Sök på innehåll hos Allt för föraldrar

Framsteg idag!

Skrivet av Ann m Frida 021021, Noonan syndrom (och
För första gången någonsin har Frida idag gått själv med bara hjälp av läragåvagnen. Vi har ju märkt sista tiden att hon KAN gå hur bra som helst men hon har inte velat släppa våra händer. Men så började jag igår med att provocera henne lite, ställa henne vid möbler och släppa henne så att hon var tvungen att hålla i sig. Inte poppis direkt "ler" men hon kan ju jättebra. Idag ställde jag henne vid vagnen och sa till henne att köra vagnen och då gjorde hon det! Ett par gånger körde hon ram och tillbaka här i vardagsrummet och var jätteglad - ända tills hon ramlade. Då blev det gråt och tandagnisslan förstås! Trots att hon ramlade helt rätt, dvs hon satte sig bara på rumpan, så ont kan det ju inte har gjort, det var nog mest som hon blev rädd. Efter det så har det nu blivit jättesvårt att få henne till att köra vagnen igen! Hon gör det men efter mycket tjat och med tårarna rullande ned för kinderna, vill inte alls!

Så nu undrar jag om någon har något tips på hur vi kommer vidare? Hon går alltså bra själv även utan vagn egentligen men är så ängslig så hon behöver nog få insikten i att hon faktiskt klarar av det och att det inte är hela världen om man landar på rumpan då och då. HUR får jag henne att förstå detta?

Jag vill inte backa nu och sluta provocera henne men det känns ju förstås mindre kul när hon gråter så....

Svar på tråden: Framsteg idag!

Hej Ann....

Skrivet av  Anette
Precis så gjorde Jennifer också när hon skulle lära sig gå. Det räckte hon höll oss i ett finger så gick hon utan problem. Jag fattade ingenting.
Det visade sig senare att hon hade svårigheter med balansen!!! Och smart som hon var så fattade hon själv att hon skulle trilla och kanske slå sig.

Det enda som hjälper är tyvärr att träna....genom att gå....Jag lockade Jennifer med kakor. Det är väl inte så lätt med Frida då hon inte äter men kanske om hon har en favvo-leksak som du visar när du ber henne gå till dig.

Vi satt på golvet jag och Jennifers pappa och hon fick gå mellan oss. Vi klappade händerna varje gång hon kom fram och pratade om hur duktig hon var. Hon lös som en sol.....Har alltid gillat beröm!!

När hon väl gick sedan skulle vi träna balansen genom att gå mycket i skog och mark, på trottoarkanter mm....

Lycka till.

Anette
 

Hej Anette!

Skrivet av  Ann m Frida 021021, Noonan syndrom
Tack för ditt svar!

Hur fick ni veta att Jennifer hade problem med balansen?

Jag upplever det inte som att Frida har problem med balansen utan mer med modet. Lite frustrerande är det när jag VET att hon kan gå men inte vill, vet att hon kan äta men inte vill. *suckar djupt* Önskar så att man kunde förstå vad som orsakar detta "hangups"!

Kram
Ann
 

Hejsan...

Skrivet av  Anette
Vi kom till sjukgymnast med Jennifer när hon var två år. Hon kunde då gå men gick alltid med händerna i luften. Vi fick berätta om Jennifer , att hon alltid kröp över trösklar, vägrade gå utomhus, kröp i o ur sandlådan. Vi såg på henne innan hon började gå att hon ville själv men inte vågade. Hon hade heller inget mod. Detta var för att hon förstod själv att hon lätt kunde trilla. Hon blev frustrerad över att inte kunna släppa taget och gå. Skitförbannad.

Sjukgymnasten sa att hon hade svåra problem med balansen. Hon var även klumpig motoriskt. Då ramlade tioöringen ner hos oss, vi hade inte sett detta själva.

Än idag har hos vissa svårigheter motoriskt. Hon är nu 9 år och är inte lika smidig som jämnåriga. Forfarande lite klumpig. Hon lärde sig cykla vid 7 år på tvåhjuling men klarar fortfarande bara av plan mark. Inga backar eller ens små gupp för då ramlar hon.

Ps. jennifer kröp aldrig, hon stjärthasade.

Kram Anette
 

Duktig tjej!

Skrivet av  Cecilia med Amanda 021010
Roligt att hon kan gå nu ( även om hon inte vill)!!

Jag har grunnat lite på råd till dig. Amanda gick ju tidigt men är en försiktig tjej som också får idéer om du förstår vad jag menar. Hennes balans är inte den bästa och hon är otroligt rädd för kanter av någon anledning. Kommer hon till den allra minsta kant ( den kan alltså vara typ 2 cm)så sätter hon sig ner och hasar eller backar över. Väldigt irriterande utomhus för alla kläder blir förstörda.

Vi försöker uppmuntra henne att försöka gå själv ute men det är svårt. Det blir långsamt bättre i alla fall.

Ibland får de ju låsningar på vissa saker. kanske skulle det funka om hon fick något annat att hålla i. Det finns olika typer av gåvagnar. Om ni köper en annan och presentar med och hävdar att med den här kan man gå?

Om ni försöker avleda från själva gåendet? Lastar saker i vagnen istället och sätter fokus på att lasta av och lasta i så fort hon flyttar vagnen lite?

När Amanda började gå körde vi med "magiska filten" Vi hade en stor filt att dra med oss bakom henne när hon gick. Då hon satte sig så sa vi " Oj, tur att det var på filten!" och visade hur mjuk den var. Hon gick på det i alla fall! De slår sig egentligen inte när de hamnar på en "vadderad" rumpa i sin snigelfart så man luras ju inte direkt utan hjälper dem bara att upptäcka detta själv.

Säkert fullständig värdelösa råd men det var vad jag hade att ge :)
Har du några råd om hur man får en liten dam att inte kasta sig omkull på grusgången i finkläder bara för att det ligger en trädgårdsslang där *suck* så får du gärna ge mig dem.
 

Hej Ann

Skrivet av  Anna, mamma till två..
Vill bara säga att hon e duktig, Frida! =) *Go Frida go Frida*
Vet inte direkt hur du ska göra.. Att hon landa rpå rumpan e bra, det e ju liksom \'så\' man börjar de thela.. Låt henne testa så som ni gjort nu ett tag, de tkanske blir gråt men det kan va av rädsla o osäkerheten å inget allvarligt.. Även fast det svide ri mammsens hjärta såklart.. ;-)
Du skadar henne inte genom att \'provocera\' utan bara hon får lite mer trygghet i det kommer hon ränna fram o tillbaka utan vagn sen.. =) *lovar*

Sitter här å ser framemot nästa framsteg!! =)

kram!
 

Försiktiga barn

Skrivet av  A:s mamma
har jag också haft, med eller utan utvecklingsstörning. Två av mina barn (normalt utvecklad men så försiktiga) stod och höll i sig och gnällde av frustration i två månader innan de vågade släppa och gå på egen hand. När den äldsta tog sina första steg hjälpte hon mig att plantera om krukväxter. Hon hade fått en matsked att ösa jord med. Med den i handen och fullt koncentrerad för att inte spilla vandrade hon över köksgolvet för första gången. Detta hör kanske inte hit men jag koma att tänka på det när du berättade om Frida trots att det hände för 13 år sedan.
 

Hej Ann

Skrivet av  tinao m Ami 0103
Jag brukar hålla till på DS-listan, men läser här ibland. Känner igen det här med försiktiga barn. Amanda 3,5 år med DS, lärde sig gå när hon var 2,3 år, och var mer försiktig än de 1-åringar som lärde sig gå i vår omgivning.

Vi tränade henne att stå i vår dubbelsäng, för när hon ramlade där slog hon sig inte, utan studsade bara, så det blev en rolig grej istället för en hemsk upplevelse. Vi höll på i flera månader att bara öva på att stå i sängen, och putte omkull henne för att hon inte skulle bli rädd för att ramla. Det gjorde att hon försökte att ställa sig upp varje gång hon ramlat, dessutom applåderade vi varje gång hon lyckades att ställa sig upp. Allt för att få en positiv upplevelse*s*.

En dag ställde hon sig upp när hon satt på golvet och klappade händerna åt sig själv. Då kände hon sig stadig nog för att pröva att stå på golvet. Amanda tyckte också om lära-gå-vagnen så länge hon gick med den, det var inte lika roligt när hon stannade och inte visste vad hon skulle göra sen.

Eftersom Frida redan kan gå, så behöver hon kanske inte ståträna, men det kan vara bra att träna sig i att ramla, så hon ser att det inte gör ont om man bara sätter sig ner. Sängen kan vara ett bra ställe att träna på. Lycka till!