Hon vill bara vara hos mig...hela tiden *långt*

Hon vill bara vara hos mig...hela tiden långt
Skrivet av	Carmina med Molly född 19/12
Nu är vår Molly två veckor gammal och hon är så söt och go! Men hon vill inte lämna mig en minut. Vi äter, sover och gör _allt_ ihop. Vi fick snabbt byta till egen säng (då hon inte ska sova i vår stora vattensäng) och där "sover" vi tätt ihop. På dagarna ska hon helst sova på mitt bröst. Om jag lägger henne ensam skriker hon efter en kvart. Har provat varm vetekudde och tröja som luktar mig, men hon är inte så lättlurad utan fattar efter en kort stund att jag inte är där. Hon vill inte vara hos sin pappa heller, och det kännns jättetråkigt. Det är bara hos mig hon finner ro. Och det är ju bra det, men hur länge kan man förvänta sig att det ska vara så här? BVC-tanten sa att de är ibland så här i början, och då Molly kom ut med sugklocka kan det betyda att hon är estra känslig och i behov av närhet. Någon som har det likadant? Alltså, jag vill ju att min dotter ska få en trygg första tid så hon får vara hos mig så mycket hon behöver och det går ju bra så länge min man är hemma. Men ibland måste man ju duscha och vara själv på toa lite... Känner mig varje kväll ganska uppgiven och gråter en skvätt. Det blir ju inte bättre av att man de senaste två veckorna sovit i snitt två timmar per dygn... Några råd eller tröstande ord, snälla?
Svar på tråden: Hon vill bara vara hos mig...hela tiden långt

Känner igen mig såväl
Skrivet av Maria m Linn 15/12
i det du skriver. Hade nästan lika gärna kunnat vara jag. Min lilla Linn är ju född 15/12 så de är ganska så lika i ålder. På natten sover hon hos mig i vår dubbelsäng, ganska långa pass på ca 3-4 timmar men omöjligt att lägga sig i sin säng. Hon sover när hon är i mitt knä på kvällar o dagar men lägger jag ned henne skriker hon efter ett par minuter. Pappa duger bara ibland men inte alltid. Känns precis som du skriver jättejobbigt. BVC sa till mig att första månaden bestämmer hon sedan är det jag som bestämmer. Jag känner väl att kvällar och nätter går an men det är värre på dagarna då jag har två killar till att ta hand om. Men jag har inga tröstande ord eller så annat än att jag tror att man måste låta allt ta tid. Men för dig hoppas jag att du kan passa på att sova även dagtid när Molly sover. Två timmar per dygn är inte mycket. Många kramar

Min lille...
Skrivet av Helena + "prinsen" 11/12
...Isac är precis likadan. Han somnar antingen när jag ammar eller liggande på mitt bröst som en liten groda. Sen måste jag vänta en kvart-tjugo minuter innan jag kan lägga över honom i sin säng. Har jag tur så sover han där i en timme. Men för det mesta halvsitter jag i sängen med han sovandes på bröstet. Och hur bra sömn får man själv då?! Tack vare sömnbristen så känner jag mig oxå ganska nere och gråter just på kvällarna. Man undrar ju hur man ska orka. Bvc-tanten sa till mig att det kommer att bli bättre och att man bara ska ta en dag i taget, och inte tänka för långt fram. Men hur lätt är det?! Detta kanske inte var till någon tröst, men jag vet iallafall hur du känner. Du är inte ensam. Vi får kämpa på... :-) Kram på dig!


Samma här
Skrivet av Allis, minns också ordet sova...vagt
När Den Stora Otröstligheten infinner sig - vilket naturligtvis alltid händer under vargtimmarna när man är så trött att man bara vill kräkas - är det bara jag som funkar. Eller rättare sagt mina bröst :O/. Vi sover också alla tre tillsammans men när Elliot är trött på eftermiddagen eller tidig kväll har det faktiskt funkat att lägga honom i vaggan eller i soffan. Nu har vi en glupsk liten unge som behöver mer mat än vad jag har så hans bonusmamma är den som alltid ger tillägg (på sked så att man inte konkurrerar ut brösten) och alltid har honom på sin bröstkorg efteråt. Det funkar bra och bar hud i alla lägen är något som går hem. Vi bor på bottenplan så det är mycket bröstexponering här hemma numer haha. Jag förstod inte riktigt hur ni sover, är det bara hon och du som sover tillsammans eller ni alla tre? Vi har olika höjd på madrasserna i vår säng (jag har en specialmadrass för min rygg) så vi trodde inte att det skulle funka först men det gör det faktiskt. I glappet/där det sluttar lite har vi lagt fler täcken så att det ska bli mer jämt. Jag tror att det är bra att han sover så nära oss båda för då blir han vän med bådas kroppar och lukter. Nu är Elliot bara en vecka och mycket ändrar sig ju hela tiden men jag håller med dig, får man inte sova blir man ding. Jag tycker att det är jättesvårt att höra hans illvrål när bonusmamman ska trösta och det inte hjälper i början men efter ett tag brukar det lätta - för både honom och för mig. Han är så mycket hos henne när han är lugn också så det kanske är bra att börja där istället för att prova när ens liten är ledsen? Kanske Molly kan börja vara lite hos sin pappa när hon precis har ätit (då är vår nöjd och glad iallafall :O))? Hoppas att det blir lättare!

Samma men .....
Skrivet av Johanna m William-02, Tindra-03 & Nova-041229
jag har lyckats komma på ett knep med henne, jag lägger mig ner i sängen och ammar henne tills hon har somnat, lägger täcket över både mig och henne så hon känner värmen. När hon har somnat så väntar jag ett tag ca. 10 min ... sen trycker jag försiktigt täcket tätt intill henes rygg och framför henne så hon liksom ligger som en french hotdog nästan .... SEN kan jag sakta rulla åt sidan och så oftast så sover hon en bra stund så nu :D Du får göra några sådana försök å se om det lyckas. Annars så är det jättevandligt att bebisen vill vara nära hela tiden du är INTE ensam om det. Det brukar vara så i början ca, 2-3 mån men det är så olika från barn till barn !! Man får försöka komma på små knep och så, men det är mycket bärande och snuttande ibörjan. Jag kan trösta dig med att bebisen blir större fr var dag som går ....och kommer bli mer självstänndig framöver och kommer kunna ligga själv i stunder ! Du får försöka slappna av även om det kan kännas krävande i början, låt din man hjälpa till mycket med hemsysslorna istället och njut av den lilla :D Styrkekramar till dig !!!!

Vännen...
Skrivet av Mia. m Simon,Hanna&Daniel
Det är inte så lätt,jag vet...Hur trött är man inte, tre barn att ta hand om, jag går som medlem till " de tröttas sällskap". De är svårt att lägga ned dom, men om du sätter henne i babysittern, eller om du har en bärbar bilbarnstol, sätt henne där, rulla en korv av en filt så att hon känner att det är nåt som håller om henne. Barn vill gärna att något ska vara lite hårt om dem, men naturligtvis inte för hårt.´Ha henne då med dig i badrummet, kanske skriker hon, men du får iallafall en dusch.Lovar att det känns bättre sen, även om det var en snabbdusch. Det är inte lätt, jag vet inte om detta var något råd, men jag tänker på dig och ger dig varma styrkekramar...


Vet hur det är
Skrivet av MiaMaria m Josefin & Jonatan 3/12
Jag brukar ha Jonatan på en tunn kudde i knät i soffan. När han somnat så väntar jag en stund, sedan kan jag lägga över honom på kudden till korgen. Där har jag lite filtar så han ligger skönt inbäddad med stöd för ryggen (han sover på sidan för det mesta) och på plats. Han brukar kunna sova en stund själv på så sätt :) kramar

Samma här
Skrivet av Solsken m 2 + Daniel 2/12
Vi tränar med att ligga på golvet ca 3 minuter åt gången. Mitt första barn var likadant, och det är inget man kan göra åt det utom att acceptera faktum. Hon är bara två veckor än, så det blir bättre och bättre. Daniel är en månad nu och kan sedan två veckor tillbaka sova i vagnen eller i vaggan. Bara om man nattar honom i famnen först. Vi har en filt som hänger med honom vart han än är, och har också hört tipset att ha en nalle eller något som också alltid är där. Att hon kom ut med sugklocka spelar ingen roll, utan vissa barn behöver mer närhet än andra. Jag har en bärsjal som fungerar över förväntan, underlättar en del. kramar

Känner igen
Skrivet av Elin med Kayla 03 och Colin 23/12
det där precis med min dotter och delvis med Colin oxå. Kayla ville vara nära hela tiden och gallskrek i vagnen och bilbarnstolen - puh blir svettig bara jag tänker tillbaks på det. Mina dagdrömmar om långa promenader med vagnen var långt borta kan jag säga... Pappa dög inte heller alltid. Tror det beror mkt på att han jobbade nätter när hon var riktigt liten, så vi gick hela tiden om varandra och hon tydde sig då hellre till mig. Har inte så mycket tröst att erbjuda, men försök att ligga och amma på natten så du kan slumra till då och Molly kan ju ligga kvar bredvid dig sedan. På dagen kan du ju prova med bärsele eller sjal när du behöver få saker gjorda. Colin vill helst sova i famnen oxå, men om jag ligger och ammar och smyger iväg efter en stund så brukar det fungera en stund att ligga själv. Stor kram till dig, men kom ihåg att de små grynen blir faktiskt större och mer självständiga även om det kanske inte känns så nu. Håll ut så lovar jag att det blir bättre om ett tag. Försök att inte stressa upp dig över att du på något sätt "skämmer bort" henne, för det gör du inte.


Tack alla ni goa människor!
Skrivet av Carmina med Molly född 19/12
Det känns bättre att veta att man inte är ensam. Man vill ju att ens barn ska känna sig trygga och när jag blir ledsen och gråter känner jag mig som en dålig mamma. Vi sover i en enkelsäng nu, Molly och jag. Fick flytta från stora sängen och pappa eftersom spädbarn inte ska sova i vattensäng. Så vi ligger jättetätt hela natten och slumrar bara till emellan bröstbyte. Korta stunder efter matning kan hon vara hos sin pappa, om jag är bredvid och hon hör min röst. Ja, man får väl ta en dag i taget och när BVC-tanten sa idag att "hon är ju bara 16 dagar gammal" så kände jag mig som en dålig mamma som nte har minsta tålamod. Ska försöka med era knep och inte stressa upp mig utan ta en dag i taget. Tack för era svar och kramar!

Hon vill bara vara hos mig...hela tiden långt

Känner igen mig såväl

Min lille...

Samma här

Samma men .....

Vännen...

Vet hur det är

Samma här

Känner igen

Tack alla ni goa människor!

Artiklar från Allt för föräldrar

Artiklar från Familjeliv

Livsstadier

Samarbeten

Forum

Verktyg

Information