Sök på innehåll hos Allt för föraldrar

Akut kejsarsnitt & helt sövd.

Skrivet av ledsen mamma
Har man inte blivit snittad så kan man aldrig förstå hur man kan må efteråt. Jag blev helt sövd efter att ha kämpat med att få ut min dotter i 9 timmar, sedan tog det 3 timmar innan jag ens fick se henne och veta att det var en flicka. Eftersom jag var nersövd så var jag så groggy att jag inte ens brydde mig att jag 3 timmar tidigare faktiskt hade fått en dotter. Jag blev sängliggande i 2 dagar utan att ens kunna ställa mig på benen, tack vare att man glömt att ge mig den smärtlindring som jag skulle haft. Detta innebar att jag inte ens kunde ta hand om min lilla dotter ordentligt, och ingen av personalen var speciellt hjälpsamma. Fick som nybliven förstföderska klara mig på egen hand. Blev kvar på bb i 7 hela dagar med fruktansvärd smärta från snittet samt klippet i underlivet. Snacka om att man mår psykiskt dåligt efteråt. Dom säger att ett planerat snitt är mycket bättre.

Från någon som fick stå ut med mycket smärta!!!!!
Svar på tråden: Akut kejsarsnitt & helt sövd.

Vet..

Skrivet av  Kicki och Edvin
hur det känns.. blev oxå akutsnittad(heltsövd).
Det är jobbigt att inte kunna ta hand om bebin direkt som att te x byta blöja och så vidare.
fick väcka min sambo varje gång jag te x skulle byta bröst vid amning på natten osv
Jag fick infektion i snittet så vi fick tillbringa två veckor på sjukhus BLÄÄÄ!!
 

Usch !

Skrivet av  Cecilia & Samuel
Massor med kramar till dig. Jag önskar att jag kunde säga något magiskt som får dig att må bättre, men jag är inte så speciellt bra på det. Har du pratat med någon efter snittet (din BM ex.) ?

Jag blev akut snittad (vaket), och har inte ens gått igenom hälften av det du har, men trots det så upplevde jag det som jättehemskt. Och jag hatar folk som säger "men det gick ju bra till slut". Mmmm. Visst.

=(
 

Lider med dig... (blev visst jättelångt)

Skrivet av  Katarina med Ludvig 020207
då jag själv blev akut snittad (sövd) pga havandeskapsförgiftning, fick ligga på intensiven i 17 timmar innan jag fick träffa men Ludvig ordentligt. Pappan var upp med honom på natten men då var jag bra groggy. Vet inte hur du känner det men jag känner mig såååå lurad, jag var ändå till viss del inställd på snitt, men trodde aldrig jag skulle sövas. Att avbryta en förlossning som du behövde göra måste vara fruktansvärt om man inte alls är förberedd på snitt. Jag har ältat allt från varför jag blev så sjuk till varför vi inte fick någon firarbricka som alla andra (kan tyckas vara ovesäntligt, men det känns som om vi inte var värda att firas!)För att bearbeta har vi pratat och pratat samt läst i boken Kejsarsnittsboken av Malin Alfvén, den kan jag varmt rekomendera. Det jag bär med mig från boken är att vi är Kejsarrinnor som fött barn med snitt - inte att barnet är taget med snitt som man så ofta säger. Många i omgivningen säger att nu har ni en underbar son, lägg förlossningen bakom er, men boken bekräftar även att bearbetningen är en lång process som måste få ta sin tid. Det kändes skönt att läsa. Nu efter 1 månad så tänker jag på det som hänt dagligen men mår bättre. Hoppas också att du gör det snart. Bara det att mitt svar blev så här jättelångt visar att man behöver älta och skriva av sig kring sina upplevelser.
Tänker på dig - lycka till med din tös!
 

Det har snart gått ett år (långt och ledset)

Skrivet av  Mymlan
Min dotter föddes med katastrofsnitt efter tre och ett halvt dygns förlossningsarbete. Hon hade bara Apgar 1 när hon kom ut och var alltså jättedålig. Jag var sövd och pappan var förstås inte med. Dottern blev flyttad till neonatalavdelning innan jag vaknade. När jag hade vaknat tog det FEM TIMMAR innan jag fick se henne, därför att det inte fanns någon personal på uppvaket som kunde hjälpa min man att köra min säng till neonatalen, en resa på högst fem minuter. (Personalen hade dock tid att stå i korridoren och snacka sk-t större delen av den här tiden och när vi tjatade sa de hela tiden´"om en liten stund", "om tio minuter", men det gick alltså fem timmar. Min dotter var därför tio timmar gammal när jag såg henne för första gången. Detta är något som jag fortfarande är jättearg, men framförallt ledsen för. Jag förstår inte att man skall behöva råka ut för det.

Utöver detta känner jag så väl igen vad du och många andra skriver. Min dotter blev kvar på neonatalen några dagar och det var helt fruktansvärt att inte få ha henne hos sig, utan gå dit på besök. Jag var där så mycket jag orkade, men kände hela tiden skuldkänslor för att jag inte orkade mer.

Det hjälper verkligen inte när folk säger att "det gick ju bra till slut". Det gick ju inte bra! Förlossningen och tiden därefter har satt spår och sår i mig som känns som de aldrig kommer att läka. Jag vet faktiskt inte hur man skall komma över en sådan sak. Jag menar, jag har en frisk och glad bebi och fungerar alldeles utmärkt i vardagen, men det finns stora klumpar av sorg och smärta inuti mig som jag inte kan bli av med. Jag vågar inte tänka på hur det skulle bli om jag blir gravid igen. Jag vill ha fler barn, men vet faktiskt inte om vare sig jag eller min man vågar en gång till.
 

Tål att upprepas...

Skrivet av  Helena
...det här med att du kan få hjälp med att prata igenom ett akut kejsarsnitt. Om de inte har speciella grupper i ditt landsting/genom mvc/bvc så brukar det ju finnas hjälp att få att tala om sådant på sjukhuset/specialistmödravården för de som är förlossningsrädda typp Aurora-grupp. Jag har hört att icke-gravida fått hjälp genom dem att bearbeta en tidigare jobbig förlossning.

I Stockholm ordnas det även träffar för män som varit med vid akuta kejsarsnitt. Ofta kan den blivande pappan tagit minst lika illa vid sig som kvinnan, och ska man orka skaffa fler barn så är det bäst att bearbeta jobbiga upplevelser vid akutsnitt.

Kram , och ge inte upp utan stå på dig för att få hjälp
 

Jag har inte orkat

Skrivet av  Mymlan
ta mig för att leta efter hjälp än. Var på ett samtal hos mvc-barnmorskan efteråt, men det är väl alla, och på ett samtal på förlossningsavdelningen, men fick tyvärr inte träffa "min" läkare, för han hade slutat. Det samtalet gick i huvudsak ut på att läkaren skulle övertyga mig om det förträffliga i att föda vaginalt nästa gång.

Vet Du hur man får kontakt med alla de där människorna man kan prata med? (Vi bor i Stockholm.) Både min man och jag skulle nog behöva det. Jag skulle gärna dessutom göra ett besök på förlossningsavdelningen där allting hände, vet Du (som verkar kunna en hel del om saken) om man kan få det?
 

Det går

Skrivet av  Helena
Förstår att du inte orkat, vi hade turen att få väldigt bra hjälp på vårt BB och de rekommenderade att vi skulle be om att få gå i snittgrupp när vi kom hem.

Ang de man kan prata med så var det Malin Alfvner (skriver i Vi Föräldrar och författare till Kejsarsnittsboken)) och ytterligare en kollega till henne som ordnade träffarna, men kontakten att jag fick komma ordnade vår bvc-sköterska. Malin är knuten till bvc, så det är helt gratis. De andra mammorna på träffen kom från olika delar av Stockholm.

Det ska inte vara något konstigt att besöka förlossningsavdelningen. Det har jag fått rekommenderat, men inte heller riktigt orkat än. En bra idé kan ju vara att kontakta sjukhuskuratorn som ansvarar för mödravården/förlossningen på ditt sjukhus. Ring till sjukhusväxeln och fråga vem det är. Det hade jag tänkt göra som en början. Hans/hennes uppgift är ju just att hjälpa till vid sådant här och känns ju som en neutral person att börja kontakten med.

Lycka till, du har allt att vinna på att börja nysta i det här.
 

Tack Helena

Skrivet av  Mymlan
för att Du är så gullig och stöttande och kommer med så bra tips! Jag kanske verkligen tar tag i saken, tack vare Dina svar.

Stooooooooor kram
 

been there, done that, feldt that!

Skrivet av  2barnsmamma
Stavade väl fel men vill med detta visa att jag oxå håller med om hur man känner sig efteråt. Försöker just nu ta mod till mig att hitta någon att prata med om mina upplevelser. På min vårdcentral finns inte längre någon psykolog med inriktning på MVC/BVC utan det blir isåfall en "vanlig" kurator.Känns inte så bra. Får nog kolla med sjukhuset jag födde på, även om det blir en längre resa då. Kram
 

Vet hur det känns! (låångt)

Skrivet av  Helena
Hej ledsna mamman!

Jag råkade ut för samma trista, vi var inskriva torsdag-fredag veckan därpå, de gjorde klockförsök och klipp, men barnet (vår son visade det sig sen) ville inte titta ut. Så då blev det ett akutsnitt med sövning. Jag och min sambo upplever det som om det var att köra in i en bergvägg. Ändå mådde vår son bra, när han väl kom ut.

Kände mig som överkörd av en ångvält i ett par veckor efteråt, kanske mycket beroende på att jag under förlossningen fick nästan 40 graders feber. Min stackars sambo tog väldigt illa vid sig och trodde att både jag och barnet skulle dö när vi rullades in till operation. Vi var som i chock och den närmaste tiden efteråtkändes det bara som om vi kämpade för överlevnad. Inte alls gulligt ocj mysigt.

Många tankar dyker upp efteråt, mycket självanklagelser - att man borde stått på sig mer I TID och krävt snitt innan det hann bli akut, varför fick bara min sambo flagga och cider på bricka, själv låg jag på uppvaket etc etc Smådetaljer och frågor som mal runt i huvudet.

Det har tagit lång tid att inte känna sig gråtfärdig när andra berättar om lyckade eller snabba förlossningar, eller man av misstag råkar zappa förbi en förlossning på tv:n. I dag, drygt ett år senare kan jag fortfarande känna en sorg, men också att den smält bort och blivit mindre och mindre.

Men - det hjälper att berätta, om och om och om igen. Och tiden läker också. Sedan tycker jag du ska stå på dig och be att få tala med en mvc-psykolog/snittgrupp. Jag har gått i ett par träffar ordnat genom BVC där jag fått träffa andra mammor med akuta kejsarsnitt och fått tala om det som skett och alla funderingar man bär på.

Förstår att du inte direkt planerar för nästa barn just nu men detta kan vara en tröst: Känner ett par flerbarnsmammor som fått planerat snitt efter ett akut snitt, och de säger att det är som två helt olika saker och har varit jättenöjda med det planerade snittet.

Kram, och sköt om dig ordentligt nu, det är du värd efter allt lidande
 

Upplevde nästan samma sak...

Skrivet av  Annika & Nelly
Jag katastrofsnittades (sövd) i september efter regelbundna värkar i 6 dygn varav 1 dygn inne på förlossningen, helt fullgången förlossning, krystvärkar i 3 timmar och sugklockeförsök. Min dotter var mycket medtagen (apgar 2) och andades inte när hon väl kom ut så efter det att de hade fått igång hennes andning mm fick hon ligga på barnintensiven. Som tur var fick min man vara hos henne hela tiden ända från det att hon kom ut ur op-salen. Jag missade de tre första timmarna av hennes liv men hennes pappa fanns åtminstone hos henne så att hon slapp vara ensam. Hon fick komma till oss på morgonen efter (snittades kl 21) och behövde inte ligga på intensiven längre.

Som tur är så har jag haft det mycket lindrigt efteråt. Nästan inga smärtor och var uppe redan vid lunch dagen efter snittet. Jag kunde dock inte ta hand om min lilla tjej själv utan det fick min man sköta. Personalen var inte hjälpsam på den punkten. Psykiskt har denna upplevelse dock varit fruktansvärt jobbig och jag har tidvis mått mycket dåligt. Omgivningen (förutom min man ) verkar dock inte uppfatta detta utan tycker att allt har gått bra och att jag mår toppen. Naturligtvis mitt eget fel att jag försöker vara så "duktig". De senaste veckorna har det dock börjat kännas bättre och bättre och det känns som om det börjar lätta. Förstår alltså verkligen hur du mår. Du är inte ensam om dina upplevelser. Hoppas att du snart mår bättre!

Kram
 

Kramisar på dig....

Skrivet av  Katarina & Hanna 24/9
Jag katastrofsnittades(sövd) oxå i höstas, fast
fyra dagar senare än dig. Hannas apgar poäng
var bra från början,9-10-10 men det visste ju inte jag.

Fick ligga själv på uppvaket i 2,5 timmar innan någon vänlig själ kunde berätta att jag fått ett _levande_ barn och att det blev en flicka!!

Innan det vart bestämt om snitt mådde ju Hanna jättedåligt!!

Idag skulle jag kunna skaffa och föda ett nytt barn i morgon! Undras om man har förträngt sin förlossning eller nåt????

Men, men vi kanske ses på någon ankomstgrupp snart och inte bara på höstbarn-01!! *fnissa*

Kjamar Katarina.
 

Vad jag känner igen mig...

Skrivet av  Kira v.18
Nu vet jag inte hur länge sedan du födde ditt barn, men jag födde min son med akutsnitt för 1 år och 9 månader sedan. Det gjorde ont själen och kroppen MYCKET länge... Men efter ett halvår ungefär, när pojken började växa till sig och bli "roligare" så bleknade såren betänkligt. En skillnad mot dig är att jag var jättenöjd med personalen den vecka jag låg kvar på BB, även om ingen av dem lyckades hjälpa mig att få igång amningen ordentligt.

Nu väntar jag ett lillasyskon i augusti - och OJ vad jag hoppas att det går vägen med en vaginal förlossning denna gång!