Ina.. *min förlossningsberättelse*

Forumarkiv I Forumarkiv II

Sök på innehåll hos Allt för föraldrar

Ina.. min förlossningsberättelse
Skrivet av	Sandra
Min underbara förlossning Klara var beräknad till den 23/9 men jag hade ställt in mig på att gå över tiden så när bf. kom och passerade utan att något hänt tänkte jag inte vidare mycket på det. Klara har nämligen en halvbror, Kalle (på pappas sida) som också var beräknad den 23/9 (-99) men han föddes först den 27/9 så jag var väl mer inställd på det datumet. (Det sägs ju att det beror på pappan om man går över tiden) Fredagen den 26/9 firade vi Kalle med ett jättekalas, (en dag för tidigt pga av att han hade mammavecka dagen efter) och i slutet av kvällen var jag helt slutkörd och började få sammandragningar, inte onda men kraftiga. Jag tog därför värmekuddarna och gick och la mig. Vaknade på lördagsmorgonen vid tio, helt utvilad och jag hade inte ett enda tecken på att nåt var på gång. Ingen sammandragning, inget mol, nada! Vid tolvtiden på dan gick jag på toa och upptäckte till min förvåning en lång brunrödaktig jätteslemmig grej i trosan. Jag satt säkert och glodde på den i fem minuter innan jag kom fram till att det förmodligen var slemproppen. Ringde genast till Nisse (sambon) och berättade att det kanske skulle bli bebis snart iaf. Hade läst i mammapraktikan att om slemproppen var blandad med blod (som min) var det ett säkert tecken på att förlossningen satt igång. Så dagen gick och jag hoppades på att värkarna skulle sätta igång snart. Men icke, dock kom det mer slempropp. Vid 00.00 gick jag iaf och la mig. Vid 02.00 vaknade jag av att jag var kissnödig. (som vanligt) Väl nere på toan fick jag så förbenat ont i magen och jag kunde inte förstå varför jag skulle ha sån otur att jag skulle få magknip nu när jag var så trött och ville sova (!!!!!!!) (Nyvaken och störttrög, jag vet.) Det tog mig några minuter innan jag insåg att det kanske var en värk ändå och inte magknip. Smög därför in till Nisse (som fortfarande satt framför datorn) och berättade nyheten. Värkarna fortsatte att komma hela natten, hemskt oregelbundet, 15-40 minuter emellan ungefär, vilket gjorde att jag inte fick en blund resterande del av natten så vid 10.00 söndag morgon ringde jag förlossningen och frågade om jag möjligtvis kunde få komma in för en sovdos. Prova att ta två panodil och gå och lägg dig, det är vad vi brukar ge, var svaret jag fick. Behöver jag säga att det inte funkade? Så värkarna fortsatte och jag blev mer och mer rastlös. Vid 14.00 tvingade jag Nisse att köra mig in till stan, jag ville åka och hälsa på mamma. (Hade ju så jäkla tråkigt hemma!) Men innan jag for hem till henne gick vi och käkade på en Kina restaurang som vi är stammisar på. Jag frågade Jenny (ägarinnan) vad hon rekommenderade för att få fart på värkarna. Ja, kanske tandoorikyckling svarade hon. Och så blev det. Åt som en häst gjorde jag. Sen for jag hem till mamma. Hos mamma fortsatte värkarna komma oregelbundet men gjorde faktiskt inte alls så farligt ont. Strax innan jag skulle fara hem vid 19.30 ringde jag åter igen förlossningen och frågade om jag kunde få en sovdos nu då? Eftersom jag fortfarande hade oregelbundna värkar 15-40 minuter emellan? Jag kanske ska tillägga att jag var dödstrött av att inte ha sovit mer än 2 timmar natten innan. -Njae, ta två panodil och gå och lägg dig var svaret jag fick igen från förlossningen. Berättade för dom att det inte funkat tidigare på dagen, och fick efter mycket trugande ett löfte om att jag skulle få komma in om det inte hjälpte. Sagt och gjort så värmde vi mina värmekuddar. Bullade upp med massa täcken och kuddar i sängen. Jag tog mina två panodil och sen satte vi på en film. Jag somnar nämligen alltid när vi ser på video. Då vid 21.00 etablerar sig helt plötsligt värkarna och blir regelbundna med tio minuter mellanrum. Jag andas och skrattar och svär genom värkarna som nu är fortfarande uthärdliga, men kraftigare. Vi ringer till förlossningen klockan tolv. Då har jag mellan 3-5 minuter mellan värkarna och dom säger att vi ska försöka äta lite och sen komma in. Vi äter lite grann, ingen av oss har väl direkt nån aptit, och sen far vi. Klockan 00.40 är vi framme på Sunderbyns sjukhus. Jag är helt säker på att bli hemskickad igen med sovdos så döm om min förvåning när dom efter undersökning säger att jag är öppen 4 cm. Bra jobbat va? Lämnar över mitt långa förlossningsbrev som bm lovar att läsa. Får lägga mig på rygg och bm kopplar ctg. Minns att både jag och Nisse tyckte det var spännande att "titta" på värkarna (som fortfarande inte alls gör särskilt ont) och på bebisens hjärtljud. Under 10 minuter blir bebisens hjärtljud jättestressade och efter det lägger de sig på 160 slag/min. Det gör att förlossningsläkaren beslutar att hinnorna ska sprängas och att en skalpelektrod ska sättas. Konstigt nog blir jag aldrig rädd, jag kände mig nog så trygg i förlossningspersonalens händer att jag inte reflekterade över att nåt kunde hända. Kl. 2.00 tar dom hål på hinnorna. Det kändes precis som att kissa ner sig, jag minns att jag skrattade för att det kändes så knasigt och när jag skrattade trycktes det bara ut mer och mer. Fostervattnet var klart, vilket tydde på att bebisen trots allt kanske inte var så stressad ändå. Skalpelektorden sattes och visar att bebisen nu har normala fosterljud. Förmodligen berodde bebisens stressade hjärtljud på att jag fick ligga på rygg under ctg:n för nu är allt okej. Jag och Nisse sitter och spelar poker, vi pratar och skojar lite. Går en runda med gåstolen, men den är inget för mig, jag känner mig som en pensionär med den och jag är ju ung och laddad. Jag ska ju föda! Här sätter dom också en kanyl på min hand men sticker fel så jag får ett jätteblåmärke på ena handen. De byter hand och får äntligen fast den. Ojar mig lite över blåmärket som tar rätt ont. Kl. 3.00 har jag fått lite tätare och kraftigare värkar, fortfarande fullt hanterbara men jag frågar om jag får bada iaf. Jag är lite orolig att de ska neka mig, för vattnet har ju gått, men får till svar att -Javisst, vi brukar inte neka någon med vattenavgång att bada då man har värkar och förlossningen är i full gång. Får ligga i ljuvligt varmt vatten i ett hörnbadkar. Bm kommer in med saft i en karaff och glas åt oss båda. Det är levande ljus i kandelabrar och jag tänker - Åh ett sånt här badkar skulle man ha. Nisse sitter bredvid och vi pratar och håller handen hela tiden. Badar ungefär en timme, när bm kommer in och kollar fosterljuden säger jag åt henne att jag snart vill kliva upp och kanske testa lustgas, för nu börjar det faktiskt göra ont. Sagt och gjort jag kliver upp ur badet och 4.15 sitter jag i "pappafåtöljen" ; och andas lustgas. Vi fortsätter spela poker, men efter en stund har jag inte lust med det längre. BM säger att jag är duktig på att andas igenom värkarna och veta hur man "gör" med lustgasen. Trots det tar jag "överdoser" ibland och upplever det obehagligt. Undersökning görs och jag är bara öppen 5 cm. Känner att detta kommer att ta tid. Jag ojar mig (fortfarande) jättemycket över blåmärket på handen och Nisse tycker jag är knäpp. - Du har ju faktiskt värkar, och så klagar du på ett blåmärke!? Kl. 5.00 börjar det bli jobbigt. Jag är dödstrött, har haft värkar i 27 timmar. Och nu gör det ordentligt int på framsidan av magen. Bm, erbjuder mig kvaddlar och efter mycket tvekande går jag med på det. Hon lägger tre st på magen under en värk, AJJJ SOM FAAAN. Det svider som jag skulle bli duschad med syra. Jag skriker och gråter och Nisse säger att Bm flyttade sig längre och längre bort och liksom duckade, precis som om hon trodde att jag skulle nita henne. (Kan tillägga att det här var ENDA gången under förlossningen som jag grät av smärta.) När värken var slut var också smärtan borta så kvaddlarna var effektiva. De funkar så bra att jag kan sova en halvtimme. Vid 5.30 får jag ont igen och ber om mer bedövning. Bm föreslår mer kvaddlar men jag vägrar. Trots att det var effektivt så nej tack, ALDRIG mer kvaddlar. Hon föreslår EDA istället, och jag tackar inte nej till det. En kvart senare läggs EDA:n och trots att det ska ta minst en kvart innan det verkar känns det genast mycket bättre. Härifrån är det mesta som ett töcken då jag sover ganska mycket och bara vaknar och andas ett par av värkarna. Kl. 6.30 byter bm skalpelektroden eftersom den förra lossnat. Hon stannar och ser att fosterljuden är okej. Hon passar på att trycka undan de sista kanterna, jag är äntligen fullt öppen. Jag minns att jag säger ajajajaj (ojande) när hon gör det och att jag tittar på Nisse. Nisse sover i fåtöljen. Han är döslut stackaren. Det sista hon säger innan hon går ut är - Ring på klockan när det börjar trycka på. Hon hinner bara ut innan jag trycker på larmknappen. Det trycker på! Jag häver mig upp på knä och skriker avgrundsvrål när krystvärkarna sätter igång på riktigt. De gör inte de minsta ont men WOW vilken kraft det är i dom! Krafter jag aldrig känt förut!! Jag är bara tvungen att skrika. Nisse vaknar av mina skrik och är förvirrad. Just då är det bm-byte, barnmorskan Anna gör entré. Min förra bm, är tvungen att gå för att hon ska hinna med ett tåg. Hon har riktigt dåligt samvete, och säger att i vanliga fall hade jag stannat men.. Blir lite ledsen, känner att jag inte gillar Anna, trots att hon inte gjort nåt, det känns som det är hennes fel att bm Eva går. Skriker åt Nisse att jag vill ha saft. Jag är torr i halsen. Anna säger att jag ska vända skriket inåt istället. Att jag ska trycka på. Jag gör det. Känner att nu trycker det verkligen på. Jag säger mellan två värkar att hon därinne är skyldig mig barnbarn. På nåt sätt är jag HELT HUNDRA på att det är en tjej. Anna ler lite. Annars ropar jag mest spray (åt Anna), saft (åt Nisse) och SNABBT! ifall jag tycker han är långsam. Nisse och Anna försöker få mig att hålla i sängen istället för madrassen. Jag blir lite arg, men säger ingenting. Nu börjar det göra ordentligt ont i underlivet och jag blir rädd. (Enda gången jag blir det.) -Snälla snälla ge mig bedövning säger jag. Men Anna säger att det är försent och att jag fixar det ändå. Det är så lite kvar så. Nu är jag trött och jag får lägga mig i sidoläge. Uskan håller upp mitt ben. Och Anna trycker en handduk mot mitt underliv under krystvärkarna. Det hjälper inte så jättebra, för jag känner hur jag brister ändå. Nästa värk kommer huvudet att fastna säger Anna. Men det gör det inte, det glider tillbaka. Nästa värk då säger Anna. Och jag tar i för kung och fosterland och poff! Nåt glider ur mig. Va? Är det färdigt? En alldeles perfekt rosa bebis läggs upp på mitt bröst- Det är ju en pojke säger jag förvånat som förväxlat navelsträngen med en pille. (den låg mellan benen på henne) -Näääää, säger Anna och Nisse i kör. Bebisen föds kl. 7.21 (efter 35 minuters krystande) i framstupa kronbjudning. Hon skriker på en gång. Apgar 9-10-10 med avdrag för att hon hade blåa fingrar och tår. Jag får en spruta (är rh-negativ) och sen tar Nisse våran dotter i famnen. Hon är så fantastiskt vacker. Klockan 7.28 kommer moderkakan, den ser precis ut som ett träd. Häftigt! Sen så ägnar sig Anna åt att tråckla ihop mig på ett antal ställen. Har fått många ytliga små bristningar. Jag var så rädd för att spricka när förlossningen startade, nu struntar jag i att jag gjorde det. Jag har fått mitt mirakel. Jag har äntligen fått min Klara.
Svar på tråden: Ina.. min förlossningsberättelse

Oj + frågor
Skrivet av Ina
Wow. Häftigt. Läskigt. Coolt. ler Tack. Varför skrek du "spray" åt bm? Vad menade du? Varför fick du en spruta för att du är rh-negativ? Vad är apgar? Det har något med bebisens friskhet/livskraft att göra eller? Gjorde det ont att krysta ut moderkakan? Låter läskigt att du _kände_ att du brast... hur vanligt är det att man brister egentligen? Tack för att du delade med dig.

Sandra svarar..
Skrivet av Sandra
1. Spray (kylspray) bad jag bm om för att det lindrade "svedan" hmm hittade inte rätt ord mellan krystvärkarna. 2. Är man rh-negativ får man en obligatorisk spruta efteråt som ska göra att nästa barn inte bildar antikroppar mot ens eget blod (eller nåt sånt). Den sprutan märkte jag inte ens av att jag fick, utan har läst i journalen senare. 3.Apgarskalan är skalan dom mäter alla nyfödda med. A= Appearance (hudfärg) P= Pulse (Puls) G= Grimace (grimaser, reflex irritabilitet) A= Activity (aktivitet, muskeltonus) R= Respiration (andning) Skalans delmoment bedöms 1 minut efter födseln, 5 minuter efter födslen och 10 minuter efter födseln. Där av 9-10-10 :-) 4. Näe, det kändes inte alls måste jag säga. Det enda som kändes lite skumt var när de drog lite i navelsträngen för att stimulera livmodern att krysta ut den. Men nej, det gjorde absolut inte ont. 5. Enligt min uppfattning verkar det vara väldigt vanligt att man brister. Det är mer ovanligt att man spricker vid en hemförlossning dock, och det tros förknippas med att man i hemmet känner sig mindre orolig, spänner sig mindre etc. än på ett sjukhus. Dock så gjorde det inte ont alls när jag brast (om det inte framgick), det kändes bara som att nåt gick sönder. Som när brallorna släpper i sömmen när man sätter sig ner eller nåt liknande. ;-)(Svårt att beskriva.) Tack för att jag fick dela med mig får jag säga. Hoppas att jag hjälpte och inte stjälpte. :-)

Artiklar från Allt för föräldrar

Artiklar från Familjeliv