Sök på innehåll hos Allt för föraldrar

vänskap

Skrivet av alfhild
Måste bara få skriva av mig lite. Är fostermamma till två pojkar en 15-åring med autism och lättare utvecklingsstörning och hans lillebror 11 1/2 år med asbergerdiagnos. De är båda lugna och lätta att ha att göra med. De delar rum,intressen och faktiskt också några kompisar. De är som så många andra spelfixerade. Under de sista 10 åren har vi varje sommar under en vecka träffat en annan fosterfamilj med en 14-årig pojke med autismstörning. Han bor över 60 mil från oss så de har inte kunnat träffas så ofta förrän senaste året. Den här killen är också spelfixerad liksom vårt 14-åriga avlastningsbarn med autismdiagnos. Kan ni tänka er att dessa fyra ungdomar delat rum, spel, videor, ja allt 24 timmar om dygnet i 10 dagar. Igår åkte kontaktpojken hem och i kväll har vi kört den andre killen till stationen och han sitter nu på nattåget hem. Han står ut med att åka nattåg härifrån för längtan efter sina två kompisar är så stark. Hemma i sin skola har han assistent för han har svårt med de sociala koderna mot kamraterna. Alla de här fyra pojkarna har svårt att visa andra omtanke, inlevelse och förståelse men mellan dom funkar det helt otroligt bra. Hem i bilen från stationen satt mina två pojkar inkurade i sina jackor och med mössorna neddragna och grät och när jag kom hem fick jag ett sms på telefon där killen på tåget skrev till sin mamma att det bara blir svårare för varje gång att skiljas från varandra och att han grät massor när tåget åkte och nu kunde han inte sluta för han var så ledsen. Jag kunde i alla fall trösta mina pojkar men hela natten får han vara ensam med sin ledsnad. Gråter själv en skvätt nu i mörkret men mitt hjärta är varmt. Nu är det alltför lång tid tills de får träffas nästa gång. Inte förrän i maj och det verkar oändligt länge för dem.
Svar
Otroligt skönt att höra
Vad mysigt att dom trivs så bra tillsammans och att dom funkar i så tät kontakt. Det kan ju vara svårt även för den som inte har några problem att vara tillsammasn länge i ett litet utrymme. Att gråta av saknad är sorgligt, men jag tror nog att det är väldigt lärorikt och bra också. Vilka mysiga killar!
Skrivet av  mamma S