14 åring och jag släpper snart taget...

14 åring och jag släpper snart taget...
Skrivet av	Svårt att förstå och förklara
Jag har en 14 åring och som jag under många år kommit riktgit på kant med. Det är så sorgligt...För vi har inte skrattat ihop på väldigt många år... har försök med hjälp utifrån men det har inte hjälpt. När vi pratar så är vi väldigt ärliga på varandra, och det är jag för er här också. Det känns som om varje mening han säger till mig eller sin lillebror är som en retning och likaså känns det för honom säger han... när jag säger något till honom. Ja, det är så svårt att förklara men jag känner mig helt slut jag orkar nog inte mer, har börjat tänka att kanske han inte har alla "getter hemma" och det är inte roligt som alla förstår. Tycker att han verkar okunnig och saker som jag vet att jag lärt honom kan han inte och har aldrig hört talas om...!! Jag bara fnyser nu åt detta och det kan ju inte vara kul för min son att höra. Känner ingen lycka alls för min son just nu undrar bara hur han ska klara av att leva detta livet. Tänk er att varje dag vakan till osämja vi bara gnäller och pustar och stönar åt varandra för att gå varndra på nerverna och skrika och skälla på varandra, så vi inte kan sitta brevid varndra i soffan längre....det är inte roligt...!! Har kan det bli så med sitt eget kött och blod? Det bästa vore nog att släppa taget för oss båda, men när vi har pratat om det så vill han inte det alls...!
Svar på tråden: 14 åring och jag släpper snart taget...

vad menar du med
Skrivet av Mia
släppa taget? Under mina konflikter med dotter så känner jag så med, men det funkar inte så. Stå över , skit i alla bråken och tänk på er vuxenrelation , tonåringar är de i 5-6 år. Vuxna större delen av livet.

Det kan du inte
Skrivet av Katta
Släppa taget är väl det värsta du kan göra. Som förälder har man ansvar för sina barn oavsett läge. Alla kan förstås inte vara föräldrar och i det läget får barnet placeras någon annanstans, men det är ju en sista utväg. jag undrar om du kanske är lite "för ärlig" mot honom eftersom ni uppenbarligen har pratat om att du skulle släppa taget, vilket jag tolkar som sluta vara förälder. Det är en sak att känna sig så trött på sina barn att man inte vill vara förälder längre, men en annan sak att säga det till dem. Hur mycket är man då värd när inte ens föräldern vill ha en? Det är du som har ansvar för er relation även fast det är ni tillsammans som har gjort den till det den är. Det är du som måste visa hur man ska bete sig. Du får svälja kommentarer som låter retfulla och inte ge tillbaka med samma mynt. Du har ansvaret för att inte låta 14-åringen förstöra stämningen. Berätta att du tycker att det är tråkigt att ni inte har haft roligt ihop på så länge och att du skulle vilja ändra på det. Tänk ut något roligt ni kan göra tillsammans och gör det utan krav och förhoppningar på att det ska bli roligt och lyckat. Tänk att det blir bättre nästa gång eller nästa.


Tårarna rinner
Skrivet av Svårt att förstå och förklara
Tårarna rinner när jag läser det ni skriver... Det funkar inte... jag har försökt allt detta och kommit till samma insikt varje gång. Just nu finns det inget jag kan tänka mig göra för eller med min son vill bara bli lämnad i fred. Jo, jag är nog för ärlig mot honom men jag tycker ändå att kan man var för ärlig man måste väl berätta hurm man känner när den andra säger eller gör en sak mot en, för att dennne ska förstå? Det verkar så lätt för alla andra med regler reda ut konflikter ja,...allt som rör uppfostran till men jag ser bara ett helvete av krångel och insorda meningar som man inte kan krångla sig ut ur så min son eller vet knappt vad det var han sa från början. Han kommer att bli en bra politiker har jag kommit underfund med... om det är nogon som kommer att orka lyssna på honom...?

Hej
Skrivet av Nykter pappa idag
Jag förstår att att detta både är svårt och jobbigt. Men precis som Katta skriver så är det ändå du som har ansvaret. Orkar/kan du inte själv så måste du söka hjälp igen. Tyvär är det inte alltid man får rätt hjälp, utan man behöver tjata, kräva etc. Så ta kontakt med soc, bris ja beroende på vart du bor. Skrik att du behöver hjälp nu så kommer du att få hjälp. Känns inte hjälpen bra så skrik vidare tills du fått den hjälp du behöver.

STÅ KVAR.....
Skrivet av Mia med små& stora barn.
Be om hjälp!!! Jag vet precis hur du har det. Min 14 åring är inne i sin VÄRSTA tonårsperiod nu. Jag har tyvärr släppt lite till hans pappa så att vi delar lika igen. Jag orkade inte allt bråk och gränser som han visste fanns i sommras var bara borta. Nu har vi en ganska bra relation men det är fortfarande jobbigt . Jag har varit på vår föräldra motagning och jag hoppas att de får dit han pappa också så att vi vuxna får en möjlighet att lösa denna kris tillsammans. Det är viktigt att du inte tänder när han ger dig en gnista . Var saklig i pratet fråga honom vad han tycker och vad han vill. Vad kan ni göra tillsammans för att det ska bli bra? LYCKA TILL


Hej
Skrivet av Jämställd pappa
skulle vilja veta litet mer. Vem är du? Ensamstående mamma eller pappa eller lever du med barnens andra förälder? Om inte hur är förhållandet till den andra förälder? Finns det någon/ något som din son sätter värde på? Vet du vem du är och vet du vem din son är? Utan svar på ovanståden så kan jag säga att du troligen bekräftar alla hans farhågor och upplevelser att du inte finns där för honom utan är beredd att överge och ge upp. Gör inte det!! Berätta litet om er bakgrund så kanske jag kan komma med bättre svar.

Oj vad svårt...
Skrivet av Svårt att förstå och förklara
Ok, börjar väl då jag har varit ensamstående med ensam vårdnad om sonen fram tills han var 4:a. Då jag träffade min nuvarande sambo och vi har varit ett stabilt par sedan 10 år tillbaka och fått en gemensam son som snart fyller 4:a. Min tidigare son har haft många manliga förebilder så som min inneboende pappa (han hyr en etta av oss) men det fanns inga förhållanden under de 4:a åren jag levde själv med min son (så det var inget oro där). Min sambo har tagit honom under sina vingar sedan första dagen och verkligen ställt upp. Sonen har aldrig träffat sin pappa bara sett honom på kort och vi har haft en öppenhet i att kunna prata om honom. Saken är den att hans pappa inte vill träffa honom så jag kan inget göra så de får träffas heller, tyvärr. Nu tänker alla kanske ja ha där ha vi haken ...men jag har svårt att tro det. Ang vad han sätter värde på så har jag själv försökt hitta det, men utan resultat. Jo hans kompisar är hans allt. får han inte vara med kompisar efter hemkomsten från skolan så är hela dagen förstörd. Så om det är många bort resta under en långhelg har vi det inte så roligt här hemma. Det spelar heller ingen roll om han har fått var med dem i flera timmar så räcker det ändå inte till för honom. Annars, materiellt finns det inget han sätter värde på. Han blir jämt besviken när vi har gjort en resa eller han varit på klass resa för då har han byggt upp såna mål och dansar på rosa moln över vad han förväntar sig att ska ske.... och så kommer han hem med avhugget huvud och gör less... inget har blivit som han tänkt och allt var skit tråkigt bla bla bla. På frågan om jag vet vem jag är så kan jag säga direkt att jag inte vet...den frågan har jag fått förut. Kan försöka lite Jag är väldigt stark men med en orolig själ, Bestämd vid mina åsikter och halshugger och IQ befriar de flesta som jag verkligen tycker att jag har rätt till. Kanske låter hårt men jag säger ju inte det till dem, men jag har fler bekanta som jag talat med detta om. Dålig på att förklara, men det irriterar mig med människor som inte har kunskapen att kunna lägga ihop ett och ett. Så visst har jag en räv med i det hela det skymmer jag inte med. Min son är ???? Ingen aning där heller.. En vilsen och orolig själ lite lik mig där, bygger upp höga förväntningar på sig själv och andra och älskar vetenskapens värld, historia, religion och för mig andra tråkiga ämnen ler Säger alltid det negativa i det han ska berätta och glömmer oftast att berätta det roliga. Lite väl försiktig vågar inte stå för sitt ord, förlåter även fast det inte var hans fel .. bara han får en kompis han gör ALLT för sina kompisar för att de ska vara med honom. Sen får jag ta det som kommer utav det.för någonstans måste det ju ut Här mår jag jättedåligt!! Men vilken mamma gör inte det vid dessa tillfällen. Jag skulle kunna ringa upp dessa kamrater som jag inte kallar kamrater utan iglar som suger blodet ur min son, och prata vett och etikett med både dem och föräldrar. Men när min son inte vill det så låter jag bli och sväljer gång på gångmen jag hejar knappt på hans vänner de är inte värda det. Men jag blir så ledsen och förbannad på min son som tolererar detta gång på gång. Ja ja litet blev långt nu fick du/ni lite att jobba med.

´Ja du svarade nog själv
Skrivet av Jämställd pappa
på din fråga till dels i ditt inlägg, eller? Läs ditt eget svar igen som om det vore min beskrivning på mig själv kopplat till varför har jag så dålig kontakt med min son. Först vill jag bara konstatera att din son verkar vara som många andra killar i den ålder. Det är kompisarna som gäller! Du skriver att han alltid säger det negativa, är det så eller är det så du uppfattar det? Kan det vara så att han, som så många barn/ungdomar vill bli bekräftad och respekterad för den han är och de åsikter, upplevelser han har. Men du har alltid en klar åsikt, anser att din hjärna är den enda som lägger ihop två och två och får det till fyra (är du verkligen säker på att om man lägger ihop två enheter så blir de alltid summan av dessa två enheter?). Vetenskapens värld, historia och religion mm finns det någon annan vuxen som är intresserad av dessa ämnen som han kan diskutera med? Har du någon gång frågat honom vad han vill göra och sen hjälpt honom att inte ha för stora förväntningar på det hela? Kan det vara så att du själv har förväntingar på hur din relation med din son skall vara och när den inte blir sådan du tänkt dig så är det fel? Tror du möjligen en tonårskille har lika bra känselspröt som ett litet barn och reagerar omedvetet eller kanske till och med medvetet på din besvikelse? Din nya mans relation till killen får jag inget grepp på. Att han har tagit honom under sina vingar skydd är en sak men har han någon relation frikopplat ifårn dig med grabben? Jag tror nog att du har som du skriver problem. Om jag var du så skulle jag nog söka hjälp inte för sonen utan för er hela familjen. Ni har ju ett barn till som åser detta. Hur tror du han kommer att "reagera" om du överger din son?


Tänker inte försvara mig
Skrivet av Svårt att förstå och förklara
För visst vet jag vart skon klämmer men det är denna hopplöshet och rundgång som vi inte kommer ut ur som är så jobbig. Fast jag vill inte haka upp mig på att han är tonåring just nu för detta har pågått under många många år, då han inte var tonåring. Min nya man har mer fritids tid med honom än jag de sportar och spelar spel mm minst 8-10 tim i veckan, så de har en bätte relation än mig och mycket tack vare att han inte har denna rundgång som jag och min son har. När jag har sökt hjälp så har vi båda fått träffa Psykolog och resultat har blivit en helt vanlig familj....! Med vanliga vardagsbekymmer... Hmmm ...isåfall är det vi som inte klarar av vardagsbekymmer....för vi tycker det är skitjobbit!

Mina barns mor
Skrivet av Jämställd pappa
hamnade i tendenser till precis det du beskriver. Särskilt sonen och hans mor. Det är inte löst och det kommer alltjämt vara ett problem om de inte hittar någon "egen plattform" att umgås på. De ä rolika och han känner en saknad av sin mor - för hon fattar inte vad jag menar, lyssnar inte, håller inte vad hon lovar, intresserar sig inte för det jag gör etc. Alla är inte lika, mammor och pappor (oberoende sort) och behöver inte en lika dan relation. Ni måste finna något som ni kan mötas i och kring. Du måste intresserar dig för det som intresserar honom - ja även om du tycker att det är dötrist. Intressera dig för hans intresse. Kan det möjligen vara så att du vill att det skall vara enligt dina "förväntingar" så att när det inte blir just så som du tänkt så är det kasst? I så fall gör din son precis så som du nämligen bygger förväntingar som sen omöjligen kan bli uppfyllda. Tyvärr är det ju just precis tvärt om. Det blir aldrig som man tänkt sig. Lycka till.

Ps
Skrivet av Jämställd pappa
snart är det väl jag som missar i relationen med någon av barnen. Men det är väl så att relationer (riktiga sådana) kräver underhåll och omvårdnad. En relation uppstår inte av sig själv och den består framför allt inte av sig själv - den måste vårdas.

14 åring och jag släpper snart taget...

vad menar du med

Det kan du inte

Tårarna rinner

Hej

STÅ KVAR.....

Hej

Oj vad svårt...

´Ja du svarade nog själv

Tänker inte försvara mig

Mina barns mor

Ps

Artiklar från Allt för föräldrar

Artiklar från Familjeliv

Livsstadier

Samarbeten

Forum

Verktyg

Information