Sök på innehåll hos Allt för föraldrar

Hjälp!*ot*

Skrivet av Nanna80 *V 29+0*
Är ju som sagt kontaktfamilj till en 5 årig pojke och jag vet inte om det beror på Asien-katastrofen eller om det handlar om något annat. Men han har nu för andra dagen i rad varit SUPERRÄDD för döden... Han gråter helt hjärtskärande och snyftar att han inte vill dö, att livet snart är slut, att det spelar ingen roll om han ska dö när han är gammal för det är inte så länge kvar tills han är gammal fast han bara är ett barn. OSv osv... Jag vet inte hur man ska hantera det! Han vill veta vad som händer efter döden, om han kommer börja leva igen, om han återföds osv. Eftersom jag ville vara ärlig så sa jag att det är det ingen som vet... Och det har han hakat upp sig på nu och vill veta VEM som vet.
Har försökt att nå hans familjehem för att höra om han kollat på tsunamin, hur det har varit där senaste veckorna osv men jag får inte tag på dem så jag vet ju inte vilken information de gett honom. Vet att han vet om katastrofen för han har nämnt vågen, men inte så mycket mer. När han pratade om den så sa han ingenting om människorna utan mer att vågen spolat båtarna och annat upp på land. Och att han tyckte det var roligt med vågor när han har badat. Då jag tagit upp och frågat om han tänker på alla som dött i Thailand osv säger han att det inte är därför han är rädd. Han har ont i magen och kan inte sova.
Ska man ringa till BRIS och få hjälp, eller ska jag bara visa att jag finns här om han vill prata? Avvakta lite alltså?
Måste rusa tillbaka så han inte behöver vara ensam längre för det vill han inte vara.
Men vore tacksam för om någon här inne varit med om något liknande, hur har era barn ex reagerat vid prat om döden?
Kram på er alla!
Svar på tråden: Hjälp!*ot*

Åh vad jobbigt!

Skrivet av  Sandra med Mathilda 010302 + bf 25/3
Tyvärr har jag ingen som helst erfarenhet av döden-prat med barn, men visst är det i den åldern dom börjar fundera väldigt mycket på döden - oavsett katastrofer i världen eller ej? Så jag kan tänka mig att det blir ännu mer funderingar nu när det hänt så mycket...

Hur ofta har ni honom?
Jag tycker det låter jättebra att du låter honom prata och att du lyssnar på honom.
Annars kanske du kan vända till BVC för att få råd och tips, det finns säkert en massa tips på nätet oxå speciellt nu i samband med katastrofen.

*kram*
 

Utveckling

Skrivet av  maiasaurus bf 4/3
Jag är ju mamma till en 5-åring och märker att han senaste tiden haft mycket funderingar om döden. Dvs det har inte något med tsunamin att göra (är väldigt snabba med att stänga av TV:n innan nyheterna), utan mer som ett steg i utvecklingen, att han börjar fundera mer över existensiella frågor. Men på din berättelse får jag känslan att er pojke nog på ngt sätt förstått att det är ngt särskilt som hänt och därför är säskilt orolig.

Ett boktips är "Döden-boken" av Pernilla Stalfelt. Hon tar på ett roligt och respektlöst sätt upp olika föreställningar om döden.
 

Tror att

Skrivet av  Norrvan BF 20/3
det bästa du kan göra är att finnas där för honom och försöka svara på hans frågor så gott du kan. Prata inte om saker han ej frågar om och ge så enkla och korta svar som möjligt. Tycker det är bra att du säger att "du inte vet" när du inte gör det. Däremot kan du kanske säga att andra människor tror att man t ex kommer till himmlen när man dör. Även om han inte blir religiös på kuppen så kan det ge honom lugn o tröst nu när han är för liten för att förstå allting. Det är ju till och med svårt för vuxna att acceptera döden. Jag vet inte riktigt vad jag tror "men jag tror på någonting" och har förenklat det hela och sagt till min fyra åring att man kommer till himmlen när man dör o att vi träffas där igen sedan. Han verkar nöjd med det svaret. Din pojke kan ha reagerat på helt andra saker än jättevågor och döda människor för det är så abstrakt. Han kanske har råkat se ett ensamt barn eller en ledsen pappa som letar efter sin familj. Jag vet inte hans bakgrund men bor han i familjehem kanske det finns anledningar till att han reagerar extra starkt. Tycker du ska prata med de han bor hos. Sen är min personliga åsikt att man ska försöka hålla små barn utanför diskussioner om katastrofer om det inte är så att de är direkt drabbade. Ursäkta att det blev så långt svar! kram
 

Jag skulle nog...

Skrivet av  Lena L, v 32
Jag tycker du ska försöka få tag på någon psykolog eller nåt sånt och fråga om råd hur ni ska kunna hjälpa honom, oavsett var hans rädsla kommer från!

En sak jag hört på tv om barn som är rädda (för tsunamin eller annat) är att man INTE ska fråga just "är du rädd för vågen" eller nåt sånt, alltså inte ge nya skäl att vara rädd för, eller överföra sin egen rädsla på barnet. Utan bara be barnet berätta i sin takt om vad som skrämmer, och inte ställa följdfrågor för att förstå bättre, utan försöka trösta ändå.