I stort behov av råd och synpunkter LÅNGT!

I stort behov av råd och synpunkter LÅNGT!
Skrivet av	Orolig bonusmamma
Hej! Vet inte alls om det är här jag kan få lite synpunkter och eventuellt råd angående en pojke i min närhet som jag är orolig för. Min styvson är 3 1/2 år och bor hos sin pappa och mig varannan helg sedan ett år ungefär. Jag har inga egna barn men har alltid umgåtts och träffat syskonbarn och vänners barn ofta och regelbundet, grejen är den att jag inte kan relatera styvsonens utveckling eller sätt att vara till något annat av de barn jag känner. Jag upplever honom som väldigt annorlunda. Han pratar mycket lite, oftast ett ord eller korta meningar på två eller tre ord, ordförrådet är mycket begränsat och han verkar heller inte förstå allt man säger till honom. Han är tung och osmidig i kroppen, tycker det är jobbigt att gå mer än några hundra meter, springer aldrig, är överhuvudtaget fysiskt passiv.Han varken kan eller vill klä på eller av sig själv, man får verkligen pusha och uppmuntra honom för att han ens ska ta av sig jackan. Det som oroar mig mest är hans slutenhet och hans uttryckslöshet. Han visar ALDRIG ilska eller någon egen vilja, kan utan synbar anledning få gråtattacker men även dessa är ljudlösa, glädje visar han sällan och då oftast i leken med andra barn. På dagis säger de att han alltid varit "trög" i kontakten med vuxna. Denna "tröghet" består i att han aldrig svarar på tilltal, tittar inte ens på en utan stänger liksom av och blir onåbar, inte en min avslöjar att han tagit någon notis om kontaktförsöken. I dessa situationer kan hans pappa inte heller nå honom, och pojken regerar ej heller på beröring. På dagis har de svårt att förstå vad han vill och tycker att han saknar förmåga att uttrycka sina känslor. Han är inte kontaktsökande utan verkar tvärtom skygga för kontakt, visar ingen nyfikenhet för någonting (frågar aldrig eller rör ALDRIG något härhemma), det är som om han inte skulle se eller väljer att inte se vad som finns omkring honom.Pappan får hela tiden säga till honom att "du kan hämta dina leksaker, ska vi läsa" osv annars förblir pojken passiv och initiativlös. Det enda han visar större intresse för är tv och måltider. Pratar vi om att mat eller att äta går han och sätter sig vid matbordet och kan sitta stilla och tyst där i väntan på maten om det så dröjer mer än en timme. Min man har på senare tid börjat fundera över sonens sätt att vara då han ju ser skillnaden jämfört med andra barn, framförallt så ser ju sonen inte glad utan betryckt och mycket dämpad ut. Mamman säger att sonen fungerar på samma sätt hemma. Finns anledning till verklig oro, bör min man kontakt bvc? Jag grubblar och funderar utan att få någon ro så jag hoppas att en vänlig själ har lust att svara.
Svar på tråden: I stort behov av råd och synpunkter LÅNGT!

hej
Skrivet av minix
ja du en del av det du skrivit förutom språkutvecklingen ,,stämmer in på min son vid treårs ålder han är idag elva år och har en hjärnskada epilepsi och en synskada plus att han för några veckor sedan fick dignosen asperger,, så jag tycker absolut att ni ska undersöka honom be dom på bvc att remitera honom till en barnmotagning jag vill inte skrämma er och trots att sonen har dessa funktionshinder så fungerar han i skola (vanlig klass)och hemma jättebra ,,men det är bra om man får en diagnos så snabbt som det bara går ,,för barnets skull ,,det är ju annars jättesvårt att veta hur man ska hjälpa till med och vad han behöver få träning med så prata med mamman och tala om vad ni ser och hör vad hon har sett på barnet be även dagis skriva ner deras observationer kramizzar/ minix

Tack snälla för ditt svar
Skrivet av orolig bonusmamma
Jag har länge haft mina misstankar att allt inte står rätt till men det är ju trots allt föräldrarna som måste agera. Tyvärr är en del av problemet att mamman inte verkar så intresserad eller bekymrad för hur sonen mår. Hon har t ex inte varit på ett enda utvecklingssamtal på dagis, min man har dock varit där, och inte heller vill hon prata med pappan om pojken. Det var först på det senaste utvecklingsamtalet på dagis då min man tog upp sin oro för pojkens utveckling som de sade att han fungerat så ända sedan han började där, att han har svårt med det emotionella och psykosociala, att han är klumpig i sina rörelser och svår att nå, får gråtattacker mm. Precis vad vi upplever hemma också. Det svåra är ju att veta hur man ska hjälpa när man inte vet vad det beror på. Jag funderar mycket på om det verkligen ÄR något och isåfall neuropsykologiskt eller är hans hemmiljö mer torftig än vi tror? Vad gör man när barnet inte är ens eget och man bara kan stå bredvid o titta på?


utanför
Skrivet av minix
hej jag har själv ett bonusbarn och ganska tidigt började vi att samarbeta jag och flickans mamma ,,vi gjorde som så att vi träffades och pratade ca en gång i månaden ..och detta gjorde vi för att ha koll på vad flickan tyckte var jobbigt och vad vi skulle ändra på och vad vi skulle bli bättre på,och för att hon inte skulle spela ut oss mot varandra,,hon var 4år och så fort det blev en konflikt hemma så skulle hon flytta till oss ,,så det blev ganska jobbigt för mamman och om det blev något hos oss så skulle hon aldrig mer komma till oss så vi behövde den där träffen ,, så ta och prata med din sambo om dina funderingar och be honom ringa mamman och be om en träff.. för min son kom diagnoserna ganska sent tyvärr ,,att han inte såg som han skulle upptäktes först vid fyra års ålder och ep i femårsåldern och nu nyligen asperger,,diagnosen gör att barnet blir bemött på rätt sätt i barnoms och skola plus att vi föräldrar kan få tips och råd hur vi ska agera

Tyvärr upplever jag att just
Skrivet av Orolig bonusmamma
mamman är en del av problemet. Vi vet att hon förtalar pappan och mig. Hon säger bl a till pojken att han nu har en ny pappa (hennes särbo), att pappa är död och hon förbjuder sonen att prata med någon då han kommer till oss. Vi vet att hon lämnar honom ensam framför tv:n då hon går och lägger sig, att han bara får leka med en eller två leksaker åt gången för annars blir det "stökigt", att han aldrig fått röra något hemma -då får han smäll på fingrarna osv. Föräldrarna separerade då pojken var 8 mån (på hennes begäran)och sen dess har hon på olika sätt motarbetat umgänget mellan pojken och hans pappa. Så tyvärr, ett samarbete med mamman ligger långt bort f n, då hon inte ens svarar i telefon då hon ser att det är min man som ringer. Sorgligt det är vad det är för pojkens skull. Jättesvårt att veta vad man kan göra. Min man har dock nu bestämt sig för att kontakta bvc i ett första läge. Tack! för att du bryr dig om att svara.

Hej!
Skrivet av Lilla My
Jag har läst dina inlägg nu, och blir starkt berörd. Du reagerar helt sunt, på att något inte står rätt till. Och din man gör rätt i att tala med BVC. BVC kan (skall?) ha både kurator och barnpsykolog knutet till sig. Men det är viktigt att han berättar så mkt som möjligt så att de kan sätta sig in i hela situationen. För mig låter det som om pojkens mamma har vissa svårigheter i sin vuxenroll/föräldraroll. Vad det kan vara är självklart omöjligt att säga, men det verkar påverka pojken negativt. Hade det varit möjligt att lägga upp pojkens tid annorlunda? Att han bor främst hos er, och varannan helg hos mamma? Nu har han vant in sig lite vid pappa, efter att ha träffat honom (och dig förstås, ler) varannan helg ett år, så han är ju inte helt främmande. Jag tror att man kan ta upp det i familjerätten, om inte mamman går med på det. Varannan vecka är kanske en mellanlösning, men låter jobbigt för pojken att växla mellan så skilda världar, så ofta. Det som jag tycker är särskilt svårt med de neuropsykiatriska funktionshindren, det är just att det finns en viss ärftlighet inblandad. Jag känner igen det, som förälder till tre barn med grav språkstörning, och vissa svårigheter därtil, som faller inom AD/HD och/eller autism, men trol. inte tillräckligt för att ge diagnos. Mina barn har haft ett otroligt stort behov av struktur och tydlighetet. Tyvärr är just struktur och tydlighet väldigt svårt för mig. Tyvärr, säger jag. Dessutom så har jag valt en väldigt trevlig och god man, men som jag har svårt att kommunisera med... och han med mig. Det blev inte bra av sig själv, kan jag säga. Det blev ett kaos, totalt utan rutiner. Det enda positiva var väl att jag har en otrolig förmåga att fokusera, och under många år så fokuserade jag totalt på barnen, för att kunna förstå vad de sa, stötta och hjälpa dem med kommunikationen, och söka resurser och utredare. Till slut, när jag brast, och inte orkade mer, så fick jag kontakt med en skolkurator. Henne gick jag till en gång i veckan. Hon hjälpte mig att vända skeppet! Sex månader tog det att få barnen att äta på bestämda måltider, och mig att komma ihåg att laga mat... och ha mat hemma, till bestämda måltider. Nu går jag till psykolog, och väntar på utredning för ev AD/HD. Under tiden som jag väntar, hämtar jag in mycket "hjälp till självhjälp" här från aff. Det är inte ovanligt att båda föräldrarna, eller en av föräldrarna har vissa svårigheter, och att sedan barnen får ngt. En förälder som själv aldrig fått hjälp, utan bara tvingats överleva, har stor risk att få psykiska problem som en följd. Men om svårigheterna uppmärksammas, så finns det hjälp att få. Men pojken har inte tid att vänta på att hans mamma söker hjälp. Han har som det låter egna svårigheter, som han behöver hjälp med, så tidigt som möjligt. Om inte BVC tar saken på allvar, så kan din man själv ta kontakt med BUP, så kan de lotsa er rätt. Lite rörigt svar, kanske... men i all välmening. Många, många styrkekramar till dig som bryr dig om den lille pojken.

I stort behov av råd och synpunkter LÅNGT!

hej

Tack snälla för ditt svar

utanför

Tyvärr upplever jag att just

Hej!

Artiklar från Allt för föräldrar

Artiklar från Familjeliv

Livsstadier

Samarbeten

Forum

Verktyg

Information