Fler som känner så här..?

Fler som känner så här..?
Skrivet av	Ensamma mamman
Så var det dags att gnälla lite igen. Ibland tycker jag att jag inte gör annat men nog gör jag väl det...? ler Jag väljer iaf att vara anonym pga att en del känner mig personligen som kan glutta in här sporadiskt. Men jag tror nog många kan lista ut vem jag är. :-) Jag känner mig så hemskt ensam. Inte så att jag inte har någon att prata med, för det har jag. En vän, mycket nära vän, bor ett par mil ifrån mig och henne pratar eller chattar jag med dagligen tackolov för dig! och en annan vän bor också bara på kanske 5 mils avstånd och henne pratar/chattar jag med iaf varannan dag. Men som ni kanske förstått så är det alltså där mina sociala kontakter finns, i stort sett. Via chatt och telefon. Jag saknar så mycket att ha en väninna att träffa här hemma, att gå promenader med, att kunna stötta varandra (rent handgripligen alltså) när det är jobbigt osv. Har jag för höga krav? Förr, innan mitt funktionshindrade barn kom till världen, då hade jag såååå många väninnor, vi drog vagn ihop och pratade blöjor, utveckling och annat bebissnack. Nu har jag ingen. Varför vet jag inte riktigt men förmodligen för att jag är så ensam om just de problemen vi har med ständiga sjukhusbesök, habiliteringsbesök osv. Vem orkar med det när man bara vill vara lycklig i sin perfekta lilla bebisvärld??? Jag bor i en liten by och tyvärr finns inte många andra funktionshindrade barn. En annan mamma har jag skymtat en gång som hastigast, ska försöka lista ut vem det är och försöka skapa kontakt. Men det är ju inte säkert att hon är intresserad av det, hennes barn är mycket äldre än mitt. Jag är oerhört tacksam för de mammor jag mött via nätet (en hel del faktiskt) men jag önskar att ni allihop kunde flytta hit! Inte är väl det för mycket begärt va??? Kramar Ensamma mamman
Svar på tråden: Fler som känner så här..?

Kollektiv...
Skrivet av Millimeterns mamma
Hej ensamma mamman Ja, vad gjorde vi utan mail och chatt... tyvärr saknar jag (liksom du) IRL kontakter med andra mammor i samma sits. Promenader, fika, bio, sandlådesnack osv... Detta trots att jag bor i en storstad. Var är alla mammor med funktionshindrade barn...någongång emellanåt så skymtar jag er mellan hab-besöken. Vi får väl starta ett kollektiv...(ler) där hundar, ungar och kontaktsökande mammor och pappor kan träffas. Kramar

Hej ensamma mamman!
Skrivet av Lizzie
Du reagerar helt normalt. Man behöver vuxenkontakter. Jag bor i en storstad och känner likadant. Har inte heller någon att ventilera med än via nätet. Jag har en son på 3 som är sen med allt och inte har någon diagnos än. Vart bor du? Vi kanske inte kan ses över en promenad eller en fika, men en början är ju alltid mail. Vår son är 3 år, och har varit sen med allt. Han lärde sig gå vid 2 års ålder och har nu extrahjälp på dagis. Igår fick vi svar på datortomografin att det det var någon förstorad nerv i hjärnan som de ska undersöka vidare. S nu får vi vänta tills feb då magnetröntgen ska ske. Jag behöver också någon att utbyta erfarenheter och känslor med. Maila om du vill på: [email protected]


Kommer!!=0)
Skrivet av no1wildcat
Flyttar omgående S,bor oxå i en tjaa,mellanstor stad och känner som du-man har varken ork eller tid till annat än barnen.Men jag tror att det är där man gör fel,man måste skapa sig tid,bryta sig ur isoleringen. Har 3 st barn hemma där 2 har diagnos och den 3:e?Antagligen diagnos där oxå så småningom.Vänner som försvinner,de orkar inte med våra barn som en del tror är ouppfostrade L men dem kan jag iofs va´ utan oxå=)eller räddslan/oförståelsen för det okända. Har mina vänner som du,på telefon och nätet,sen andas man här=)Får väl göra som Millimeterns mamma föreslog,vi köper en hel by och buntar ihop oss=)Ha det jättebra i höstrusket alla=)

Jag känner igen mig,
Skrivet av Ullet
tycker att hela mitt liv förändrats sedan jag fick Plorp o det mesta till det bättre men en del till det sämre. Jag gick in i en utmattningsdepression efter födelsen o det var väl inte så bra kanske, o tiden första året var skitjobbiga o sen har det tragglat på. (tack för föräldranätet vill bara jag säga. ler)Vänner har jag, men långt härifrån, jag vill ha en nära kamrat att gå till när livet känns tufft men också när det är rätt hyfsat kul att leva, men ingen som inte har handikappade barn förstår riktigt ens liv. Att man måste gå hem tidigare från fester, att man måste dela på nattvak, att man behövs hela tiden när man har barnet med sig osv. De säger att de förstår o att de vill hjälpa till men inte springer dom i en timme för att lasta av oss inte, utan det blir så att en av oss får sitta o umgås, den andre får springa. Ingen rolig festsituation inte. Så en som har handikappade barn o som inte bryr sig om att det är stökigt o bökigt, får gärna bli min vän, som står ut med att man i perioder mår apa o i andra ser allt ljust, men såna verkar svåra att få tag i.

Helt naturligt! ;-)
Skrivet av Anna, mamma till två..
JAg lovar! Tror jag e utrustad med en lagom stor skara med vänner som bara har intresse av mitt funktionshindrade barn.. Nej inte så som det låter, men dom drar sig helle rinte undan.. Sanna vänner! =) otroligt tacksam Vi umgås med barn eller utan.. Han är fem år så endast en vän har en son i samma ålder \'som är normal\' men det e inget konstigt med att min son inte e det.. hmm.. Låter strange.. Dom andra vännernas barn är runt 2-3 och ävven dom leker bra med min son då dom e lite mer på \'samma våglängd\'.. Det är skönt med stöd, att få frågor och samtidigt kunna berätta om framsteg och erfarenheter med ett funktionshindrat barn. Jag ser nu då jag läser övriga att detta är något jag verkligen ska vara tacksam för!! =) Men du \'ensamma mamman\'.. var inte ledsen.. Låter banalt men jag förstår verkligen din sits. Man behöver vara vuxen med vuxen kontakter, å då menar jag inte kontakter med pers på typ hab elle rsjukhus.. ;-) Man behöver vara så mycket mer än bara mamma.. Eller vara mamma tillsammans med andra mammor med kanske \'normala\' eller funktionshindrade barn.. BAra att vara! Att ringa någon eller få berätta små framsteg som är så stora för en s jälv. Kan tro det kan vara lättare då man bor i en liten större stad( du bodde i en by?)med mindre fokus på \'det som skiljer\' sig. Det blir liksom mer utpekat i mindre städer kanske? Men se det som att det beror på rädsla! Folk är rädda och vänner s om dimper bort en efter en vid såna här situationer e inga riktiga vänner.. JAg säger ehllre få men nära än många och ytliga. Hmm inga direkt tröstande ord.. Jag vet.. =( Men fortsätt skapa kontakter över nätet! Kanske se om det finns ngn förening eller grupp i någon näraliggande stad? Hab kanske vet ngt om föräldragrupper eller så? Men så länge du har vänner över nätet står du inte ensammen!! =) Vi e många som stöttar här och även om det e långt emellan så har man ett slags kontaktnät oallafall.. =) usch va jag svamlar Stor kram o ha en fin dag!


du
Skrivet av mamman
är inte ensam som de flesta skriver. Jag bor i en storstad och umgås en del med andra mammor men inte med någon som har ett funktionshindrat barn. Jag är väldigt tacksam för de vänner jag har men jag kan inte prata med dem om mitt barn egentligen utan mer om "värdsliga" ting som kläder och blöjor. Jag förstår inte hur det är att ha ett friskt barn och de förstår inte hur det är att ha ett handikappat barn. Vi har fått prata med en familjepsykolog som pratar med familjer med "jobbiga" barn, och det har varit ett enormt stöd men annars har jag inte kunnat prata med någon annan än min man. Vi ska så småningom försöka engagera oss i att hitta någon föräldraförening som passar oss men vardagen tar så mycket tid och energi att det tar tid att ta atg i saker. Stora kramar

Fler som känner så här..?

Kollektiv...

Hej ensamma mamman!

Kommer!!=0)

Jag känner igen mig,

Helt naturligt! ;-)

du

Artiklar från Allt för föräldrar

Artiklar från Familjeliv

Livsstadier

Samarbeten

Forum

Verktyg

Information