Jätteorolig anhörig!*hjälp*

Jätteorolig anhörig!hjälp
Skrivet av	orolig moster
Jag mår dåligt av att ens berätta detta men.. Jag misstänker att min systerson har någon form av autism eller likn. Behöver Er hjälp med att förhoppningsvis kunna utesluta det. Pojken fyller snart 3 år och beter sig like annorlunda. Han får vredesutbrott(hysteriska)vid vissa situationer som normalt har funkat bra tidigare typ var 10:de gång tex tandborstning. Han upprepar allt man säger till honom för sig själv,säger man typ."var försiktig kalle"när han åker rutch-kana så upprepar han denna fras under hela vägen upp och ner. Han ler väääldigt sällan,bara lixom stirrar på folk som gör nåt kul. Han leker inte med andra barn utan leker tex att han är en traktor och brummar för sig själv och kopplar bort omvärlden. Slickar hela tiden på sina händer och ibland på annat. har en hemsk skadeglädje,skrattar högt om någon har ont. Är hemskt elak mot sin lillasyster 10 mån. Leker inte med leksaker. Pratar otroligt rent och väl sedan ca 2 års ålder. Retar andra barn,kan sitta och kasta sand på dem och skratta för att sedan låtsas att de inte finns. Fungerar aldrig i grupp. Jag är uppriktigt orolig för denna gosse. Har själv 3 barn som säkert inte är perfekta men detta känns lixom som något mer. Mvh-Moster
Svar på tråden: Jätteorolig anhörig!hjälp

Tja, vad säger man...
Skrivet av Totte
* Vredesutbrott: kan mycket väl bero på personlighet, autister gillar rutiner och vill inte gärna bryta dom så att få utbrott för samma rutin som alla de andra gånger är inte typisk. * Upprepandet: Kan vara inom autism, kan också vara ett sätt att "smaka" på orden i lärandet att tala. * Brist på leende: Personlighet? Min Asperger-pojke ler väldig mycket, så mycket att han heter "Smiley" i mellannamn. (Den _enda_ i sverige med det namn!) * Munfokuserat: båda min AS-pojke och hans lillsyrra (normalstörd) har haft perioder där _allt_ åkte in i munnen, typisk _småbarn_. * Skadeglädje: båda ungerna skrattar så de kiknar åt situationer som t.ex. Helan & Halvan osv. Det hör åldern till och man får förklara att andra kan ha ont osv. Inget autistisk enligt vad jag vet. * Elak mot lillsyrran: Personlighet. * Lekar inte med leksaker: bästa leksaker mina barn fick vid ålder var lådorna de kom i..... * Pratar tidigt: bra! Inget fel att kunne kommunikera. * Retar andra barn: en "sann" autist vill lämnas ifred och vill inte interagera med andra, varför då reta dom? * Fungerar ej i grupp: på vilket sätt? Jag är _inte_ expert men det jag läser av detta du beskriver har mycket lite med autism at göra, barnet verkar snarare frustrerat över något, kanske bristande uppmärksamhet eller saknande information/utbildning i livet. Såklart kan det finnas en diagnos men jag ser inget som skiner i ögonen utom att barnet verkar frustrerat och den frustration verkar djup så jag skulle också vara orolig. Mitt råd är att kolla mer på familjesituationen och se om det finns anledning till oro, det kan vara en "negativ" personlighet, det kan vara en besvärlig familjesituation och det kan även vara en diagnos. Jag vågar inte föreslå diagnostyp, jag har bara erfarenhet med min pojkes (och min) lätta AS och den tillhörande förälderutbildning. På den vägen har jag fått ett litet insyn i autism-världen och det är på det grundlag jag bedömer.

Det är ju jättesvårt att veta
Skrivet av marikaL m fem
Har du pratat med din syste om det? För det enklaste är kanske att hon i sin tur hör med bvc vid någon koll eller så, vad de tror? Vad gäller renodlad autism är jag inte så insatt, men det är väl ett typiskt tecken att man är i sin egen värld, inte leker med andra eller med leksaker, att man upprepar/repeterar ord och aktiviteter. Min grabb med Asperger var duktig på att prata som liten, i övrigt var han väldigt fokuserad på specialintressen redan från mycket späd ålder (kunde alla bilsorter och -namn vid 2 års ålder), lekte inte med andra som jämnåriga och lekte rätt begränsat med det han var intresserad av för stunden. Det hade ju kunnat vara varningstecken för vår del, men det var aldrig nån som uppmärksammade oss på att det skulle vara något problem (de bara kommenterade det på dagis, att han lekte mycket för sig själv). Men det låter ju inget vidare att han uppför sig elakt och skadeglatt och retas - har de inte pratat med någon på bvc el dyl om det?


Svårt att uttala sig om
Skrivet av Fjärilens mamma
Jag känner igen en del saker och andra inte alls från det min dotter var i denna ålder. Grabben är ju fortfarande ganska liten och inga barn är några sociala fantaster i denna ålder. Jag skulle tro att de närmaste två åren visar lite bättre vilket håll det lutar. Sedan kan man ju ha autistiska karaktärsdrag också i olika omfattning, utan att det räcker till en diagnos. Alla föds vi nog med en hel del karaktärsdag, men sedan gäller det ju att förstärka de bra och försöka tona ner de sämre (gäller alla barn). Vad tror din syster, förresten?

tack för svaren men.....
Skrivet av moster
totes svar kändes nästan lite översköljande för inte är detta särkilt "normalt",för mig behöver inte allt stå "rätt" till utan jag vill bara att han skall få rätt hjälp i tid om han behöver. Föräldrarna kan jag inte tala med då de blir rosenrasande vid minsta antydning. Vad jag menar med fungerar inte i grupp är att han helt enkelt inte VILL va i grupp,han avskärmar sig helt och "går i sin egen värld",han deltar inte i aktiviteter utan kommer fram mkt sällan och typ tvångsmässigt kastar sand på någon och skrattar efteråt,under tiden han gör detta stirrar han bara på de andra.. kanske jag bör sluta min oro,men jag är ändå vaksam. tack för svaren

Det är nog svårt
Skrivet av marikaL m fem
att få hjälp till grabben om inte föräldrarna är med på det :-/ Det blir ju om problemen accelererar och det blir aktuellt med soc-anmälan el dyl, men skulle problemen få den omfattningen får man hoppas att dagis reagerar också, helst i tid. Kan bara råda dig att försöka prata med din syster om det, det är ju av omtanke om pojken du gör det. För visst kan du få stöd av andra i uppfattningen att han kanske har poblem han och föräldrarna behöver få hjälp med, men det är ju omöjligt att säga vad de i så fall beror på utan att känna till mer om pojken och hans hemförhållanden. Hoppas ni hittar nån lösning!


Att...
Skrivet av Totte
förälderna blir rosenrasande viser mig att de mycket väl vet om att det finns ett påtagligt problem och du gör rätt i att fundera och ha ögonen öppna, blunda inte! Det kan vara en blanding av olika saker: Han _kan_ ha en störning (eller fler), han _kan_ vara en skitunge fast dom finns inte, de inlärs till att bli det. Att han väljer att leka ensam kan vara en diagnos-problem, det kan också vara att han vantrivs och helt enkelt inte vet hur man lekar med andra.

Känner igen
Skrivet av Hwila
Är på jobbet och svarar därför kort. Till skillnad från Totte tycker jag nog att jag känner igen lite från min egen sons småbarnstid (idag är han 6 1/2 år och har sen 5 års ålder diagnosen Asperger Syndrom) Han ler väääldigt sällan,bara lixom stirrar på folk som gör nåt kul. - Gjorde Knut också, i hans fall var det bristande förståelse, han begrep inte vad det var som var roligt. Å andra sidan kunde han skratta hejdlöst åt t ex när någon slängde en boll/låtsades ramla eller gjorde någon annan tokighet, och då krävde han att det hela skulle upprepas om och om och om igen, det var väldigt svårt att bryta. Öht ville han styra sin omgivning en hel del (vill fortfarande) just på det viset: Igen! Igen! Igen! (precis som Teletubbies...) Han leker inte med andra barn utan leker tex att han är en traktor och brummar för sig själv och kopplar bort omvärlden. - Det där känner jag otroligt väl igen. Knut lekte sällan med andra barn i dagisåldern, utan låg för sig själv och brummade, fast han använde i o f s leksaker. När de tog undan tågbanan för att han inte lät NÅGRA andra peta på den, lekte han tåg i timmar för sig själv med vad som fanns till hands av kuddar/pennor. Och brummade hela tiden. Eller lät, som ett tåg/buss eller vad som nu var populärt. (det var en lång period dä han VAR en tvättmaskin också, och lät hela tvättprogrammet, med centrifugering och allt) Slickar hela tiden på sina händer och ibland på annat. - Joodå, det där orala, det har Knut kvar fast han snart är sju. Man får påminna honom hela tiden om att inte suga på fjärrkontrollerna till TV:n mm mm. Jag upplever det som en rest som är kvar sen tidiga småbarnsåldern. har en hemsk skadeglädje,skrattar högt om någon har ont. - Det där känner jag delvis igen. I Knuts fall var det inte skadeglädje att han skrattade, utan att han helt enkelt inte förstod att den andra hade ont, drog inga som helst paralleller till sig själv, att det gör ont på andra fanns inte i hans värld. Det har han fått lära sig senare, intellektuellt. Idag blir han rädd när någon gör sig illa, men det blev han inte tidigare, bara om det kom blod och s a s var väldigt tydligt. Är hemskt elak mot sin lillasyster 10 mån. - Många autister förstår inte riktigt att bäbisar också är människor, det har jag i alla fall inhämtat här på sidan. Retar andra barn,kan sitta och kasta sand på dem och skratta för att sedan låtsas att de inte finns. - Behöver inte handla om att han retas. Många autister är nyfikna på andra människor och deras reaktioner, men då förståelsen för andras känslor inte finns, kan resultatet ofta bli att man upplever att de djävlas och retas. Så, exakt så, hade vi det. Knut visste inte hur man tog kontakt och var inte så intresserad av det som liten, men han var otroligt fascinerad över att han kunde tvinga fram en reaktion hos andra barn (och vuxna) genom att slåss/kasta sand osv. När de andra barnen grät fick han sin belöning, han fick en reaktion. Han visste inte alls vad de kände! Idag förstår han detta intellektuellt. Sen anser jag att det är en myt att autister är enstöringar som trivs bäst ensamma. Knut trivs bra med andra människor och tycker om dem, men han behöver hjälp med att tolka deras reaktioner. *Fungerar aldrig i grupp. - Känner igen. Knut fick resurs på dagis just av den anledningen. Han begrep aldrig vad som väntades av honom eller varför han skulle göra exakt som alla andra och drog ständigt iväg åt sitt eget håll på utflykter, redan från späd ålder. Nu är det mycket bättre med den saken, då han har resurs och lärare som förstår hans läggning och kan gå undan med honom i lugn och ro för att han ska få vila. Saken kompliceras av att han gillar gruppen och barnen, men inte riktigt vet vad som förväntas av honom vad gäller att kommunicera, och blir väldigt trött av allt stoj och stim. En jättebra bok av Lorna Wing som jag tycker du ska läsa, heter Autismspektrum (el dyl) Finns på Akademibokhandeln. Den tar upp alla tänkbara aspekter, kanske kan du känna igen något om du läser den. Vad i övrigt du ska göra har jag ingen aning om, men kom gärna tillbaka och skriv. Man kan ju inte varken tro eller tycka något på nätet så här, så jag bara skriver vad jag känner igen från min egen sons uppväxt.

Känner igen
Skrivet av Tårtans mamma
det där med att vara "elak" men inte att mena att vara elak. Tårtan kan göra saker som gör ont och fascineras av att det han gör får en sån reaktion att han skrattar. Det är oftast att han slår mig. Jag får för mig att det är för att det ska hända något och jag kopplar det inte alls till att han vill göra mig illa. Han förstår inte att han gör det. Det är bara ett sätt att fördriva tiden...


hm..
Skrivet av Micaela
Är sjutton år och har diagnosen autismliknande tillstånd. Visserligen så känner jag igen i mycket det du skriver. Men hur hade du tänkt att berätta för hans föräldrar att han kanske måste genomgå en test? Jag är jätteglad över att du bryr dig men det måste alltid tyvärr gå via föräldrarna.

är ju..
Skrivet av zazza
som sagt inte så gammal än, men det du beskriver tycker jag nog kan stämma in på en diagnos inom autismspektrat. Det kan som någon annan sa bara vara drag som inte ger en specefik diagnos, det du skriver kan också bero på andra faktorer. Det du berättar om hur han gör med andra kan stämma in på personer med funktionshindret. Svårigheter med att veta hur man ska ta kontakt. Ett välutvecklat språket som oftast låter lite entonigt och "lillgammalt", likaså kan det ju vara så att de så väl igenkända vanorna och rutinerna t.ex. tandborstning ändras lite grann just de gångerna de blir utbrott. Då skulle ju hans orolighet kunna bero på ett funktionshinder inom autismspektrat, mina tankar far ju då till Asperger. Men som sagt pojken är inte så gammal och ingen här kan eller får sätta en diagnos, det kan ju också vara de anledningar som Totte gav dig. Försök att stötta din syster, just ilskan kan ju vara ett sätt att förneka, men den dagen hon behöver någon som lyssnar så är det viktigt att det finns någon där.

Lik min 4-åring
Skrivet av Mammuten
Det finns väldigt mycket i din systresons sätt att vara som för mina tankar till Asperger Syndrom, som det kan visa sig hos små barn. Själv har jag en nu fyraårig pojke som inte har diagnos ännu, men som förmodligen har AS, och han påminner mycket om din systerson. Eftersom pojkens föräldrar just nu inte själva söker efter förklaringar är det inte så mycket du kan göra för att snabba på en diagnos. En diagnos är dock inte det viktigaste just nu - utan att pojkens och resten av familjens liv fungerar så bra som möjligt. Och där finns det mycket du kan göra. Att finnas där och vara en bra vuxenkompis för pojken. Barn (t ex inom autismspektrat) som inte har samma förmåga att ha jämnåriga kompisar behöver vuxna som kan hjälpa dem att utveckla sina sociala sidor så gott som möjlig. Dessutom behöver familjen avlastning och om pojken - eller lillasyster - försvinner i väg med dig några timmar blir allt betydligt mycket lättare (har själv fått punktmarkera min son när lillsyrran var bebei - men just detta blev mycket bättre när lillan började prata och gå). Förstå att det inte är illvilja, fast det ser ut som skadeglädje. Förmodligen har han inte förmågan att ta till sig andra personers perspektiv ännu. Detta kan han med tiden lära sig att förstå med logiken, även om han inte har det medfött. Min son blir bättre och bättre på att t ex hantera grupper med barn, men om vi inte hade haft en resursperson på dagis skulle det säkert fortfarande vara väldigt kaotiskt (det är rätt jobbigt i bland trots resursen). En diagnos är alltså inte livsnödvändig just nu. Däremot tror jag att det kan vara viktigt för honom att få en resurs till förskolan och kanske en diagnos innan det är dags att börja skolan, så att han får hjälp med det han har svårt med (inte minst kamratrelationerna).


Tack så hemskt mycket allihop......
Skrivet av moster
känner mig faktisk klokare nu,måste läsa på lite så jag kan finnas här på bästa sätt när väl min syster inser det hela och den stackars gossen får rätt hjälp.... Tack än en gång!

Jätteorolig anhörig!hjälp

Tja, vad säger man...

Det är ju jättesvårt att veta

Svårt att uttala sig om

tack för svaren men.....

Det är nog svårt

Att...

Känner igen

Känner igen

hm..

är ju..

Lik min 4-åring

Tack så hemskt mycket allihop......

Artiklar från Allt för föräldrar

Artiklar från Familjeliv

Livsstadier

Samarbeten

Forum

Verktyg

Information