Sök på innehåll hos Allt för föraldrar

Ett litet livtecken i från mig!

Skrivet av Vuxen oxh utvecklingshämmad
Nu närmare sig flytten till landet med stormsteg. Förhoopningsvis får gubben skriva på för sitt nya jobb till veckan, säga upp sig ifrån sitt nuvarande och lägenheten!!

Det är med skräckblandad förtjusning och med kallsvettningar längs ryggraden som jag ser fram emot äventyret att bli lantis!! Ett nytt kapitel i He77:s liv är på väg att skrivas, så känns det i allafall!!

Det ska faktiskt bli härligt att få komma naturen närmare ...för jag har förstått att jag hämta enormt mycket kraft, laddar batterina med moder jords härliga natur!!

Naturen har alltid betyt väldigt mycket för mig, som är uppvuxen vid havet... Och som har tillbringar mina sommrar och helger, från 4 månaders ålder tills jag kunde vara ensam själv, ute på en ö med naturen vid husknuten.

Tidigt började jag uppskatta fåglarna (hör dem trots att jag är halvdöv) och pappa lärde mig namnet på de vanligaste arterna. Ofta satt jag vid köksbordet och kolla in matgästerna vid fågelbordet (på vintern).

Vi, jag och pappa, hade tävling på våren om vem som såg de första flyttfåglarna och jag har många gånger suttit i en liten båt och metat abbore på ett spegelblankt hav (nåja, kanske inte direkt på havet, men nästan).

Spännande var det när man fick följa med pappa och dra upp näten tidigt på morgonen för att se om man fick någon fisk att äta till middag. Och högtids stund var när man såg nått annat djur än fåglar (dock inte ormar...).

Fortfarande kan jag känna den känsla jag kände då jag hittade det första mognade smultronet för året och hur himmelskt gott det smakade! Eller när jag plockade de första Stymors violerna, som trotsade den hårda marken...

Några större odlingar hade vi inte (mycket sten i marken), men potatis satte vi och ibland även sockerärter.

Några år hade vi även höns som gav oss färska ägg under hela sommaren och den kännslan av hur det var att plocka upp de varma äggen kan jag fortfarande känna.

Ifrån stugan, som vi ska flytta till, kan jag inte se havet, men däremot en sjö, en sjö som jag kan fiska och bada i. Tystnaden är också nått som skänker mig kraft och det finns det ganska gott om där i byn...

Och jag måste TRO att det kommer att bli bra bli lantis trots flera mil till affären och andra servis inriktingar, att jag får kontakt med de personer som kan hjälpa och stöta mig i mitt dagliga liv, som ibland ter sig lite kaotiskt för mig....

Även att jag fått nått slags jobb någonstans där jag kan känna mig uppskattad för den person jag är, ett jobb där jag succesift får öka arbetstiden sakta, tills jag är upp i en halvtid.

Jag måste tro att det ska bli såhär, även om jag ibland tvivlar på att det ska bli så.

Tack för att du läste!!
Svar på tråden: Ett litet livtecken i från mig!

Skriva kan du

Skrivet av  lene
jätte bra , varför inte på nya stället när ni har landat , ta en distanskurs i skrivkonst ..Skriv dagbok
Förövrigt finns en intressant debatt om att höra till och hur man kan trivas o inte trivas på landet ,,sidan ,
Totalt olika uppfatt om livet på landet , kul att reflektera över,,
Jag tor att det blir en ny bra värld , för dig
 

Vad mysigt det

Skrivet av  Anna, mamma till två..
låter.. Din beskrivning av landet.. =) Den kunda jag känna.. Även om jag gärna håller mig borta från skog o land..*hehe*

Jag tror att du kommer få det bra!! Du har en sund inställning och som skrivaren över mig sa att srkiva kan du verkligen så en dagbok vore perfekt!! =)

Hur har det gått med din svärmor?? Kan inte låta bli att småle lite vid det du har berättat om henne.. Inte för att hennes inställning e speciellt sund utan för att.. jaa..
Hopaps hon tar sig i kragen.. ;-)

Fortsätt berätta hur det går å hur du mår.. Om du vill! = )

Kram!