Sök på innehåll hos Allt för föraldrar

Vadgör man när farmor och farfar inte bryr sig?

Skrivet av Ledsen svärdotter
Hej på er!
jag har en son på snart ett år,som i sin tur har en kusin som är några månader äldre.Här börjar mitt problem,jag känner att mitt barn blir utanför att han inte räknas ,då farmor är mormor till kusinen.
Jag tycker att kusinen får allt medans mitt barn inte får något av dom.Det köps blöjer ,kläder, sulky i hemlighet,leksaker m.m.Jag känner som att mitt barn inte är något värt på min sambos sida ,vilka värderingar jag än har så är dom fel ex,barn skall vara på dagis och inte hos dagmamma.Dom ska väl fullständigt skita i vart jag väljer att sätta mitt barn.Vill jag ha honom hos dagmamma så är det väl min ensak eller har jag fel?
Jag är glad att mitt barn har en så goa mormor och morfar,där är det inga problem,min mamma har många barnbarn men hon gör ingen skillnad.Finns det någon som har tips på hur man kan prata om sådant här,jag tycker att det är så tråkigt.Söker verkligen råd!!!!!!!
Svar på tråden: Vadgör man när farmor och farfar inte bryr sig?

Vad säger din sambo?

Skrivet av  vega
Jag tycker att han borde påpeka för sin mor orättvisorna, för snart när barnen blir äldre kommer barnen att märka skillnaderna. Det är ju taskigt. Ser hon inte det kanske?
 

Tankar

Skrivet av  A.
Dummaste jag har hört! Det går inte att generalisera så, man kan inte säga att det ena eller andra alltid är bäst för barn. Alla barn är olika! Vissa mår säkert bäst av att gå hemma.. Det är väl snarare så att det är olika från ort till ort och ställe till ställe. På vissa ställen kan dagmamman vara ett bättre alternativ (stora barngrupper, stim etc på dagis), på andra ställen kanske dagmamman är oengagerad, dålig och okunnig och dagiset är ett bättre alternativ. Klart att det inte går att göra några generaliseringar! Barn är dessutom olika och har olika behov, något som ofta glöms bort när ämnet diskuteras. Oftast så säger man ju att ju mindre barngrupper desto bättre för barnet, för mig var det exempelvis tvärt om, jag har aldrig trivts så bra som när jag hamnade i en riktigt stooor barngrupp på dagis. :) Men för min lillebror som var osäkrare och ängsligare var det tvärt om, han hade nog trivts bättre hos vår gamla dagmamma eller hemma. Å andra sidan hade han nog inte utvecklats lika mycket socialt om han "bara" hade gått hemma. Han hade då istället fått ta itu med "problemen" senare, kanske vid skolålder, och då redan varit "efter" alla dagisbarn. Personligen tror jag det kan vara mycket känsligt att hamna utanför i början av grundskolan och kan vara grogrund till mobbing under hela skolperioden. Ofta tror jag det blir det en ond cirkel, en gång utanför alltid utanför, tyvärr. Men det är mina tankar. Jag försöker inte "tvinga på" någon dem då jag vet att trots att de mycket väl kan stämma för mig kan de vara helt fel för någon annan. Nu kom jag förresten in på något helt annat än det jag egentligen skulle diskutera. :) Nu över till dig igen. :)

Jag skulle precis som vega vilja veta vad din sambo säger om det här, det måste skära i hans hjärta när han ser farmor och farfar göra så, eller? Enda rådet jag kan ge är att tala med honom, och bestäm tillsammans hur ni ska bemöta det. Ert barn är litet nu så än så länge är det säkert inga problem men åldern kommer komma då hon _märker_ hur hennes kusin favoriseras och om ni inte ha tagit tag i det än då så kommer det säkerligen göra ont.
 

Tillägg

Skrivet av  A.
Att mor- och farföräldrar dömer saker på förhand och ser i svart och vitt som om barn inte vore individer eller förhållanden inte kan se olika ut (Exempelvis ”dagis är fruktansvärt! Barnen ska vara hemma!” Eller; ”klart att barnen måste gå på dagis!” o.s.v.), tror jag ofta är ett sätt att omedvetet rättfärdiga just det de har gjort. Jag kan slå vad om att din sambo gick hos en dagmamma. :) Det lär oss även en hel del om hur vi INTE ska göra när vi blir mor- och farmödrar, eller hur. :)
 

kan ju bero lite på din inställning också

Skrivet av  mamma och svärdotter
det skiner ju igenom att du inte är särskilt förtjust i dina svärföräldrar. "Dom ska skita i" osv. Samtidigt skriver du om "goa mormor och morfar". Det kanske är din egen inställning som gör att det inte fungerar så bra. Bara en tanke.
 

Det gör ont

Skrivet av  Lillan
att läsa ditt inlägg till "Ledsen svärdotter". Är det så konstigt att hon använder starka ord i samband med sina svärföräldrar? Jag tycker det är rent elakt att särbehandla på det viset som de uppenbart gör. Och förresten, även om "Ledsen svärdotter" skulle ha agg mot sina svärföräldrar ÄNDÅ så skall väl inte det gå ut över hennes barn? Barnen kanske är så små ännu att de inte märker att det görs skillnad på dem men det lär de snart göra, tro mig.
 

Jag tycker inte man kan kräva nått

Skrivet av  Karin
av far- och morföräldrar. Det är föräldrarans barn och man får vara glad om farfar och mormor bryr sig, men jag tycker inte man kan kräva det. Dom har redan gjort sitt jobb och uppfostsrat sina barn, nu är det nästa generations tur.
 

Man kan visst...

Skrivet av  Cheyenne
...kräva att far- eller morföräldrar behandlar sina barnbarn lika. Visst man kan väl inte kräva att de ska engagera sig si och så mycket men det engagemang de har ska vara lika för alla barnbarnen. Man kan inte hålla på och favorisera barn, varken som förälder eller som far/morförälder.
 

och hur ska du kräva det

Skrivet av  mamma och svärdotter
det är ju inte deras egna barn som dom har ansvar för.
Det kan finnas massor av skäl att man behandlar barnbarn olika. T ex hur stor del i deras liv man tillåts ta av föräldrarna.. Och hur man visar sin uppskattning.. och hur man själv beter sig mot den äldre generationen. Dom gör ju faktiskt som dom vill, tyck om det eller inte.
 

Jag tycker visst om mina svärföäldrar!!!!!!!!!!!!

Skrivet av  Ledsen svärdotter
Du Tycker att jag i mitt skrivande var go mot mina föräldrar,men sätt dig in i situationen att ditt barn ALDRIG får medans det andra får och det som ges ges i hemlighet.Har man inte själv varit där så är det nog svårt att förstå,men jag tycker att dom ska skita i var jag sätter mitt barn
 

Orsakerna kan ju vara så många

Skrivet av  trebarnsmor
..och det tråkiga är väl att man inte kan kommunicera.
Varför vågar man inte fråga?
Vad kan bli värre?
Det kan det...tro mig, för jag är inte konflikträdd och har frågat rakt ut ibland.
Ibland blir det...det tänkte vi inte på...förlåt.
Men ibland får man så konstiga svar att det hade varit bättre att inte fråga.
-Saknar du inte att få prata med barnbarnen, undrar du inte varör de inte ringer till dig längre...ska vi inte försöka rädda relationerna. Borde du inte ringa och bry dig?
-Det var väl inte jag som ringde förut heller?
Varför ska jag börja nu, bara för att de inte vill ringa mig längre?
Gissa om det sårade?

I ditt fall kan det ju vara så enkelt att dottern har en bra relation till sin mor. Gråter och känner sig totalt misslyckad och slut på som mor...vilket gör att mamman engagerar sig mer i dotterns barn ett tag, för du verkar ju klara dig själv...

Eller så har dottern det svårt ekonomiskt, och din man tjänar bra...

Eller så åsidosatte din svärmor sin dotter som liten (är hon ett mellanbarn eller lillasyster?) och omedvetet försöker hon gottgöra det till hennes barn.

Eller så har du helt enkelt för konstiga åsikter i hennes ögon, och det blir svårt att bygga goda relationer.

Låter du henne få låna din son helt och hållet ibland
som barnvakt, eller litar du inte på henne?
Talar du om för henne (som själv haft minst 2 småbarn)
hur man ska sköta en liten ettåring, vilket gör att hon känner sig kritiserad i kontakten med sitt barnbarn.

Omöjligt att veta, men någon liten tankeställare kanske du har fått. Egentligen spelar ju inte orsaken någon roll...det gör ju lika ont i själen ändå?
 

Artiklar från Familjeliv