Sök på innehåll hos Allt för föraldrar

Planerat snitt med 1:a, och nu ?

Skrivet av Pia med Emelie -03 & BF 11/3
Jag fick planerat snitt med min dotter, och nu är det snart dax för nästa. Eftersom jag inte har nån erfarenhet av vaginalt, och snittet gick hur bra som helst, så har jag ju stora funderingar kring födseln den här gången med. Jag hade ju full koll på allt kring en förlossning förra gången, sen lade hon sig med rumpan ner och vi fick tänka om helt.
Vad har ni andra för erfarenheter av detta?
Vill kanske prova "vanligt", samtidigt som jag vet hur bra ett snitt är...
Svar på tråden: Planerat snitt med 1:a, och nu ?

Precis som du!!!

Skrivet av  Karin med Ida + bf 21/1
Men jag skulle väldigt gärna göra ett snitt till, men det får jag inte...
Jag är faktiskt väldigt skraj inför en vaginal förlossing, för i min värld så känns ett planerat snitt så tryggt. Det finns ju tusen saker som kan gå snett med något så okontrollerat som en vaginal förlossning. Jag försöker få kontakt med Aurora här (men det verkar itne så lätt) för att diskutera igenom min rädsla och eventuellt känna mig lite tryggare inför förlossningen. Men hu! Jag vill inte!!! Snälla lilla bebis sätt dig på rumpan!!! :o)
 

Precis!

Skrivet av  Pia med Emelie -03 & BF 11/3
Jag hoppas nästan också på att lill*n ska sätta sig, för då försöker de ju inte ens vända : )
Känner precis som du att att ett snitt är ett tryggt sätt att föda, men vem vet det kanske går jättebra för oss båda att föda "vanligt"...
Lycka till! (Vi kan väl försöka hålla kontakten!?)
 

Gärna!!!

Skrivet av  Karin med Ida + bf 21/1
Jag skulle gärna vilja hålla kontakten! Det känns ibland som att man är ensam på jorden om att önska att bebisen sätter sig på rumpan...
När de andra på min ankomstgrupp jublar över att bebisen vänt sig rätt känns det mest naturligt för mig att beklaga. Knäppt va?

Om du har lust kan ju mejla till mig: [email protected]

Annars kan vi ju "ses" här!

Kram!
 

Låter bra!

Skrivet av  Pia med Emelie -03 & BF 11/3
Vi hörs!
Kram
 

varfår får du ej snitt?

Skrivet av  Fundersam
Hej,
du skriver att du ej får snitt fast du vill. Hur kommer det sig? Har du gått i samtal på Aurora o förklarat din rädsla? (jag antar att det är pga oron som du önskar snitt?)

Jag står i valet o kvalet mellan planerat snitt eller vaginalt. Önskar egentligen vaginalt eftersom snitt är en stor operation men jag är panikslagen inför en vaginal förlossn och kan kanske beviljas snitt....
Detta blir min första förlossn o jag är rädd att snitt ska göra det svårarare att bli gravid igen.

Tacksam för kommentarer o lycka till!
Kram.
Ps.) Svara bara om du vill!
 

Göteborg är...

Skrivet av  Karin med Ida + bf 21/1
Göteborg är väldigt snåla med snitt. Jag har inte fått tag i Aurora än, men min gissning är att det inte räcker med att vara rädd..., man måste nog vara panikslagen för att få snitt här. Och jag är inte den panikslagna typen, och inte heller den som "ställer till med besvär", utan låter mig säkert resoneras med och gå med på det de vill.
Men jag är verkligen rädd för komplikationer som skulle leda till skador på mitt barn (typ syrebrist pga navelsträngsproblem), och att de inte upptäcker saker som håller på att gå snett i tid under en vaginal förlossning så att det blir katastrofsnitt (att barnet ligger fel med huvudet så det fastnar eller liknande).

Jag som har erfarenhet av snitt kan varmt rekommendera det, om du kan välja. Inte var det svårare för mig att bli gravid efter det i alla fall, snarare lättare... Jag tror inte att det ligger något i det där. Däremot kan det ju givetvis bli kompikationer efter ett snitt som kan hindra från att föda vaginalt igen, men det är ju en annan sak. (Speciellt för mig nu, eftersom vi nog inte tänker oss fler barn).
 

Lägger mig i lite.. (jättelångt!)

Skrivet av  Malin m N och T
Jag bor också i Gbg och fick faktiskt planerat snitt på liknande grunder som du beskriver!

Mitt första snitt var i och för sig akut, men rädslan fanns där redan innan fast jag inte vågade erkänna det.

Just rädslan för komplikationer, syrebrist, katastrofsnitt osv är precis vad jag framförde. Hade det varit så enkelt att jag varit rädd för rummet eller sjukhuset i sig hade det kanske gått att prata om det eller komma fram till någon annan lösning. Men efter att ha pratat med Aurora-bm 4 gånger var jag fortfarande lika rädd och lika säker på att jag ville ha snitt.

Det kändes som om de försökte motarbeta mig rejält, jag fick till exempel inte läkartid för att diskutera snitt förrän i v.37+... Min dotter föddes i 37+0, så jag ville ha en tidigare tid, men det fick jag inte förrän jag hade ringt runt till andra sjukhus i regionen och kollat om de kunde hjälpa mig. När jag väl talade med snittläkaren (blev till sist i v.35+), så var det väldigt motsträvigt. Hon skrev till och med upp i min journal att vi hade diskuterat igångsättning, vilket inte var sant. Eftersom jag hade ett snitt bakom mig och visste precis vilka risker jag tog (även om det kändes som mindre risker än vag...) så fick jag till sist en snittid med orden "jag hoppas att du inte kommer att använda den".

Med denna lååååånga historia vill jag bara säga att det går att få snitt här också, bara man har tänkt igenom vad man vill och att man är väldigt säker på sin sak. Lägger man fram sina argument sakligt och bestämt utan att visa att det är en förhandlingsfråga så går det. Jag är normalt en sån som går med på vad vårdpersonal säger eftersom de "vet nog bäst", men med stöd från Mvc-bm och läkare så stod jag på mig. Det är det bästa jag gjort! Mitt planerade snitt blev jättebra, jag och min man fick precis den starten vi ville med vår son och inga som helst komplikationer tillstötte.
 

Tack!!!

Skrivet av  Karin med Ida + bf 21/1
TAck för att du berättade det! Min bm verkade helt inställd på att det inte fanns en chans att få snitt för mig, trots att jag satt och grät och snyftade mitt framför henne, när jag första gången vågat erkänna hur rädd jag var för en vaginalförlossning. Jag har länge bara tryckt undan det och helt enkelt hoppats på att barnet ska sätta sig på rumpan eller inte tänkt på att det ska ut...

Jag ska verkligen försöka få tag i den himla Aurora-barnmorskan nu. De har sån hopplös telefontid (vill inte ringa på jobbet) och hittills har ingen ringt upp mig efter att jag lämnat meddelande.

Tack igen! Nu jäklar ska jag försöka jag också!!!
 

Förresten...

Skrivet av  Karin med Ida + bf 21/1
Vad tyckte du om Aurora? Fick du ett bra bemötande? Var var du, på östra eller mölndal?
 

Jag var på (ojoj, långt igen!)

Skrivet av  Malin m N och T
Östra, men snittet gjordes på Mölndal. Aurora-bm har ganska dåligt med tider fick jag för mig, men eftersom du bara har två månader kvar kanske du får "förtur". Se till att inte skjuta upp det bara, det tar lite tid! Jag ringde från jobbet, men vi har telefonrum där man kan stänga in sig. Förstår att det är lite jobbigt att ringa därifrån..

Bemötandet var ok. Det var inget fel på personen i sig, men efter ett par besök kändes det som om hon fortfarande inte riktigt tog min rädsla på allvar (rädslan för att något skulle hända bebisen försökte hon avvärja med statistik). Den var väl inte tillräckligt konkret för att hon skulle kunna fixa den/övertyga mig om att föda vaginalt. Mycket av min rädsla, för min egen skull, bestod i att inte bli lyssnad på av personalen. Jag har svårt för att stå på mig i utsatta lägen och vill veta att jag får gehör för vad jag säger. Jag har vid tidigare kontakter med vården i SU råkat ut för riktigt knepiga sköterskor etc och när man föder barn vill man inte behöva känna sig kränkt osv. Aurora-bm verkade inte riktigt förstå varför jag tyckte som jag gjorde, hon menade på att "så blir det nog inte", vilket INTE räckte för mig.
Det var lätt att prata med henne, så jag sa ju vad jag kände, men tyckte som sagt inte att hon riktigt lyssnade på vad jag verkligen sa. Det är nog olika med olika bm kan jag tänka mig.. De är ju några stycken på både Mölndal och Östra.

Själva snittet gjordes som sagt på Mölndal och där råkade jag tyvärr ut för att bm som skulle göra i ordning mig inför snittet varken lyssnade på mig eller gick efter det som stod i journalen. Hon skulle prompt sätta kateter före bedövningen - "för det brukar man göra". Eftersom det var riktigt jobbigt vid första snittet hade jag fått OK (helt utan frågor) från narkosläkaren på att lägga kat. efter bedövning. Trots det skulle hon alltså försöka få mig att göra det före.. I det läget var jag väldigt tacksam att jag stod på mig, det var precis det jag var rädd för för min egen skull!
 

Fast vad är egentligen tryggt....

Skrivet av  Kattis
...här i livet? Jag vill absolut inte hoppa på dig, och jag önskar att du får den förlossning du vill ha oavsett om det blir snitt eller ej - men jag undrar ändå lite hur du tänker. Hoppas det är OK att jag frågar?

Du skriver att ett planerat snitt känns tryggt, och att det finns "tusen saker som kan gå snett med något så okontrollerat som en vaginal förlossning". Men min poäng är att hela livet är okontrollerat! Det finns alltid tusen saker som kan gå snett, varje dag, hela livet! När vi vaknar på morgonen kan vi ju faktiskt aldrig vara helt säkra på att fortfarande leva, eller fortfarande vara friska och oskadda, när kvällen kommer. Livet är både skört och oförutsägbart!

Och vad som är alldeles extra oförutsägbart är ju livet med små barn. Det är så mycket som kan hända, de kan plötsligt bli allvarligt sjuka, de kan råka ut för olyckor när man minst anar det. Som förälder måste vara beredd på allt, och hur noga man än är så kan man inte kontrollera eller styra allt, olyckor och sjukdomar inträffar ändå...

Därför så förstår jag inte riktigt vad du tror dig kunna undvika genom att välja planerat snitt. Saker kan gå snett vid ett snitt också, oförutsedda komplikationer kan uppstå - man är aldrig helt garderad.

Jag har lite svårt att förstå det här kontrollbehovet. Alltså, jag förstår ju hur du tänker och hur andra som vill ha planerat snitt av samma skäl tänker, men jag håller inte riktigt med i tankegången. För som jag ser det, så kan vi aldrig kontrollera vår tillvaro, och det är kanske inte ens värt att försöka eftersträva. Livet innebär alltid risker, och någonstans tror jag att vi måste lära oss att leva med dem.

Jag tror man gör det onödigt tungt och jobbigt för sig genom att hela tiden oroa sig för alla tänkbara risker. Jag tror att man inte riktigt kan leva helt och fullt och njuta av livet om man har så stort kontrollbehov, risken är att längtan efter kontroll tar över för stor del av ens tillvaro och att man går miste om många upplevelser som hade kunnat få en att växa som människa.

Ja, ungefär så tänker jag i den här frågan. Men jag hoppas att du får en positiv förlossningsupplevelse, hur du än väljer! Och att du får föda på det sätt som känns bäst för dig!
 

Visst...

Skrivet av  Karin med Ida + bf 21/1
Visst, ajg kan bli överkörd i morgon, Ida kan bli kidnappad eller sätta i halsen och kvävas, vad som helst kan hända. Men det är ingen anledning för mig att eftersträva något som jag upplever som mer chansartat än något annat.
Min enda erfarenhet av att föda barn är ett planerat snitt (som inte blev så himla planerat pga att vattnet gick...se där...:o)), vilket kände så himla bra! Jag var inte orolig ett dugg för att något skulle gå snett. Det enda jag funderade lite över var om hon skulle komma igång att andas själv direkt när hon kom ut, men även om hon inte skulle det så visste jag ju att hela teamet med barnmorskor visste exakt när hon skulle komma och därför stod där på parad, beredda att ta emot och göra vad de skulle.

En vaginal förlossning är för mig något som kan gå hur som helst, givetvis vet jag att det nästan jämt går bra, men jag ser ändå många fler oförutsedda saker som verkligen kan få allvarliga konsekvenser framför mig när jag tänker på förlossning jämfört med snitt.

Detta är givetvis inte fakta på något sätt, men det är hur jag upplever det baserat på den erfarenhet jag har.

Visst har jag ett kontrollbehov, men inte försöker jag kontrollera hela tillvaron och undviker alla tänkbara risker för det i andra sammanhang. Men när det gäller just födandet av mina barn så är det så stora och avgörande händelser, och med två tydliga alternativ så väljer jag givetvis det som jag uppfattar som minst riskfyllt, likaväl som jag väljer att ha bilbälte på i bilen, eller att gå över vattnet på den bro som verkar minst hal...

Hoppas du förstod lite mer om hur jag resonerar, även om detta inte är ett rent resonemangsämne utan väldigt mycket byggt på känslor. Dessutom inser jag att jag kan ha snurrat till mitt inlägg ordentligt, men jag ska inte läsa om det och redigera, utan nu ska jag gå och lägga mig!!! :o)
 

OK...

Skrivet av  Kattis
...tack för ditt svar! Jag förstår hur du menar, och det är nog egentligen rätt naturligt att du vill föda med planerat snitt i och med att du har så positiva erfarenheter av det förlossningssättet från första barnet.

Jag håller tummarna för att det går lika bra nästa gång och önskar dig lycka till med din förlossning.