Sök på innehåll hos Allt för föraldrar

Mardrömmen blev verklighet (låååångt)

Skrivet av Jessica
Min lille Ludde har fått en shunt inopererad.

För ett litet tag sedan var vi på kontroll på BVC och när man mätte huvudet så hade det växt lite till. Läkaren skulle då skicka siffrorna till våran neoläkare så att han fick se dom.
Jag tänkte ju direkt att nu blir det väl operation ändå fast det inte var länge sedan som jag fick det positiva beskedet att det inte var nödvändigt.
Jag gick här hemma och väntade på att läkaren skulle ringa och när han inte gjorde det så tänkte ju jag så klart att de hade gjort bedömningen att det inte var någon fara med att huvudet hade växt lite till det sista. Jag gick och var lycklig här hemma.

Förra tisdagen den 3/2 vid klockan tre på eftermiddagen ringer det en sköterska ifrån Östra sjukhuset, jag fattar inte alls vem det är som ringer och hon hör väl det på mig för hon frågar om jag inte vet varför hon ringer. Jag svarar att jag inte har en aning för jag har inte ens då fattat vad som håller på att hända.
Hon frågar vad jag vet egentligen och jag säger att det sista jag har hört från Luddes doktor är att det inte blir någon operation. Då fattar jag vad det är hon vill så jag tillägger "men nu blir det en operation ändå eller?"
När sköterskan svarar att ja han har tid för operation i morgon så skrek jag något om att jag dör. Jag tror nog att jag gjorde det också en liten stund.
När jag var tillbaka i telefonen igen så bad ju sköterskan om ursäkt för att det var hon som berättade det på det sättet och hon sa också att hon skulle be en läkare ringa upp mig. Hon var jättesnäll att prata med och det var ju inte hennes fel att det hade blivit så här.

Jag sprang omkring hysteriskt i några minuter före läkaren ringde.
Något hade blivit allvarligt fel. Anledningen att sköterskan hade ringt till mig var för att fråga var vi var någonstans då vi ju skulle ha varit inskrivna då.
På avdelningen hade de vetat om länge att vi skulle komma så ingen vet hur det har gått till att vi inte fick reda på något.
Läkaren frågade om vi hade möjlighet att komma och göra operationen trots att vi inte hade fått någon tid att förbereda oss på.
Eftersom operationen ändå skulle göras så tänkte jag att det är ju lika bra att ha det gjort så jag sa att vi kommer så fort som möjligt.

När jag la på så blev jag helt hysterisk. Jag passade min systerdotter och jag var tvungen att bli av med henne så jag fick ringa min syster så hon fick kasta sig hem från jobbet och sedan fick jag ringa till Luddes Pappa så att han kastade sig hem.

Jag sprang runt och försökte packa lite. Då var jag nästan hysterisk. Jag bestämde mig för att lugna ner mig och det gick ganska så bra faktiskt.

När min syster kom så frågade hon vem som skulle ta hand om hunden. Hjälp det hade jag inte alls tänkt på. Jag fick ringa Mamma så att hon kom och tog honom.

Klockan sju var vi äntligen inpackade i bilen och vid åtta tiden var vi framme.

Dagen efter operarade sig Ludde klockan 13 och vi fick gå till honom mellan halv tre och tre.
Fy f-n vad dålig han var. Riktigt skitdålig. Han hade så ont att det räckte att någon prasslade med ett papper för att han skulle hoppa högt och sedan börja vråltjuta. På natten kom läkaren och han fick lite extra morfin. Det var jobbigt.

Sedan gick det ganska så snabbt att han blev bättre. På Lördagen var han helt som vanligt igen och vi längtade bara efter att det skulle bli Onsdag så vi kunde få åka hem.
Det enda felet var att han var jättedålig i magen.

Natten mellan Lördag och Söndag vaknar jag och lägger min hand på Luddes panna. Han riktigt brinner. Jag tog tempen och han hade 39,5. Jourläkaren kom och han fick febernedsättande medel.
Det togs många blodprover, men det var inget som visade att det var något fel.
På Tisdag kväll var febern borta, men på onsdag morgon var den tillbaka igen. Jag trodde aldrig att vi skulle få åka hem då, men det fick vi.

Vi kom alltså hem igår med en liten kille med feber och diarre. Idag på morgonen var febern borta så nu håller jag alla tummar och tår som går att den inte kommer tillbaka.

På Lördag ska vi åka till barnkliniken i Borås och ta bort stygnen på huvudet.

Nu har Ludde vaknat och sitter här i mitt knä och hälsar till er.

Det syns faktiskt väldigt lite på huvudet mot vad jag trodde att det skulle göra.

Undrar om ni orkade läsa ända hit, Det var ialla fall skönt att få berätta för er.
Jag är jätteglad för att ni har skrivit och svarat mig för det jag har läst här var det enda som jag visste när vi åkte in.
Det enda som jag inte hade fattat här var att det inte är något som sitter utanpå huden. Jag frågade en sköterska vilken färg delen som sitter utanpå har :)

Hursomhelst så är min lilla Ludde lika söt och gullig som han alltid har varit.

Kramar från Ludde och Jessica
Svar på tråden: Mardrömmen blev verklighet (låååångt)

ilken pärs ni har gått igenom

Skrivet av  Marika
hela familjen. Tänk hur det kan gå till inom sjukvården ändå. I vårt fall blev det operations datumet som bollades fram och tillbaka och gjorde oss nästan helt tokiga till slut.

Vilken miss att vi inte berättat att slangen går innanför huden. Kan tänka mig att det skulle ha varit lite lättare för dig att acceptera då om du vetat det från början. Men där ser man, man tänker inte på allt utan tar en del för självklart fast det inte finns något som är själklart när man får en shunt inopererad. Skönt att det nu är över för Ludde och hoppas nu att det bara blir bättre.

Har lite ont om tiden, läggdags och så, ge Ludde en kram från oss. Marika och Cordelia
 

Skönt att allt gick bra...

Skrivet av  Carina och Filip
tillslut. Men vad jobbigt det måste ha varit att få beskedet så över telefonen helt oförberett. Svårt att ställa om sig så snabbt, hur mår ni alla nu? Har ni hunnit ta in allt som hänt?
Med Filip var det ju så att han fick sin shunt inopererad akut. Fick en kramp, i ilfart till IVA och operation inom några timmar. Dagarna efter operationen var länge nästa helt borta som ett töcken men har klarnat med tiden, fortfarande finns minnesluckor. Men det är väl kroppens försvar att inte minnas allt jobbigt för att man ska orka vidare.

Vilken miss av oss:-) att inte berätta att hela shuntsystemet löper _innanför_ huden. Ja, vissa saker tar man helt enkelt för självklart.

Det sista du skriver värmer så, så sant "lika söt och gullig som han alltid har varit", visst är det så!

Kramar!
 

Känner igen mig

Skrivet av  Jessica
i det du skriver om att det finns minnesluckor. Jag försökte att inte tänka alls på vad det var som hände för hade jag gjort det så hade jag nog inte klarat av det.

Jag tror att det tar lång tid att bearbeta vad som har hänt, just nu så känns det som att det är alldeles för mycket.

Igår ringde hans läkare ifrån Östra och sa att det var extra bakterier i hans urinprov så att vi skulle ta ett nytt prov idag när vi skulle till Borås. Självklart var det något nytt problem kändes det som, men det nya urinprovet visade inte något så förhoppningsvis så var det inget annat än lite hudbakterier i det första provet.
Infektionsprovet visade inte heller någonting och stygnen är nu borta. Huvudet hade samma mått som i Onsdags när vi blev utskrivna så det var ju bra. 49,5cm har han i huvudmått.
Nu är det bara magen kvar att brottas med. Han är fortfarande riktigt dålig där och han vill inte gärna äta och dricka riktigt. Som tur är så ammar jag fortfarande och det är nästan det enda som han vill ha så nu håller produktionen på att öka igen, men det är ju tur att han vill äta något. Vi fick också rekommenderat att han kunde få äta gräddglass så att han fick i sig någonting och det slank faktiskt ner en ganska så stor bit när jag försökte.

Är man lika orolig om några månader som man är nu i början?
Jag har alltid haft stor koll på honom och nu har det ju inte blivit bättre precis. Enda gångerna som jag inte ser honom hela tiden är när jag sitter här vid datorn för då ligger han i rummet brevid och sover eller så sitter han i sin Pappas knä då. Ligger han själv så måste jag springa dit och kolla hela tiden så att han andas. På nätterna vaknar jag ofta och kollar på honom mellan det att jag ibland drömmer mardrömmar om att jag tar livet av honom. Hemskt.
Hoppas att det blir bättre annars blir jag nog ett levande vrak :)

Jag tror att ni har skrivit att shunten går innanför huden för det hade jag fattat, men på något sätt så hade jag fått för mig att just uppe på huvudet så var den synlig. Det blev ju en väldig lättnad ialla fall när jag fick reda på att ingen del var synlig.

Ni här inne är mitt största stöd, en riktig livlina.

Kram