Hej *LÅNGT*

Hej LÅNGT
Skrivet av	Vuxen och utvecklingshämnad
Jag vet inte om jag får skriva här, men jag gör ett försök ändå. Jag är en tjej på 26 år, bor tillsammans med min man och katt i norra delen av landet. När jag var ungefär 4 år så upptäckte man att jag hörselskadad och jag fick hörapparater. Men under hela skoltiden så kände jag att det var nått annat som gjorde att jag var annorlunda, men jag visste inte vad. Och när inte vuxna omkring mig sa nått, så tänkte jag som så att jag bara inbilade mig och gjorde allt för att verka så normal som möjligt, även om jag tror att det sken igenom att så inte var fallet... Jag hade och har svårt för ex * Något större lokalsinne har jag inte, har svårt att hitta i nya miljöer. * Jag har svårt att uppskatta tid, alltså hur långt tid det tar att göra saker och ting. * Mitt förhållande till pengar är lite komplicerad Om jag ska betala en vara kontant som tex kostar 237,50, så har jag svårt att räkna fram hur mycket jag ske ge, om jag ska ge jämmna pengar. Och för att vara på den säkra sidan, så lämmnar jag fram 300 kr, för då vet jag ju att det räcker * Jag svårt att koncentrar mig längre stunder, efter stund flyger tankarna i väg på nått annat än på det jag ska koncentrar mig på. * Jag upplever mig som lite frånvarande * Jag blir trygg med rutiner, då vet jag vad jag ska göra och vad som förväntas av mig. * Jag har klumpig grov motorik, motoriken i händerna är heller ingen höjdare Det tar längre tid för mig att lära mig saker, jag måste hammra in kundskap för att det ska fastna, men har jag en gång lärt mig nått och sitter det där. Svårt med muntlig beskrivningar. * Planering är A och O för mig. Det ger mig trygghet att veta vad som ska hända * HATAR när det ligger saker där det inte ska vara, vill ha rent runt mig. * Jag blir lätt stressad och när jag är det så fungerar inget inget för mig!! Allt blir kaos... * Jag är rätt impulsiv * Jag har stora svårigheter i mitt sociala liv, är ensam, har inga kompisar att umgås med. Jag vet ju inte ens hur man gör för att få vänner. Skoltiden var ett helsike, jag hade svårt för svenska, egelska och matten!! Fick slita som ett djur för att hänga med!! När jag äntligen lyckades komma i kapp mina klasskompisar, så tog det ett steg till. Jag var alltid steget efter hela tiden!! Jag överlevde tack vara men tjurskallighet!! Jag var mobbad och utanför hela grundskoletiden. Gymnasie lyckades jag trots allt ta mig igenom... Jag tog studenten 2000. Samma höst kom jag in på Förskollärarutbildningen i Umeå. Än i dag är det är gåta hur jag kunde välja denna inriktningen och hur jag lyckades klara det!! Men det var då ingen tuff utbildning, det var ganska slappt, man kunde nästa komma och gå som man ville på lektionerna och vi hade bara några tentor (hade många hemtentor och jag har alltid varit ganska bra på att kunna formulera mig i skrift) under utbildningen. Jag överlevde åter igen tack vare min tjurskallighet och genom att vi hade mycket grupparbeten kunde på så sätt leve på de andra i gruppen. Var färdig förskolärare 2000 och börja spring vikariera på hösten. Detta var knappast ett arbetssätt som passade mig, som vill ha rutiner!! Tillslut pallade jag inte med, utan sa till på arbetsförmedligen att det inte gick längre. Våren 2001 fick jag ett halvårs vikariat på en förskola.då blev det lite lättare, men när jag väll blivit varm i kläderna var det dags att sluta (så var det även under mina praktikperioder under utbildningen, när jag väll kände mig trygg, så var praktiken slut). I slutat av 2001 och i början av 2002 fick jag ett städa jobb. Detta jobb innebar massa stress att hinna städa allt som skulle under dagen. I mitten av Febuari fick jag problem med min högra handled som svullnade upp och jag blev sjukskriven. En utredning gjordes, men inget hittades, så jag fick diagnosen överbelastad handled. Jag känner fortfarande av handleden om jag använder den för mycket. Under våren kände jag att jag behövde hjälp eftersom jag inte mådde psysiskt bra, jag tog, via mail, kontakt med den öppna psykriatiska avdelningen på sjukhuset. I början av hösten fick jag komma på ett bedömningssamtal, men jag fick kalla handen, eftersom de bedömde mig för frisk för att kunna få hjälp av dem. Men de tipsade mig om att ta kontakt med psykologen vid vårdcentralen. Detta gjorde jag och hon remeterade mig vidare till en läkare. Nu blev jag sjukskriven för psyksika bevär och fick antedepresiva piller. Jag har sen denna dag gått på samtal hos psykologen. Jag träffar henne regelbundet. Såhär hade det kunna fortsatt om jag inte hade fått ett erbjudade från Försäkringskassan arr vara med i ett projekt att få arbetslösa och långtidsjukskrivna i arbete igen. Jag tackade jag till detta och blev remeterad till ett habliterings företag som började utreda min fysiska och psykiska status. Jag träffade en psykolog som gjorde en rad tetster på mig, både muntliga, skriftliga och med hjälp av datorn. Redan efter första test tillfället så såg hon att det var nått som inte stämde med mig, så hon gjorde fler tester på mig, än vad de brukade göra. Av testresultaten framkommer att jag har en begåvningsprofil som till största delen hamnar under normalzonen. Bristande uppmärksamhet och koncentrationsförmåga. Många test klarade jag att göra, men jag behövde längre tid på mig att lösa uppgifterna och detta drog ner resultet..... Så jag har en lindrigare utvecklingstörning och när jag fick veta detta, så föll bitarna på plats för mig!! Men jag bleb naturligtvis också chockad och grät mig till söms flera nätter efter beskedet. Nu börjarar jag acceptera att så här är det och försöka leva med det funktionshinder jag har.... Tyvärr har jag fått avslag på min LSS ansökan, man tyckte inte att jag tillhörde de grupper som ska få hjälp!! Detta var ett hårt slag för mig, jag hade ju satt mitt hopp till just LSS stöd, för utan det skulle det ju bli som det alltid varit!! Psykologen som gjorde testerna på mig, har nu pratat med dem som avslog min LSS ansökan och efter ett LÅNGT samtal med dem så förstod de att jag verkligen behöve hjälp. Jag ska överklaga beslutet och kanska evt ta det till länsrätten för att få ett beslut om kommunen de ska göra med såna som mig dvs som ligger på gränsen till att få hjälp. Vidare så har jag fått ett löfte på att jag INTE ska behöva jobba en heltid, utan det jobb jag ska ha ska vara anpassad för mig (inge stress eller höga ljud, vet vad jag ska göra och vad som förväntas av mig) och en halvtidstjänst, dock inte på den öppna arbetsmarknaden. Det är min läkare/psykologen som jag har gått hos som nu ska se till att jag verkligen får den hjälp jag behöver och hjälpa till med att överklaga. Just nu håller man på att kolla hur stor arbetsförmåga jag har, jag arbetstränar på Samhall, tre dagar i veckan mellan 8-13. Det känns bra! Tyvärr har väll inte mina anhöriga tagit det som kommit fram så bra...min mamma anklagar sig själv för att hon inte såg nått när jag var liten (inte lätt för jag gjorde ju allt för att vara så normal som möjligt). Min man börjarar så smått först det hela, men han det nog lite svårt med det hela. Sämst har min svärmor tagit det....jag får nästa för mig att hon tror att jag hittar på!! Hon lyssnar inte på det jag säger, utan säger hela tiden, att så kan det ju inte vara och alla människor har dåliga dagar och blablablablabla!! Detta blev ett långt inlägg, men jag behövde verkligen få skriva av mig!! Tack för att du tog dig tid att läsa!!
Svar på tråden: Hej LÅNGT

Hej och välkommen!
Skrivet av simons mamma
Klart att du är välkommen att skriva här. Det tror jag alla på den här sidan instämmer i. Jag tycker ditt inlägg är mycket intressant och givande att läsa.Många av oss här har funderingar över våra barns vuxenliv.Att du som vuxen kan beskriva hur du upplever det tycker jag är jättebra. En del av dina problem känner jag igen hos min kille. Min spontana tanke när jag läser hur du har det är att här finns en stark tjej som verkligen inte haft det lätt i livet.Jag grät när jag läste om att du blev mobbad under skoltiden.Förstår inte att du orkade. Tycker du är beundransvärd som tagit itu med dina problem på ett så bra sätt efter allt du gått igenom. Bra att du nu får hjälp att ordna ditt arbetsliv på ett bra sätt.Vilken typ av jobb får du på samhall? Förstår att det måste vara tufft att få diagnos först i vuxen ålder.Att acceptera det kan inte vara lätt,varken för dig eller din familj.Det måste få ta tid.Tycker ändå att det verkar som om du kommit en bra bit på väg. Jag vill gärna prata mer med dig. Många styrkekramar från

Vill ni nå mig så kan ni
Skrivet av Vuxen och utvecklingshämnad
maila mig på [email protected] Jag kommer nog att titta till detta snacket lite nu och då eftersom jag tillhör det i allafall till viss del!! Tack för att ni tog er tid att svara!!


instämmer med föregående talare
Skrivet av Sanne
Intressant att läsa din livshistoria och så jobbigt det måsta vara att känna att något är galet men inte veta vad eller varför. Så otroligt skönt att du idag vet och kan (förhoppningsvis) få den hjälp du behöver.

Så bra du har tagit det, jag blir
Skrivet av Ullet
mkt imponerad av din historia o så bra att få läsa om hur det är. Jag har så funderat på hur det är, hoppas du inte tar illa upp, att vara i min sons kläder som utvecklingshämmad ( han är medelsvårt utvecklingsstörd/förståndshandikappad o har en massa andra svårigheter också som spelar in) o det du berättar gör mig upplyft o intresserad. Vad jobbigt att ha gått omkring hela livet o försökt o försökt, känns det skönt att ha fått en diagnos? Förstår att omgivningen kan ha svårt för att förstå, det är inte så himla enkelt, men så bra att äntligen få hjälp. Tack så mkt för det du berättade för oss, klart att du passar här! Välkommen!

rörd
Skrivet av Anna, mamma till två..
Hej du! Måste säga att jag blev så rörd av din livshistoria! Säger som jag sagt till många skriv en bok!! Men du kära du, jag vet int ehur jag ska skriva detta svar.. Är så glad för din skull att du har fått en diagnos! Att du faktikst klarat dig genom skola, utbildning och en del av vuxenlivet med nacken sträckt! Du ska vara stolt! =) Jag ÄR det! Det gör att när man som mamma till en fyraåring med utvecklingsstörnings diagnos känner att det _finns_ hopp! Det finns en framtid, och har man diagnosen tidigt kanske man slipper gå igenom vissa av dina tunga faser! Som jag beklagar för din skull. Du har gett hopp, och jag HOPPAS verkligen du får en underbar framtid. Du har mycket att ge och du klarar av det!Du gav mig mycket med ditt inlägg!! Stor kram!


Hej och välkommen!
Skrivet av no1wildcat
Säger även jag!Som de andra redan uttryckt så är oxå jag imponerad OCH stolt av vad du klarat av i livet innan du fick diagnos!Men jag förstår oxå att du haft det väldigt jobbigt och slitigt under dessa år. Bry dig inte om vad svärmor säger,det är ofta en generationsfråga när äldre pratar på det viset,tyvärr.Har märkt det själv med vissa släktingar. LSS är du ju berättigad till med din diagnos så hur de kan ha avslagit det är ju en gåta så på dem och överklaga bara S...önskar dig lycka till och ha en bra dag!

Hej LÅNGT

Hej och välkommen!

Vill ni nå mig så kan ni

instämmer med föregående talare

Så bra du har tagit det, jag blir

rörd

Hej och välkommen!

Artiklar från Allt för föräldrar

Artiklar från Familjeliv

Livsstadier

Samarbeten

Forum

Verktyg

Information

Hej *LÅNGT*

Hej och välkommen!

Vill ni nå mig så kan ni

instämmer med föregående talare

Så bra du har tagit det, jag blir

*rörd*

Hej och välkommen!

Artiklar från Allt för föräldrar

Artiklar från Familjeliv

Livsstadier

Samarbeten

Forum

Verktyg

Information

Hej LÅNGT

rörd