Orättvisa mellan syskon??????!!!!!!!!!

Orättvisa mellan syskon??????!!!!!!!!!
Skrivet av	behöver råd!
Jag vet inte om det bara är jag som är avundsjuk eller det faktiskt handlar om ren och skär orättvisa. Det är så här att min man blir orättvist behandlad av sina föräldrar (läs pappa, men mamman är för feg för att ryta till). Min mans ena syskon får ekonomisk och praktisk hjälp av deras pappa, medan min man och det tredje syskonet inte får det. Det tredje syskonet har helt underbara svärföräldrar och bryr sig nu inte längre om orättvisan, de har det bra och ordnat och så nu, tack vare svärföräldrarna. Hn har sagt ifrån till sin pappa, men han bryr sig inte. Det finns ett företag i familjen som det prioriterade syskonet ska ta över en dag. Då ska min man och det andra syskonet lösas ut på något sätt. Likaså håller min mans föräldrar på att flytta och ska sälja sitt hus till det prioriterade syskonet, till en fördelaktig summa. Min man har nyligen bett om att få bli utlöst nu, eller få hjälp till lån på banken av sina föräldrar, genom outnyttjade pantbrev för att slippa topplån etc (vi behöver flytta). Men icke. Sedan att det prioriterade syskonet fått det, det brýr sig inte föräldrarna om (jo mamman, men som sagt, hon fegar). Jag vet att vi är vuxna och lever vårt liv och ska ta ansvar över oss själva, men samtidigt känns det på att ett syskon ska få all hjälp, bara hn hojtar till, antingen med ekonomisk hjälp eller praktisk. Är vi bara avundsjuka och ska göra som tredje syskonet, glömma och vara som vanligt? Eller ska vi ryta till och säga vad vi känner och att även våra barn är deras barnbarn och kan behöva hjälp (eftersom inte mina föräldrar finns att hjälpa)?
Svar på tråden: Orättvisa mellan syskon??????!!!!!!!!!

Det skulle kunna
Skrivet av Rättvisa
varit jag som skrivit det inlägget, mina svärföräldrar är likadana. Vi ställde upp helt på deras villkor i några år, men i somras när de inte kom på sonens dop, så sa vi att de i alla fall måste uppvakta honom i efterhand, men de vägrade och sen dess har vi inte haft kontakt. Jag har egentligen inget råd att ge dig, själv tycker jag att det är viktigt med rättvisa och jag vill lära mina barn det också. Jag anser att det är skadligt för barnen att alltid bli nedprioriterade gentemot sina kusiner, när det sker så uppenbart. Nu skrev du visserligen inget om barnens roll i det hela, men det är ju en tydlig indikation på att de inte anser att rättvisa är viktigt. Har ni frågat varför de behandlar er olika?

Barnbarnen behandlas lika
Skrivet av behöver råd!
De gör ingen större skillnad på barnbarnen. Utan det som drabbar våra barn, blir ju indirekt via oss vuxna. Vi är bittra på farmor/farfar, men givetvis säger vi inget till våra barn om det. Men det tär mycket på vår vuxenrelation (min och min mans) och det är klart att det påverkar barnen. Trist för er att behöva bryta kontakt helt :-(


Här har vi en avundssjuk till...
Skrivet av Louise med William f. 040213
Jag tycker att man ska göra något åt det, det är jättejobbigt att bli särbehandlad och föräldrarna tänker inte på det på samma sätt. Så länge man inte säger något så tycker de att allt är frid och fröjd. Själv har jag blivit särbehanlad bland mina syskon. Jag tycker jättemycket om mina föräldrar för det och jag vet att de inte har gjort det med flit. Men särbehandling förstör syskonrelationer. Det är jobbigt att gå runt och vara avundssjuk. T.ex. så fick jag alltid klara mig själv när jag bodde hemma. Jag fick klara mig på mitt studiebidrag helt enkelt och innan det så fick ja gen ganska låg månadspeng. För ett tag sedan så pratade jag med en av mina småbröder (som bor kvar hemma) och frågade vad han hade i månadspeng. 1800 kronor!!!!!!!! Jag har då aldrig hört på maken. Han köper sina kläder själv men mamma och pappa skujter till pengar när det inte "räcker". Dessutom så får han pengar till pizza flera gånger i veckan, något som jag aldrig fick. Mina äldre syskon favoriserades av min mormor och mina yngre av mina föräldrar. Jag är mellanbarnet som alla har glömt bort och dessutom ensam tjej bland fem bröder. Jag har alltid fått nöja mig med mindre för at tjag aldrig har tjatat eller klagat. En annan av mina bröder har precis fått två nya jaktvapen och även om han bor kvar hemma så är han faktiskt myndig. Han tigger jämt och gnäller över saker han vill ha. Det är extremt störande att han inte är nöjd över vad han får. Jag då? Visst jag bor inte kvar hemma men jag upplever att jag inte får någonting. Inte när jag bodde hemma heller... Visst har jag fått saker men inte alls så dyra. T.ex. så har jag bara fått en ny cykel men mina syskon har fått nya när de andra har blivit stulna för att de har slarvat med att låsa dem. Mina syskon får alltid skjuts till och från jaktmar, kompisar, pizzeria... Jag fick minsann cykla 1,5 mil när jag skulle rida... När jag bodde hemma alltså. Samtidigt som jag unnar mina syskon detta så är jag så avundssjuk för att jag själv inte fick lika mycket. Jag tycker det är så himla orättvist och så fort något av mina andra syskon får något så liksom hugger det till inombords. Jag ska vara riktigt ful när jag fyller år. Jag ska önska mig något riktigt, riktigt dyrt. Inte för att jag kommer få det men endå! Hur mycket jag än älskar mina föräldrar och mina syskon är jag så trött på särbehandlingen...

Oj då!
Skrivet av behöver råd!
När jag läser ditt inlägg, går det upp för mig att även jag blivit lite särbehandlad. Vad mitt syskon fått som inte jag har fått. Men det har jag inte tänkt på. Det skiljer mycket i ålder på oss, och mina föräldrars förutsättningar har pendlat så mellan åren, så därför har jag inte tänkt på det. Vi har inte ställt frågan rakt ut till mannens föräldrar, det tredje syskonet har, men får inget svar, bara mummel och fåniga försök till bortförklaringar.

Någon jurist här?
Skrivet av Maggie
Finns det inte något som heter typ "förskott på arv". Alltså att man kan hävda att ett syskon redan fått del av arvet och att det räknas bort när man gör upp en boupptäckning (när det blir dags).


Har sökt på nätet
Skrivet av behöver råd!
Hittat många bra autentiska fall, men det handlar om efter dödsfall. Så hittar du någon bra länk, hojta gärna till!

Träffa en jurist
Skrivet av LL
Ring till en juristfirma som sysslar med familjerätt, berätta i stora drag dina frågor och fråga vad en konsultation kostar. Du får ett svar och sen kan du ta ställning till det. Jurister bits inte, de har kontakt med familjer som din dagligen. Problemet är säkerligen inte nytt för dem, sånt här förekommer overallt. Att irra på nätet förlänger bara undran och ovisshet, du hittar ändå inget fall som exakt stämmer med ditt.

Att prioritera...
Skrivet av Lena_O
Jag skulle gå ihop med det andra syskonet och prata med föräldrarna. Förklara för dom att eftersom dom bortprioterar sina 2 andra barn med familjer, så gör ni detsamma med dom. Jag skulle förklara en gång, att det svider hårt när föräldrar har favoritbarn. Dessutom skulle jag tala om för dom att eftersom det gör så ont, så är det bättre att avsluta och sluta ha kontakt för resten av livet. Önska föräldrarna lycka till som enbarnsföräldrar, och säg att det var tråkigt att dom inte ville ha fler barn... Usch vad sur jag låter... men jag har vaknat på fel sida idag! :/


Så skulle man egentligen gjort
Skrivet av behöver råd!
Men jag/vi kan inte det. Vi är så beroende av deras hjälp, den vi får, med barnpassning ibland, plus att barnen älskar sin farmor/farfar. Min man är inte heller beredd att bryta, vi har pratat om det på skoj, att flytta hundra mil, men ingen av oss är beredda att ta det steget. Och då får vi kanske skylla oss själva :-( Eftersom det tredje syskonet inte bryr sig längre, efter att ha försökt få vettiga svar, kan inte vi gå ihop. De har en bra och fungerande relation ändå.

Bryt beroendet!
Skrivet av Lena_O
Det är inte bra att vara beroende av dom som barnvakter. Försök att hitta andra lösningar. Det brukar gå att fixa bara man känner att man MÅSTE. Om ni inte hade dom, vad hade ni gjort då? Det är alltid bra med en Plan B.

Tycker tvärtom
Skrivet av uk
Jag tycker faktiskt att det är helt upp till föräldrarna hur dom vill göra. Och jag menar att det ofta finns många orsaker till särbehandling, och att man t ex som syskon och barn inte alltid vet om dom orsakerna och inte heller BEHÖVER veta om dom. Och finns det inga orsaker så är det ändå upp till föräldrarna att bestämma över sina pengar, när barnen vuxit upp och blivit vuxna själv. Och jag tycker inte det för att jag har fått mer än mina syskon. Vi är sju syskon och när min pappa dog för några år sedan så ringde han mig från sjukhuset bara nån vecka innan han dog, för att fråga om jag hade upplevt det som orättvist att tre av mina syskon fått mark och hjälp att bygga sommarstugor på marken. Nu kunde jag ärligt säga att jag inte tyckte att det var orättvist, utan att det var helt ok. Jag menar att jag säkert någongång i mitt liv fått nått som dom andra inte fått, om inte i pengar så i tid eller omtanke. Och att jämföra med mina syskon är nått jag aldrig känt att jag behövt göra. Men det smärtar mig fortfarande att min pappa ansåg sig behöva fundera över det när han skulle till att dö. Men för mig är det självklart. Vuxna ÄR vuxna. Och vuxna barn ska inte ställa krav på sina föräldrar. Precis som man har sina barn till låns, så har man faktiskt också sina föräldrar till låns....


Men tror du inte
Skrivet av Madde B
att en del av din annorlunda inställning till detta ligger i din mening "Jag menar att jag säkert någongång i mitt liv fått nått som dom andra inte fått, om inte i pengar så i tid eller omtanke" Så känner nämligen jag också då det gäller mig och mina syskon. Min lillasyster har fått betydligt mer ekonomisk hjälp än vad jag fått och min bror och hans fru har fått mycket praktisk hjälp med barnen osv. Ändå känner jag inte ett uns avundsjuka för jag vet att vi är lika älskade alla tre och det har aldrig varit frågan om att förfördela någon utan våra behov har bara sett olika ut. Men om man istället hela sitt liv har känt att föräldrarna favoriserar ett barn och man kanske har tvivlat på att de alls bryr sig - då tycker inte jag det är konstigt om man bär med sig de känslorna även som vuxen. Visst är det upp till föräldrarna att avgöra själva men samtidgt är det inte fel att de blir medvetna om att de kanske slår in kilar mellan sina barn som blir svåra att få bort. Jag tror ingen förälder (eller få i alla fall) önskar att barnen ska bråka och strida men sådant här kan få sådana konsekvenser. Kanske inte så länge föräldrarna lever men i ett arvsskifte är det väldigt lätt att sådana här saker dras upp och används som "tillhygge" om det blir bråk. Förstår din känsla när det gäller din far men tror det är en fullkomligt normal tanke hos en förälder "Vet säkert alla mina barn hur mycket jag älskar dem och att jag ville ge dem allt det bästa" Tror det var hans sätt att uttrycka detta.

jo, jag tror att ens egen självkänsla
Skrivet av uk
har massor med det att göra. Och har man inte känt sig älskad så har man inte självkänsla nog att inte räkna ören och rättvisa. Men, jag menar samtidigt att då är det det som är problemet. Självkänslan kommer du aldrig att få i vuxen ålder av presenter och pengar från dina föräldrar. Den får du nog söka på annat håll.

Min man har alltid fått minst
Skrivet av behöver råd!
Det säger till och med hans mamma. Hon är medveten om det, men fegar för sin man. Men jag förstår hur du menar, att på det stora hela så brukar sådana tvister vara onödiga, för det som en har fått, har inte en annan, och tvärtom. Men här är det inte så. Tyvärr.


Vore jag i dina kläder
Skrivet av Protan
skulle jag bara helt sonika nonchalera det hela. Klarar inte dina svärföräldrar av att agera som vuxna, så kan ju ni göra deti alla fall. Att gapa och bråka på grund av avundssjuka leder ingen vart. Det är nog inte helt ovanligt att ett barn prioriteras före de andra, skulle jag tro.

Jo, vi försöker noncha
Skrivet av behöver råd!
Men så hugger det till ibland, som nu när hans föräldrar ska flytta och favvosyskonet ska få köpa deras hus billigt. Och vi som letat hus länge, men inte har råd. Vi bråkar och gapar inte, för som du säger, vart leder det?

Jag skulle ta illa upp
Skrivet av Emma
helt klart! Men dina föräldrar är vuxna och får göra som de vill. Om jag var i din sits skulle jag dock fråga dem varför de gör så här, och tala om hur ni känner det. Annars får du kanske leva med obesvarade frågor resten av livet när dina föräldrar sedan dött. Det kan resultera i bitterhet - den otrevligaste av alla egenskaper.


Min mans föräldrar
Skrivet av behöver råd!
Annars var det rätt ;-) Jag känner att jag kan inte fråga. Och min man är för feg för att fråga. Jag tror han är rädd för svaret. Så kart det är obehgligt för honom. Men visst är det bättre att lägga korten på bordet.

oh sorry!
Skrivet av Emma
Då blev det knivigare. Kanske du kan bearbeta honom?

Hur har det gått?!
Skrivet av Sol
Har du kollat upp detta med en jurist? Bara nyfiken på utfallet. För jag har ett par kompisar som sitter i ungefär samma båt..

Orättvisa mellan syskon??????!!!!!!!!!

Det skulle kunna

Barnbarnen behandlas lika

Här har vi en avundssjuk till...

Oj då!

Någon jurist här?

Har sökt på nätet

Träffa en jurist

Att prioritera...

Så skulle man egentligen gjort

Bryt beroendet!

Tycker tvärtom

Men tror du inte

jo, jag tror att ens egen självkänsla

Min man har alltid fått minst

Vore jag i dina kläder

Jo, vi försöker noncha

Jag skulle ta illa upp

Min mans föräldrar

oh sorry!

Hur har det gått?!

Artiklar från Allt för föräldrar

Artiklar från Familjeliv

Livsstadier

Samarbeten

Forum

Verktyg

Information