Sök på innehåll hos Allt för föraldrar

Jag flyttar upp tråden

Skrivet av Mamma till ett önskat!!! barn
för det känns som att jag blivit lite missförstådd.

Jag älskar mitt barn. Jag är stolt över mitt barn. Jag vill inte ändra någonting med mitt barn. Jag älskar mitt liv. Mitt barn är perfekt. Mitt liv är underbart.

Jag är inte bitter över min egen situation. Jag är inte arg över min egen situation. Jag går inte omkring och önskar att allt vore annorlunda. Jag skäms inte över mitt barn. Givetvis har jag som alla andra här inne toppar och dalar, men för det mesta är det som jag skivit ovan.

Vad jag ÄR bitter över är omvärldens syn på mitt barn. Varför ska vi få bestämma vilka som ska leva och inte leva? Var går gränsen? Gentekniken går framår hela tiden. Jag slår vad om att inom en inte allt för avlägsen framtid kan man förutspå det mesta om barnet som man väntar. Är det då rimligt att få säga: "Nej, ett barn med astma vill jag inte ha!", "Nej, ett barn med ökad tendens till depression vill jag inte ha!", "Nej, ett barn med sockersjuka vill jag inte ha!" osv, osv, osv! Var går gränsen?

Detta "sorteringssamhälle" som vi hamnat/hamnar i, skrämmer mig enormt. Det är DET som gör mig rädd, arg och bitter. Inte mitt barn, för mitt barn är perfekt!

Kram!
Svar på tråden: Jag flyttar upp tråden

Det finns värre sorger

Skrivet av  lene
ett barn kan ge sina föräldrar än att födas som speciella
Och jag håller med dig i allt framför allt att våra barns största hinder är andra människors attityder .
 

Rätt sagt!

Skrivet av  Anna, mamma till två..
Håller med!! Bra!!