Sök på innehåll hos Allt för föraldrar

matvägran hos barn

Skrivet av ls
Hej! Jag har en son som är 2 år som vägrar att äta, han äter minimalt rör sig jämt. Resultatet är att han inte går upp i vikt väldigt lätt för sin ålder. Väger endast 10,7 är 86 cm lång. Han följer inte sin kurva med vikten men längdmässigt gör han det. Det har alltid varit ett elände med maten, ingenting tycks passa han spottar ut skriker mm. Vad ska vi göra . Jag har försökt att inte bråka , men man blir orolig när han ser ut som en vandrande pinne. Har pratat med bvc, men det går inte att göra något. Han bajsar inte onormalt. Behöver ett råd.
Svar på tråden: matvägran hos barn

Först...

Skrivet av  Hanna m S&A
så vill jag bara säga att din oro är helt förstålig.
Sedan så är frågan, hur länge har han dalat från sin viktkurva??? När man har sjuka barn så resoneras det ofta att så länge de växer på höjden, om det så bara är lite grann så är det okej. Vi vet av erfarenhet hos vår treåring...
Nu kan jag hålla med om att din kille är liten, men ändå större än min tvååring. Som inte är där viktmässigt än och knappt på längden heller.
Men vi tycker det är okej eftersom han är fruktansvärt rörlig och har en stor aptit. Så jag hoppas att du kan känna dig lugnare med tanken att det finns fler minibarn iaf även om inte det gör att han äter bättre.

När man kommer till matvägringen så finns det så mycket tips att ge...
Vår treåring, som är den med matstörning i familjen, har vi nog prövat allt på.
Man får pröva att servera ensidig kost till matvägrar barnen, huvudsaken är att de äter...
Har er kille något han hellre vill äta???
Om du berättar lite mer om hur matsituationen ser ut så kanske det blir lättare att tipsa.
Tex. Äter han själv, delar ni maten, gillar han vissa konsistenser osv...
Kan ni "spetsa" med grädde i maten och olja?

Risken finns att man kommer in i en ond cirkel där allt blir jobbigt runt maten, detta har barnen full koll på!!! Den cirkeln är väldigt viktigast att bryta.

Eftersom han bajsar normalt så är väl chansen liten att man skulle kunna förklara hans beteende med en allergi. Annars så brukar man ju vilja utesluta det i första hand. Fråga bvc om ni inte kan få en kallelse till barnmottagning för att diskutera hans matvanor. Där kan de ju göra ett pricktest och ta blodprover för att se om de ändå hittar något som gör att han inte vill äta.

Jag delar jätte gärna med mig av alla tips vi har samlat på oss genom åren, både från läkare dietister men framförallt andra föräldrar...

Så skriv gärna och berätta lite mer så kanske det blir enklara att tipsa.





 

Gör inget

Skrivet av  Åsa m A&E
så länge längdkruvan inte avviker. Annars prata ordenligt med läkare igen. Försök att inte truga, prata om mat och att han ska äta. Ge rejält extra fett på allt. En klick smör på som får smälta på gröten. Extra fett på potatis och makaroner etc, etc.

Vill han äta plockmat och inte ha sås, separera all mat. Vill han bara ha ett par smulor potatis så låt honom. Vi skär t.ex mackan i små mumsbitar då går den ned inte annars.

Är i samma sits men det är barn 2 nu så det är lättare att vara cool. Min grabb är 2 (förra veckan) och väger 10,6 är ca 84 cm och följer inte sin längd kurva men man kan ändå inte mer än att få dem äta de de vill och lära sig sin aptit sas. Det märks oxå på honom att han blivit 2 och nu äter än mindre än som mindre. Tillväxten minskar ju nu så de ska ju börja äta mindre.
 

10,8 kg här....

Skrivet av  Johanna

..då hon har duckit sin välling :)

Min tös är oxå mkt liten i maten, och har alltid varit det. Hon är två år och fyra månader, och i två års tid kämpade vi som djur med hennes matintag - hela dagen kretsade kring vad hon äyit och inte ätit. Har varit i kontakt med läkare från hela landet, och man har tagit alla de prover på henne - men nu sedan i höstas så tar jag henne för vad hon är: Hon är en vandrade glad pinne som äter det hon äter and thats it!!

På dagis tycker personalen att det är lite olustigt med hennes petande i maten, men jag har sagt att jag vill ha en fullständig rapport på matintaget för dagen av personalen, och så utgår vi från det när vi kommer hem. (Jobbar bara halvtid, så hon dör inte av att vara utan mat dessa fyra timmar)

Hon är frisk, hon är liten i maten, och går inte upp i vikt som hon ska - därför låter vi henne hållas - alltså inget bråk vid måltiderna och vill hon inte äta så slipper hon för denna gång. Sen serverar vi en smörgås och en frukt kanske en och en halv timme senare, och äter hon inte det så får det vara!

Lycka till!
 

Ta det lugnt

Skrivet av  Julia m tre pojkar
verkar han må bra i övrigt? I så fall är det nog ingen fara. Har själv erfarenhet av matvägrare och spinkiga barn. Har själv en 2-åring som är 88cm och väger 10kg på pricken. Och äldsta sonen var 90cm och vägde 10kg när han var två. Mellan sonen är inte så stor han heller, men aningen rundare än sina bröder.
Vet att det är jätte jobbigt när barnen inte vill äta. Men det som har hjälpt bäst här är att ta det lugnt och inte tjata om maten. Här har de fått ganska mycket av sånt de tycker om. Äldsta sonen som är värsta matvägraren kan man i alla fall alltid ge pannkakor, det gillar han :).
Hoppas det löser sig för er, det är ju jätte jobbigt när barnen inte äter.

 

Har inget råd... *låååångt*

Skrivet av  Sabina m Anton Feb -03
...men har samma problem själv och kunde varit jag som skrev vad du skrev. Min son är 22 månader, har samma längd och vikt som din nästan, och har stadig dalat i viktkurvorna sedan födseln - aldrig gått ner, alltid gått upp men inte så snabbt som önskas (av BVC). Han är aktiv som få, alltid "på G" om man kan säga så om en liten kille, har mycket att stå i och upptäcka, och har på ngt sätt inte tid att äta så mycket. Han har "varit med" sedan han föddes och var så aktiv som han kunde redan då. Han ammas fortfarande en del, men har mer och mer blivit gos och inte mat - är han på rätt humör kan han äta en hel måltid efter amning, så det mättar ju säkert inte speciellt mycket (fast det där "rätta humöret" är ju som sagt ganska sällsynt).
Har också försökt att ta det lugnt och inte stressa över hans bristande matlust och spinkighet(vilket är svårt för BVC gör ju sitt bästa för att få en att känna motsatsen), tills vi hade en läkarvikarie som blev hispig över hans vikt och beordrade provtagning för att utesluta det ena och det andra. OK tänkte jag, även om jag visste att han inte äter speciellt mkt och vikten beror på det så tyckte jag att det var en bra sak att göra. Då visade det sig att han hade järnbrist, ännu hispigare läkare fick mig att känna mig som som universums (minst) sämsta mamma som inte hade varit bekymrad över detta och gjort ngt åt det innan (VAD?), och beordrade järnmedicin. Så det har vi gett honom nu ett tag. Sedan läste jag här på AFF (snacket minns jag inte) att 10% av alla 2-åringar har järnbrist, så även om det kanske inte gör det bättre så kändes det i alla fall lite bättre för mig personligen - jag var inte riktigt så usel som den där läkaren tyckte.
Jaha, vart ville jag komma med det här? Tja, kanske bara berätta om våra bekymmer. Har inga tips, mer än att berätta att ja har fått fullständigt nog av att försöka truga och spela pajas vid matbordet för att avleda hans uppmärksamhet och lyckas smuggla in en sked mat i hans mun. Har också fått nog att springa efter honom med en sked mat när han bestämt sig för att lämna matplatsen (har inte hänt så ofta, men några gånger och det ser nog ganska patetiskt ut - känns så). Ska som några andra skrev här följa striktare regler än vi har gjort, och så får det gå som det går. Allt kan inte kretsa runt hans ätande/brist på ätande, och kanske är det avfokuseringen på detta som behövs för att han ska få större aptit. Han märker säkert vår oro över detta (som är svårt att dölja), och det får såklart motsatt effekt till vad vi vill att han ska göra.
Lycka till säger jag bara, som du har sett av detta och de andra inläggen är du absolut inte ensam.