Sök på innehåll hos Allt för föraldrar

Frida har varit på sjukhuset igen. :-( *megalångt*

Skrivet av Ann m Frida 021021 (& Fanny -99)
I måndags höll det på att gå riktigt illa här hemma. Frida har varit förkyld en längre tid och maken hade lagt henne. Jag läste saga för Fanny och maken stack ut och joggade. Jag hörde att Frida låg och hostade ett par gånger och kände mig stressad över att jag ville in till henne så vi gjorde sagan kort. Jag gick in till Frida och där ligger hon, alldeles livlös i sängen, andas inte. Jag fattar ingenting, försöker sätta henne upp men hon är helt lealös och bara faller. Så jag kopplar loss henne från matpumpen och ringer 112. När jag burit ner henne här nere frågar SOS om hon andas och jag svarar att nej, jag tror inte det.

Jag ser att hon är i nån slags kramp, ögonen stirrar uppåt till vänster och hela ansiktet och den lilla kroppen är i kramp. Paniken är nu helt fullkomlig och flera gånger säger SOS till mig att ta mig samman, jag vet inte riktigt vad jag säger. Ambulans är på väg, säger de, men du måste göra mun mot mun och hjärtmassage. Jag? Jaha, jag lyssnar på vad hon säger och gör så, hoppas att det blir rätt, jag fattar fortfarande ingenting. Storasyster står bredvid och försöker prata med mig, jag skriker till henne att GÅ HÄRIFRÅN NU!!! Blåser in i näsa och mun, trycker fem ggr över bröstet och hoppas att bröstkorgen inte ska ge vika, det är ju bara ett halvår sedan den var uppsågad under hjärtOP.

Ambulansen kommer, de kommer in, jag flyttar mig och de sätter syrgasmask på henne och tar saturation. Hon syresätter sig bra, säger de. Jag har lagt på luren och undrar VAR I HELVETE ÄR MAKEN??? Ambulanskillarna bär iväg ut med Frida till ambulansen och jag springer som en galning bort till grannen, bankar på, sliter i dörrhantaget och skriker. De öppnar och springer fort med mig tillbaka för att ta hand om Fanny. Jag sliter åt mig min handväska och en jacka ovanpå pyjamasen.

Killarna säger åt mig att sätta mig i akutbilen som står bredvid ambulansen och det gör jag. Sen bär det iväg i 200 knyck till Lund med blåljusen på. Jag ringer till min mamma och ber henne ta hand om Fanny och sen får jag äntligen tag i maken som nu kommit hem från joggingrundan och hittat Fanny ensam med grannen.

Vi kommer fram till Lund, jag rusar in på barnakuten till rummet där Frida är. Inget har förändrats under färden, hon är fortfarande i kramp och andas dåligt. Jag förklarar och berättar om hur allt har gått till, de sätter nålar och tar prover. Hon får lugnande medicin injicerat och efter en stund släpper krampen. Fortfarande är andningen ojämn och rosslig men hon ser mer normal ut i ansiktet iallafall. Efter en stund kommer maken och det var helt obeskrivligt skönt! Frida sover nu och de fortsätter ta prover och diskuterar olika möjligheter. Man funderar över CT-skalle, om det har varit en blödning i hjärnan. CRP visar sig vara under 8 så någon bakteriell infektion är det inte tal om.

När Frida efter ett tag börjar vakna till lite så sätter kramperna igång igen direkt. Hon får genast en ny dos lugnande och somnar direkt. Efter en stund till kommer personalen från barnintensiven och hämtar oss och vi åker upp dit. Nu ser Frida normal ut igen och sover lugnt. Hon börjar röra på sig när de ska ta tempen och börjar vakna till lite men börjar istället krampa igen, tuggar och tuggar så det kommer fradga. Man får ge nytt lugnande. Personalen säger att Frida har hög halt av koldioxid i blodet och det är därför hon krampar, så nu får hon sova tills halten sjunkit en aning. Och det gör den, ganska snabbt. Så nästa gång Frida vaknar till är hon visserligen inte glad men hon krampar inte och vi börjar känna igen henne. Hon reagerar på min sång och gnider sig i ögonen och vi känner att hon är tillbaka hos oss. Snacka om lättnad!

Efterhand vaknar hon till liv och blir mer och mer sig själv. Dagen efter flyttar vi ner till infektionsavd och där får vi stanna ett dygn till. De såg på lungröntgen att hon hade något där, och allt eftersom bilden klarnar av vad som hänt så inser vi att hon förmodligen har kräkt upp/hostat upp slem som hon sedan har lyckats dra ner i lungorna. Hon har då inte kunnat andas ordentligt och då stiger snabbt koldioxiden i bloder och orsakar kramper. Hade jag inte kommit in i sovrummet när jag gjorde så hade hon förmodligen dött eftersom en koldioxidförgiftning är som en narkos som man inte vaknar ur om inte något görs. Som tur var hann det aldrig blir några bestående skador eftersom jag kom in så snabbt och hittade henne, men vad som hade hänt annars vill jag inte ens tänka på!

Tankarna har flugit runt i huvudet sedan det hände och jag går igenom gång på gång allt som hänt. Jag har tänkt oerhört mycket på Mammamia och Hugo och kan nu föreställa mig lite bättre vad de gick igenom. Jag var helt säker på att Frida skulle dö, kunde inte tänka mig att det verkligen skulle sluta med att hon blev precis som vanligt igen, vilket hon ju är nu.

Livet är skört, gränsen mellan liv och död är så liten och det kan gå väldigt snabbt. Vi har det i tankarna hela tiden nu och värdesätter varje dag och varje timme lite mer.

Kramar
Ann
Svar på tråden: Frida har varit på sjukhuset igen. :-( *megalångt*

Kära hjärtanes!

Skrivet av  Ullet
Vilken katastrof det hade kunnat bli! Hur mår du nu? Hoppas hon kvickar till sig snabbt o blir som förut men jag förstår om ni ligger o sitter på nålar o vakar över henne, fy tusan, jag kan inte sätta mig in i vad du varit med om, tusentals tankar o kramar åt er alla, speciellt lilla Frida!
 

Finner inte ord..

Skrivet av  no1wildcat
..för vad jag ska säga utan skickar massor med kramar till hela familjen!
 

Gumman!

Skrivet av  Helena B A
jag grät floder när jag läste detta, vad skönt att allt slutade bra! stackars dig som måste ha hjärtat i halsgropen hela tiden! stödkramar i massor!!
 

Åhh, nej

Skrivet av  Millimeterns mamma
Hej Ann

Livet är skört...och ibland påminns man om HUR skört det är.
Kramar till dig och hela familjen!
 

Vet inte vad jag ska säga

Skrivet av  Linda med Tuva
Tårarna rinner, jag är så ledsen för er skull. Men samtidigt väldigt glad, det slutade ju lyckligt.

Livet är verkligen skört! Jag tror inte att man inser hur skört förrän man själv befinner sig där i gränslandet.

Ta hand om varandra nu, och ge Frida en stor kram från mig och Tuva.

Kram!
 

Ojoj vännen!

Skrivet av  Anna, mamma till två..
Vilken dramatik!*ryser*
Tårarna vällde över då jag läste ditt inlägg.. Hemskt! Läskigt e det också att det kan gå så illa med bara några minuters/sekunders marginal(klart det kan men man tänker kanske inte på det hela tiden.. inte jag iaf.. :-/..), det ger kårar längs ryggraden.. =( *kramar om*
Ja vad säger man? SKÖNT att ni e hemma o att allt \'e som vanligt\' igen..
Hur gick det med storasyster mitt i allt, förstod hon vad som hände? Har ni berättat?

Hua *ryser ff* ta hand om er ordentligt nu och stora kramar!!
 

vad säger man ?!?

Skrivet av  jennieLina
Att något ska hända ens hjärtegryn är värsta mardrömmen. Gränsen mellan liv och död är hårfin.
Så många tankar på så kort tid ...

Kramar från oss !
 

Artiklar från Familjeliv