Sök på innehåll hos Allt för föraldrar

män från mars, kvinnor från venus...

Skrivet av irrhönan
...har bara hört om boken, men jag tror att det samtal vi hade igår, maken och jag, skulle platsa fint i den boken. Ni som läst den kan kanske kommentera.

Efter att i längre tid gått som katten om het gröt - och det kommer man ju inte långt på - pratade vi i helgen. Om hur vi har det i vårt äktenskap, i vår familj, hur vi pratar tillsammans, vad vi irriterar oss på hos varann, vad som måste hända för att vi ska kunna få det bättre.

Han är konkret, vill ha listor över saker som han kan göra om. Kan inte ta ställning till "du är så hetsig" men ska veta "när du gjorde si och så i den situationen så blev jag ledsen/rädd"

Det är svårt att vara konkret när vår huvudsakliga umgängeston är baserat på sarkasm... (Kanske lätt överdrivet...)

Jag sa att jag tycker inte jag blir respekterad när han går in emellan mig och barnen och övertar mina konflikter med dem. Nej, men det gör han för att han ser att barnen inte respekterar mig, och att i hans ögon har jag nollkoll på situationen. Barnen ska inte behandla mig hursomhelst, då kommer han och "räddar" mig - men i mina ögon blir mamma nån som barnen inte behöver vara "rädd" för eftersom pappa alltid tar över.

Äsch, jag vet inte.

Efter ett långt samtal känner jag mig så tom gentemot honom, det finns inga känslor, inget pirr, inte nåt jävlaranamma om att det här ska vi klara tillsammans. Bara tomhet, uppgivenhet.

Jag sa att som jag har det nu behöver jag ett proffs att prata av mig hos, att det vore ett stort stöd för mig om vi tillsammans kunde gå till en parterapeut och få pratat igenom alla dessa saker, allt detta groll.

Den första reaktionen var att "vi inte bor i usa, här i landet kan man prata med varandra utan hjälp av psykologer".
Den andra reaktionen var hård motvilja. Han vill inte, inte för min skull och inte för vår skull.

Jag behöver känna mig som en del i en tvåsamhet. Behöver känna mig älskad, behövd. Behöver känna ett genuint intresse av mig som person, behöver kunna krypa in hos nån, vara något för en annan människa, inte bara sexpartner och "husfru" och mamma. Utan livskamrat, älskande.

Försökte förklara mina behov, men det var inte konkret nog.
Det är ju inte samma sak att ha ett skema på kylskåpet över "dagens frågor": 1. hur har dagen varit älskling? 2. hur mår du?
Ni förstår...

Det känns kört, det som skulle kunna ha varit en början. Känner mig tom och lite lurad på "livet".
Svar på tråden: män från mars, kvinnor från venus...
Inga svar finns

Artiklar från Familjeliv