\"Nära och kära\"

Forumarkiv I Forumarkiv II

Sök på innehåll hos Allt för föraldrar

"Nära och kära"
Skrivet av	Loise
Igår fick vi resultat från utredning som utförts av barnpsykolog på vår snart 3-åriga dotter. Mentalt ligger hon på en 1,5-årings nivå. Nu ska vi få hjälp med att komma i kontakt med rätt personer på barnhab. Känns ju bra, att man ska få hjälp så att vår lilla tjej kan utvecklas på bästa sätt. Däremot känns det mindre bra att vi är så ensamma i allt detta. Min mamma och flertalet kompisar vet om att denna utredning har pågått nu, men INGEN har ringt och frågat hur det går, eller ringt ö h t för den delen. Sambons föräldrar vet inte ens om att hon utreds eftersom de inte verkar kunna hantera att det skulle kunna vara något problem. Jag tycker det är trist och sorgligt att vi inte kan luta oss mot våra "nära och kära".
Svar på tråden: "Nära och kära"

Vet vad du menar!
Skrivet av Linda med Tuva
Tack och lov har vi många i vår omgivning som vi kan prata med och luta oss mot när det känns tufft. Men för vissa är det fortfarande svårt att prata om "det". En ledsam sak som vi varit med om angående detta är ett "kompis"gäng som vi inte hört av sedan Tuva föddes. Vi brukade träffas ibland och äta gott och tex bowla lite, men efter att Tuva föddes har vi inte hört av dem. En annan sak som kan kännas lite jobbigt är att mina svärföräldrar har lite svårt att acceptera faktumet att Tuva med största sannolikhet kommer att få ett åtminstone lindrigt förståndshandikapp. De vägrar lyssna på det örat, vilket känns lite trist då det är en sak som jag gärna vill prata om för att bearbeta det och smälta det. För övrigt är de världens bästa svärföräldrar till mig och farföräldrar till Tuva. Jag tror att människorna i din omgivning är otroligt rädda för att prata om det som nu händer din dotter. De vet inte hur de ska prata om det, kanske är de rädda att trampa er på tårna. Dessutom kanske de själv har svårt att ta till sig att er dotter kanske är lite "speciell". Mitt råd är att prata med dina nära och kära om din dotter så mycket du kan. Visa tydligt att det är OK att prata om hennes "problem", att ni är öppna och gärna svarar på frågor om de är nyfikna. Det har funkat för oss med ett undantag (ett kompispar som fortfarande helst inte vill låtsas om något - men vi fortsätter ändå tjata om Tuva och alla hennes undersökningar och framsteg ändå :-)). Det kan inte vara lätt att känna sig ensam i en sådan situation. Jag hoppas verkligen att ni snart får det stöd ni förtjänar och behöver. Kram

Artiklar från Allt för föräldrar

Artiklar från Familjeliv