Sök på innehåll hos Allt för föraldrar

Undran om blommor och kort

Skrivet av linda
Som vanligt känns det svårt att visa för de som drabbas av sorg att man tänker på dem för man vill ju inte göra fel.
Jag undrar alltså om "ni" skulle tycka det var "bra" om er granne på gatan som dessutom har barn på "ert" barnbarns dagis kom och lämnade en blomma och kort och beklagade den ledsamma och sorgliga situation "ni" är i nu (sonen är saknad)? Det känns lite knäppt att vi inte har gjort det tidigare när vi fick reda på det efter nyår.
Jag vill så gärna visa att vi tänker på dem. Det borde väl inte vara försent?!
Eller finns det något annat som är bättre att göra än att komma med blommor? Vi har skänkt massa pengar, men det vet ju inte de om.
Svar på tråden: Undran om blommor och kort

Inte blommor nödvändigtvis men

Skrivet av  engeltina
besök, en icke-rädsla att våga fråga, våga möte och kanske ett nybakat bröd, praktisk hjälp osv.
 

En jätte fin tanke

Skrivet av  roris
Min pappa gick bort i cancer (inte samma sak men ändå) för 1 1/2 år sedan och då fick vi blommor av vänner,grannar,arbetskamrater ja t.o.m mataffären på orten och jag måste säga att det värmde jätte mkt!

Ni kan också skicka in pengar i personens namn som en minnes gåva och då kommer det kort hem till dödsboet ifrån tex rödakorset där det står vem/vilka som har skickat inte pengar till dem. Det kan ni ju ringa rödakorset eller de ni vill stödja och prata med dem om så löser de det om ni hellre vill skänka pengar.
Annars tycker jag att en blomma direkt till de efterlevande är en jättefin tanke och för egen del så värmde de faktiskt lite mer än det som folk satte in till cancerfonden. (inte elakt menat men blommorna var mer riktade som en stärkande hand till oss)
 

Jag tycker det låter jättebra!

Skrivet av  Lotta
Om jag skulle drabbas av något sådant så skulle jag verkligen uppskatta ett personligt besök. Om inte annat för att det sedan inte skulle kännas så konstigt att möta grannen på gatan/dagis och kunna tala öppet om det istället för att undra hur mycket de visste osv.

En blomma är en fin gest, om du kommer med fikabröd eller dyl kanske de känner att de måste bjuda in er och det kanske de inte riktigt orkar.
 

ett minne

Skrivet av  Anette
ett minne jag har sen flera år tillbaks.
På det dagiset jag jobbade fanns en 2 årig flicka med hjärtfel. Hon blev sjuk, låg inne 2 veckor och plötsligt blev hon sämre och dog.
EN stor sorg la sig över hela dagiset, alla barn, syskon, föräldrar.
MEN många visste inte vad de skulle göra eller säga till den drabbade familjen.
Först flera månader senare kom mamman förbi och sa
alla bara tittade på oss, långa blickar, det kändes som om vi hade pest eller nåt. Det hade varit mycket bättre om folk hade kommit fram och pratat, kolla hur vi har det, hur vi mår. Men folk vågade väl inte.

Detta har jag tänkt ofta på. Vi är nog rädda, lite främmande för att prata i andras sorg.
Men en dörrknackning, fråga hur de mår, kanske praktisk hjälp, kanske en blomma är mycket bättre än att isolera den drabbade familjen från det sociala nät som den tidigare haft. De behöver stöd och empati.
Sen ska man respektera om de vill vara ifred, men då har man visat att man bry sig och det kan kännas viktigt för en själv.
Ett ordspråk som en kampsportstränare sa till mig en gång. " det känns viktigt för mig att det går bra för dig" ...... kanske något att ta med sig????
Anette
 

Jätte bra ide

Skrivet av  Katarina mamma till Anna, Saga och ängel
tycker det låter jätte bra, och du, det är _aldrig_ försent. Även om man som icke drabbad kan tycka att det gått ett tag nu, och kanske tycker att man borde ha gjort något för flera veckor sedan, om man tänkt göra något, så är det absolut inte så för den som drabbats. Misste själv min dotter för över nio månadersedan, och blir fortfarande bara glad om någon nämner det, beklagar det eller frågar. Offta är det också bar den allra första tiden som folk hör av sig, frågar, undrar osv, men det tar ett tag att förstå, att inse vad som hänt, och vill du på något sätt hjälpa eller stödja, kom i håg att fårga igen, om några månader, hur det är, då "alla andra" redan glömt.
 

Artiklar från Familjeliv