Sök på innehåll hos Allt för föraldrar

*Ledsen* Frågar här...

Skrivet av *Lite hemlig idag*
...eftersom jag är snittad båda gångerna jag fått barn.

Hur var era män/sambos/killar mot er på BB? När jag fick första barnet så uppvaktades jag inte alls av min man. Alltså han är snäll och var ju där men han kom inte med någonting för att trösta, uppmuntra eller glädja. De andra på salen fick blommor, presenter osv och det kändes.

Andra gången var det nästan ännu värre. Visserligen fick jag en sak, en bok "Kom igång efter förlossningen"...

Vet inte om jag kanske kräver för mycket men jag tog ganska illa vid mig *hormoner*. Vill inte låta otacksam och gnällig så jag sa aldrig något om det. I samma veva tappade jag kontakten med mina föräldrar efter en lååång konflikt och var mycket ledsen över det. Hade behövt lite omtanke bara.

Har funderat väldigt mycket på om det hade varit skillnad om jag kämpat med en vanlig förlossning. Pga det här har jag mer och mer känt att jag inte presterat något för att få mina barn. De plockades ur mig utan att jag lyfte ett finger...(planerade snitt)

Innerst inne vet jag att det inte är så (hoppas inte andra planerade snittmammor tar illa upp) utan jag har bidragit till att få barnen men det gnager inom mig ändå!

Ja, nu har jag gnällt av mig! Skulle bara vara intressant att veta hur ni andra blivit bemötta, omhändertagna osv av era män.
Svar på tråden: *Ledsen* Frågar här...

gumman..

Skrivet av  mija
...du har inte bara _bidragit_ till att få barnen, du gjorde hela jobbet fram tills de var ute! Nio månaders graviditet och sedan kejsarsnittsförlossning. Din kropp är värd mång guldstjärnor!

Ett kejsarsnitt ätr ingen barnlek, det är en utav de största bukoperationer du kan göra - du lyfte inte ett finger säger du, men det är inte sant. Det är stort att föda barn, vilken väg ungen än kommer ut!

 

Ska inte vara nån skillnad!!

Skrivet av  jojja
Jag har iof en karl som har väldigt svårt för det romantiska, det är väldigt sällan (om man inte kan säga aldrig) som han kommer hem med nån present eller överraskning... Efter snittet så - ja, vi tog väl hand om barnet. Han servade mig med det jag behövde som kläder, nåt att äta och dricka osv men annars fick jag ingen uppvaktning... Har inte ens reflekterat över att man skulle få det!

Men, till din fundering. Inte ska det vara nån skillnad om man blir snittad eller föder vaginalt. I så fall får du fråga din man om _han_ tycker att det är någon skillnad. Risken är väl dock att han är som jag (och min karl) och inte visste om att man skulle uppvakta uppe på BB *ler*

Hoppas ni kan reda ut det! *kram*
 

Tack...

Skrivet av  *Lite hemlig idag*
...till er båda!

Visst har ni rätt i att det inte ska vara någon skillnad på snitt eller vaginalt.

Det som gör mig mest ledsen är att jag liksom kände mig så ensam fast jag hade min man. Andra barnet kom vid jul och den stora skulle vara hos farmor & farfar. Min man pratade med sin mamma som sa att en del av familjen var magsjuka, halsfluss mm. Jaha, sa jag, då går väl inte farmor hem till dem och blir smittade? Vet inte svarade min man. Jag blev jätteledsen över detta (banalt i vanliga fall men ni vet ju hur man blir...) för vi kunde ju inte lämna den äldsta och riskera magsjuka och halsfluss. Jag blev besviken på min man att han inte såg till att ordna det här så vi kunde vara tillsammans på BB. Han blev sur och lämnade mig storgråtande på julafton. Har aldrig känt mig så övergiven som då. Satt där med en bebis som inte orkade amma, inga föräldrar som brydde sig och en man som bara drog.

Visst hade farmor varit hos de som var sjuka och blev sjuk själv. Min man kunde väl ha sagt till henne innan om hon nu inte fattade det själv? Alltså satt jag förtvivlad på BB, min man hemma med äldsta, farmor & farfar hos sig och resten låg jättesjuka.

Det dök upp funderingar då om förlossningssättet. Jag tyckte att jag hade haft det så "lätt" jämfört med många andra.

Det har snart gått 1 år men det gnager fortfarande! Tror det beror på att jag inte får närhet, uppskattning osv i vardagen heller. Det blir liksom aldrig bättre vad jag än säger eller gör. Har tagit upp hur jag skulle vilja ha det massor med gånger. Min man är jättesnäll, underbar pappa, skötsam osv men den biten som är så viktig för mig fattar han inte.
 

Oj uppvaktning.

Skrivet av  Susanna med Tova 13/8-03 + bf 31/10-04
Sambon är inte så duktig på det här med uppvaktning. OK han kommer ihåg de absolut viktogaste dagaran, men det är i princip för att jag påminner honom.
Inte fick jag nån uppvaktning på BB. Hade inte räknat med det och inte ens tänkt på det förän nu.
 

Ingen uppvaktning.

Skrivet av  Tiz
Vi är ju två som föder, mamman och pappan. Jag har inte gett min sambo något och han har inte gett mig något. Vi har ju fått något underbart ihop! Ett barn!
 

Ehee..

Skrivet av  Sus
Oavsett hur man ser på det här med uppvaktning så kan jag nog inte påstå att man är två som föder, bokastavligt talat. Min sambo hade då inga som helst krämpor eller skavanker efter mitt snitt, däremot en underbar dotter som JAG hade fött.
 

Det finns nog

Skrivet av  Larkan
pappor som både har skavanker och krämpor efter en förlossning, även om de inte syns....
 

Håller med!

Skrivet av  listo
Precis så ser jag också på det! Jag får uppskattning på en miljon andra vis, och det får även han.
 

Om jag ska få någon uppvaktning...

Skrivet av  Nissa, Rebecka dec02 + Manfred 28/9
... så måste jag själv propagera för den! *skratt* För om jag själv inte lite lagom diskret talar om att det kunde vara trevligt med en (vad det nu kan vara) så skulle jag aldrig få det. Min man funkar inte så! Jg födde vaginalt första gången och då blev det nog mer uppmärksamhet från vänner och bekanta, men det har säkert mest att göra med att det var första barnet, inte att det var en vaginal födsel.

Min man tycker att min insats var betydligt större denna gång, men det är väl för att han tyckte det var väldigt obehgligt att bara kunna sitta och hålla mig i handen medan narkospersonalen jobbade för att häva blodtrycksfallen. Som bondson tyckte han att en vaginal förlossning kändes mycket lättare och naturligare att delta i (eller vad man nu säger om mannens del i en förlossning).

Jag tror att det är dina hormoner som är i obalans! Jag vet hur jag stod och grät vid hyllan med nappflaskor när jag inte kunde bestämma mig...
Kanske du skulle göra som jag, dvs säga till din man att "Du, jag skulle VÄLDIGT mycket uppskatta en chokladask ikväll, för det har jag gjort mig förtjänt av"
KRAM
 

Tvärtom :-)

Skrivet av  marib
fast minstingen har å andra sidan en annan pappa och är den enda som tagit den vägen ut.
Inga choklad askar, men hans fanns där för mig hela tiden, hjälpte mig upp ur sängen, levererade bebis, bytte på bebis :-), hämtade mat åt mig, sprang till kafeterian etc etc.
Han både var och är värd sin vikt i guld.
Tror vi alla skulle känna oss merauppvaktade om man fokuserar på vad man får istället för tvärtom.
Att kliva upp kl 0500 för att gå ner och sopa snö av bilen som jag ska ha vid 0800 är mera värt än blommor *ler*
 

Tack allihop!

Skrivet av  *Lite hemlig idag*
För era svar!

Det är väl tyvärr så att det inte bara är just där skon klämmer i vårt förhållande. Det har inte varit någon uppskattning, beröring, smicker, presenter you name it på några år nu. Ska man få närhet så blir det genom sex och det räcker inte för mig. Det blir fel för mig.

Antar att jag var extra känslig som nyförlöst för känslan av övergivenhet blev otroligt stark! Hade närheten och uppskattningen funkat överlag tror jag inte att jag ens tänkt så om BB-tiden.

Ha det så bra tjejer med era härliga karlar!
 

*ler* eller utan!imt

Skrivet av  mija
g
 

Ja, förlåt Mija!

Skrivet av  *Lite hemlig idag*
Har ju sett dig på "Ensam & Gravid" snacket och vet ju hur det är!!!

Glömde det totalt! Förlåt!
 

Förstår dig inte!

Skrivet av   ...
Fick ingen blomma eller dyl av min man och krävde det inte heller.
Jag/vi fick blommor och presenter av andra och det räckte bra det!
Min man fick ju barn precis som jag och att det var jag som skulle föda det....ja, det visste ju vi från början så jag förstår inte ricktigt varför just bara du behövde uppmuntran!

Efter mitt katastrofsnitt så blev jag väldigt dålig den första månaden, kunde ej amma pga mediciner och dyl och kunde ej ta hand om vår pojk.

Så min man fick ta hand om både pojken, mig och hemmet så om det var någon som behövde uppmuntran för att orka så var det min man!

Det var ju VI båda som fick barn, inte bara jag!
 

Som jag skrev...

Skrivet av  *Lite hemlig idag*Flyttar till Familj & relationer*
... ett annat svar så berodde nog mina sårade känslor på lite andra faktorer egentligen. Att min man inte "såg" mina behov och lämnade mig storgråtande på BB på julafton blev bara för mycket!

Håller med dig om att vi båda får barn och tänkte verkligen så men mådde så himla dåligt i själen och behövde stöd och tröst i omställningen att bli mamma. Det här är ett mycket större problem för mig än bara uppvaktning och det hör mer hemma på ""Familj & relationer".

Hormoner blandat med att mina föräldrar hade tagit avstånd från både mig, min man, det barn vi redan hade och den nya bebisen för att vi valt att bosätta oss på annan ort. Det har gjort hela vår tillvaro mycket jobbig och varit påfrestande för vårt förhållande.

Det har inte blivit mycket närhet och ömhet alls och jag saknade det hela graviditeten. Hade ingen att vända mig till (har inga syskon), visst lyssnade mina kompisar men det är inte samma sak som en mamma eller man.

Men, men... vi har åtminstone sporadisk kontakt med mina föräldrar idag även om de fortfarande är sura och inte tänker fästa sig vid våra barn för att vi bor långt bort.

Flyttar till "Familj & relationer"

*Tackar för era svar!*



 

Fick ingenting, men vi

Skrivet av  Helene m Leo
låg båda på avdelningen. Vi hade eget rum så min man bodde där hela tiden, 4 dgr, och skötte den lille så det kändes inte som att det var något enbart för mig. Vi gjorde det ihop sas.
 

Inte en enda

Skrivet av  Thelma m. Oliver (0211) & Casper 040112
gång har min sambo uppvaktat mig efter mina snitt. Jag har faktiskt inte ens funderat på det :)
Däremot gjorde han så mycket annat som jag värdesatte som att han tog hand om barnet efter varje snitt, hämtade mat, hjälpte till om jag behövde hjälp med ngt, hämtade mat, lät mig sova om jag behövde osv. Han höll även "ställningarna" hemma dåp han skötte allt under de tre veckor han var hemma.
Men ngn blomma eller liknande har jag aldrig fått...