Sök på innehåll hos Allt för föraldrar

Många oroar sig...

Skrivet av Mamma tjat
för att deras barn inte äter så mycket, så också jag. Jag har bekymrat mig för min fyraårings icke-ätande i hela hans liv. Jag har försökt med allt. Tjatat och avskytt mig själv för det, lidit och gråtit (när han inte ser). Men varför oroar jag mig egentligen??? Det är ju så himla dumt när han är så pigg, fin, harmonisk, smart och frisk. Det enda som hjälper mig är att läsa här och se att jag faktiskt inte är HELKNÄPP - det finns många, många med mig som känner likadant. Nu när jag läst era inlägg har jag fått lite inspiration och känner mig stark att ta det mer med en ro, i alla fall ett tag...
Svar på tråden: Många oroar sig...

Har varit i precis

Skrivet av  Skrållan
samma sits. Då sonen var 3 fick han en syster och jag svor att inte göra om misstaget med henne. Och se det funkade hur bra som helst. Henne har jag aldrig brytt mig om hur mkt hon åt även om hon egentligen åt jättedåligt tills hon närmade sig 1-1,5 år. Tror just hennes bra förhållande till maten har helt och hållet med vårt agerande att göra. På köpet lyckades vi tillsut även om det var segt, bryta denna onda cirkel vi kommit in i när det gäller sonen.
Nu äter han det han äter. Ofta väldigt bra. Nu som snart 6 åring kan han tom chocka oss med rejäla portioner och dessutom be om mer.
 

Själv var jag inte så

Skrivet av  anita
noggrann som förstagångsförälder med smakportioner o sånt utan de fick smaka på allt och äta det de ville. lök, oliver kryddor osv.. Inte direkt men de åt av våran mat ganska tidigt och de äter allt idag, kinkar nästan aldrig förutom åt malaroner o korv för de säger att de får det för ofta...:)

tror att föräldrarnas attityd har mycket(men inte allt!!) med det att göra, känner de att man är orolig för hur de äter blir det en tråkig stämning vid matbordet. Kanske skulle jag vara mer oroad? Sonen är fem och väger 14kilo men äter som en vuxen karl o mer därtill så? Frisk är han också.
 

Artiklar från Familjeliv