Sök på innehåll hos Allt för föraldrar

En kanske ovanlig fråga här men...

Skrivet av Kejsarinnan C m tvillingarna
Jag blev snittad för två år sedan, planerat snitt på grund av att båda tvillingarna låg i säte och tänker mycket på det. Själva snittet var egentligen ingen jättedålig erfarenhet förutom att de bröt lårbenet på tvilling ett när han plockades ut, vilket ju inte var så lyckat, (allt är bra med honom nu) men annars inga komplikationer.
Men jag känner att jag blivit lurad på en vanlig förlossning. Som om jag väntat i nio månader och samlat krafter etc och så får man liksom inte gå upp till examen.
Jag var inte med om deras födelse känns det som och det känns verkligen som om jag har missat något. Ofta tänker jag att de kunde egentligen ha kommit in med vilka barn som hellst och sagt här är de. Nu är ju grabbarn a onekligen mina allt igenom men endå... ni kanske förstår vad jag menar.
Jag kommer med största sannolikhet aldrig vara gravid igen och få fler barn så det kommer aldrig vara mig förunnat att få vara med om en vaginal förlossning. Jag är fullt medveten om att en vaginal förlossning kan vara hemsk och väldigt traumatisk men samtidigt hör man också om den fantastiska upplevelsen.
Är jag ensam om att känna såhär eller finns det fler som "känner sig lurade" på en vaginal förlossning?
Svar
Har också...
fött mina tvillingar med snitt, dock med katastrofsnitt pga navelsträngsframfall på tvilling 1. Jag var öppen 10 cm och hade krystvärkar när jag snittades, det var bråttom och jag blev helt sövd. Trots det, känner jag mig absolut inte lurad på en vaginal förlossing! Med facit i hand hade jag velat ha planerat snitt från början, istället för att göra hela värkarbetet och sen bli sövd. Nu är jag gravid igen, och kommer att föda nästa barn med planerat snitt.
Tror säkert inte att du är ensam om att känna som du gör, även om jag absolut inte känner mig snuvad på en vaginal förlossning!
Skrivet av  Sara m. P&C & bf 12/6
Jag kände så!
Födde mina två första barn med snitt. Första var akut och andra planerat pga havandeskapsförgiftning. Nu tredje gången kände jag jättestark att jag ville ha en vaginalförlossning och med lite övertlning gick läkarnas med på det och det gick jättebra.

Men jag kan säga att jag inte tycker att skillnaden var så jättestor. Många frågar vad som var värst eller bäst och jag kan faktiskt inte svara på det. Men med det planerade snittet kände jag lite som du att happ, så var han ute, man hängde inte med liksom. och med den vaginala förlossningen så hängde man ju med, men man blev ju lika chockad att det faktiskt kom ett barn! Ja, det är kanske jag som är knäpp, men jag tror ju aldrig att det funkar...

I slutändan så blir man ju ändå mamma och det är ju huvudsaken.
Lite svammligt inlägg kanske, men hoppas du förstår vad jag vill säga. Kram.
Skrivet av  Ebba m.3
Lurad och lurad ....
men visst känner jag en sorg över att aldrig få uppleva en vaginal förlossning.Jg har två snitt bakom mig pga bäckenträngsel och ska snittas med det tredje i juni.Hr ju accepterat att jag inte KAN föda vaginalt men hadde jag kunnat välja hadde vaginal förlossning varit det självklara valet för mig.Hoppas du kan få bearbeta detta så du i alla fall slipper käna dig lurad på dina barns födelse.Var du sövd när de föddes eller var du vaken.Själv har jag varit vaken vid bägge och fått hälsa på mitt barn direkt när de lyft ut det ur magen men det var ju ingen lång stund.Fördelen med snitt tycker jag är att pappan får chansen att vara nära barnet och knyta kontakt på et sätt som kanske inte blir när barnet föds vaginalt.
Skrivet av  Martina med B-00+V-02+bf-21/6
Jag kände mig lurad efter akutsnittet men
efter mitt planerade snitt i höstas känner jag helt annorlunda.

Efter mitt akutsnitt kände jag att jag hade snubblat på mållinjen och att jag minsann "inte ens lyckats föda som moder natur avsett" och mådde dåligt ganska lång tid efteråt.

När jag skulle föda barn nu i höstas var jag fast besluten om att försöka mig på en vaginal förlossning men det slutade i alla fall med ett planerat snitt för det visade sig att mitt bäcken är för trångt för att en bebis ens ska ta sig ner i det så man beslutade om ett planerat snitt. Ja, jag var ju med och bestämde så klart.

Den här gången känner jag mig inte alls lurad på en vaginal förlossning och jag är både glad och tacksam över att möjligheten till kejsarsnitt finns. Men jag tror det har att göra med att man själv varit med och beslutat om kejsarsnitt. Jag tror att det är det som hänt dig - du hade ingen möjlighet att fatta beslut om hur förlossningen skulle vara eftersom tvillingarna låg i säte och du därför inte KUNDE föda vaginalt.

Jag tror ändå att du kommer att känna annorlunda senare men det kan ju vara en bra idé att gå och prata med någon barnmorska för att bena ut det hela.
Skrivet av  Anna K med Flipp & Vendela
Ja och inte blev det bättre av... (långt)
...att många kvinnor (enligt min erfarenhet lite äldre) tycker att man inte fött barn "på riktigt" om man blivit snittad.

Jag fick ett brådskande akutsnitt för fyra år sedan på grund av föreliggande moderkaka och blödning och kände länge att jag FÅTT men inte FÖTT barn. Blev dessutom väldigt deprimerad efteråt av alla omständigheter runtomkring.

Men det jobbiga var sedan att lyssna på förlossningsberättelser från andra kvinnor i olika sammanhang och åldrar - då den genomgående åsikten överlag tycks vara att man inte fött på riktigt om man blivit snittad. Vaddå, min pojke är väl lika riktig som alla andra barn?! Han föddes och lever och andas och mår jättebra! Och det gör jag också, trots alla kommentarer. Fast när jag berättar min historia får jag åtminstone liiite credit, för jag hade ju "inget val". Stackars då den kvinna som vågar erkänna att hon valt planerat snitt av (högst privata) anledningar.

Nej, jag tycker att vi kvinnor borde hålla ihop istället för att nedvärdera den som t ex väljer snitt eller att föda vaginalt med världens alla bedövningsmedel! Man är inte bättre människa för att man föder "naturligt" utan smärtlindring. Vi är alla mammor oavsett hur vi fått våra barn, tycker jag.

/Lite arg fortfarande, men inte på min förlossning. Dumma människor finns det många av.
Skrivet av  Snart tvåbarnsmamma med valfrihet