lovade då mig själv att aldrig någonsin utsätta sina barn för det.
Och med tanke på att två av mina barn är tonåringar är det ju ingen evighet innan de börjar ge sig av hemifrån, helt eller delvis, och man kanske kan ha ett mindre hus.
Just nu är det många tankar som snurrar i huvudet, helt plötsligt kan jag tycka att det inte är värt besväret att separera. Vi har det ju bra, bråkar inte, mycket bra ekonomi, min man tar verkligen ansvar för sin del av hushåll och barn. Men, skrattar, det gör jag inte speciellt ofta nutförtiden..
Ibland önskar jag nästan att han varit riktigt odräglig, då hade det varit lättare.
 

Men Sanna

Skrivet av  Nina
Det kanske man inte kan belasta sitt äktenskap för. Dvs ifall man känner att livet är trist osv. då borde man kanske göra något åt det själv. Försöka skaffa sig intresseområden, umgås med vänner, hitta på roliga saker. Rikta inte blicken enbart på ens partner. Han har nog samma problem på sitt håll..

Jag har tänkt mycket på det att livet blev inte så värst mycket roligare i och med skilsmässan. Visst jag bråkade mycket med min exman men med lite eftertanke borde jag kanske ha bytt jobb istället..

Lycka till med lite roligare liv i framtiden.
 

Nja det är nog mera

Skrivet av  Sanna
tvärtom faktiskt... min man anklagar mig för att göra allt med någon annan. Mina barn börjar bli stora så jag har inga hämtningstider att passa längre, jag går och fikar med kompisar efter jobbet minst en gång i veckan, jag går roliga kurser och gör en hel del jag vill göra. Så det är inte problemet. Problemet ligger nog mera i att nu när vi har tid och möjlighet att göra saker tillsammans, när barnen är stora, så VILL jag inte göra saker med honom. Vi har helt enkelt ingenting att prata om.. Det har alltid varit så egentligen, men det har ju dolts av småbarn, stress etc. När tiden helt plötsligt finns, så vad har vi då?? Nu har jag i allafall beställt tid hos familjerådgivningen, jag tänker inte ge upp 20 år utan att göra allt jag kan i allafall.
 

Samma här...

Skrivet av  Bejaka!
Visst vore det enklare om mannen var riktigt odräglig! Hos oss skrattas det snällan nuförtiden, vi bråkar inte så ofta, ekonomin är hyfsad... Men glädjen och lusten då? Vilsen och konfunderad är bara förnamnet...
 

Vi prövade..

Skrivet av  Dukt-Ulla
..att göra så. Vi hyrde en liten etta, där vi turades om att bo varannan vecka o varannan vecka bodde man i huset med barnen. Det var en jättebra lösning för barnen.

Dock var det så eländigt att sitta i den där ettan, som vi knappt möblerade. Det är jobbigt att separera och det har gjorde det inte lättare. Jag längtade tillbaka ngt fruktansvärt och efter en dryg månad flyttade vi ihop igen.

Sen tog det ett år och så flyttade vi ifrån varandra igen. Denna gången flyttade jag till en större lägenhet där barnen bor varannan vecka. Mannen har kvar villan. Vi har bott såhär i ett halvår nu. Det funkar bättre, även om det är barnen som blir lidande på så sätt att dom får flytta emellan nu.

Men jag tror ändå att dom mår bättre.
Nackdelen med att dela på huset och lägenhetn var att det tillslut kändes som att jag hade ansvar för båda hemmen. Det blev bara ett ställe till att städa på. Vi pratade om det en hel del, men det blev ändå ingen lösning. Detta gick ju delvis ut över barnen för det kändes som att halva veckan gick åt till att plocka, städa o tvätta. Nu hinner jag undan med allt sånt på mina "singelveckor" o kan ägna all tid åt barnen den andra veckan.

Men om man vill separera "på prov" är det en bra sak att göra, tycker jag. Istället för att dra upp barnen och sen kanske ångra sej.

 

I en övergångsperiod...

Skrivet av  Eliza
...kan det nog vara en bra lösning, om man kan kommunicera bra och inte grälar en massa. Jag och mitt ex hade en variant av det där livet i 8 månader, innan jag hittade något eget. Vi bodde i samma hus, men jag på nedervåningen och han på övervåningen. Vi delade upp veckorna helt; tog varsinn vecka med ansvar för barn och hushåll (men städade varsinn våning). För barnen blev det säkert en smidig övergång eftersom de successivt vande sig vid att mamma och pappa levde skilda liv.

Samtidigt ska jag inte neka till att det bitvis var rätt jobbigt. Jag var så färdig med relationen till exet och det kändes enormt frustrerande att gå kvar i det gamla och fortfarande irritera mig på allt han inte gjorde hemma (fastän det var "hans" veckor). Det fungerar nog bättre om man har någorlunda samma inställning till hushållsskötsel, kanske du och din man har det...Om ni ska dela på både ett hus och en mindre bostad så får ni dessutom två ställen att sköta tillsammans. I värsta fall blir det ytterligare ett irritationsmoment.

Det kan nog också bli problematiskt om någon träffar en ny partner, ni blir delaktiga i varandras privatliv på ett sätt som ni inte skulle bli om ni hade separata bostäder. Om JAG skulle träffa en man som hade ett sånt liv skulle jag t.ex. tycka det kändes mycket olustigt att träffa honom i en bostad som hans ex bodde i varannan vecka...

Men det är jättehypotetiska tankar
 

Vi gjorde så

Skrivet av  monica
Vi lät barnen bo kvar i huset och flyttade själva till var sin lägenhet. I början var det ett jättebra system men med tiden uppkom det problem.

Det var samma sak som vanligt när vi själva bodde kvar dvs. bråk om vem som skulle göra vad. Vi hade inte riktigt råd att låta någon utomstående göra allt jobb i huset så någon var tvungen att offra sig.

Min exman tyckte för det mesta att det inte längre var hans bord. Han hade ju flyttat. Så hade även jag men jag kunde inte titta på kapitalförstöringen som pågick så jag och min nuvarande man reparerade och renoverade ganska mycket. I gamla trähus finns det hela tiden något att fixa. Dessutom kan värmepannan gå sönder oavsett om bara barnen bor kvar. Troligtvis just då förresten.. ;-)

Med tiden blev jag mer och mer irriterad att min exman mycket väl kunde tänka sig att sola sig på altanen och njuta av sommaren i villan, medan det var jag och min sambo som fick fixa allt som gick sönder. Det började kännas att jag hade 4 barn istället: en obstinat tonåring och 3 små..

Ändå var vår lösning bra på sätt och vis eftersom barnen fick chansen att bo kvar, gå i sina gamla skolor, ha sina gamla kompisar kvar och vänja sig vid tanken om mamma och pappa under olika tak.

Vi fortsatte ca 5 år och sedan när huset skulle ha behövts målas om krävde jag bodelning. Ville inte tillbringa en hel sommar målandes och tittades när min exman bara skulle ha fixat drinkar på verandan.

Nu bor jag och sambon ganska nära det gamla huset och barnen bor "växelvist" utan fast schema. Det kan man också undra hur det funkar, men konstigt nog funkar det över förväntan. Ingen av oss betalar något underhåll och i praktiken betalar jag mer än mitt ex. Det gör inget tycker jag eftersom min ekonomi är också bättre än hans.

Lycka till med experimentet och låt dig inte skrämmas av min story ;-)
 

samma tanke

Skrivet av  smulan
jag (och äntligen min man oxå) har samma tanke.
Vi kommer troligen separera på prov och då känns det bättre att inte göra nåt förhastat och rycka upp barnen.
Jag tror det är bra för barnen och jag tror att det kommer fungera, nu har jag iochförsig (än så länge) en man som gör väldigt mycket hemma så jag vet att det inte kommer att bli så att jag får städa och göra allt.
Mitt problem just nu är att jag inte hittat nåt annat boende. Min man har det fixat däremot.
Och jag kan inte ta på mig nån stor kostnad för att hyra nåt, då har vi inte råd att ha kvar huset.

Jag tycker definitivt att ni ska göra ett försök att hitta en sån här lösning om det känns rätt för er.

Lycka till
 

Artiklar från Familjeliv