Sök på innehåll hos Allt för föraldrar

Stefan sthlm...

Skrivet av JOL
...jag har skummat igenom inläggen härinne och har inte lusläst dem till punkt och pricka så därför får du försöka ta det hela med en nypa salt om jag missuppfattat något eller om jag tolkar saker felaktigt.

Till att börja med så förstår jag att du hamnat i en obehaglig sits som mycket beror på mammmans ovilja att samarbeta och släppa in dig i dotterns liv. Om det beror på hämnd, maktutövning, bitterhet, metoder i försök till utpressning eller andra orsaker låter jag vara osagt men sorgligt är det likaväl! Väldigt tråkigt och onödigt och förmodligen något som hon förhoppningsvis kommer att ångra den dagen hon inser att det är dottern som fått lida mest och då hon ser vilka följder det blir för alla inblandade.
Men jag anar att även du har en skuld i det hela, när man läser dina svar till vissa härinne så verkar du balla ur totalt och gör personliga påhopp med svordomar och obefogade negativa paradoxer till helgon.
Jag vet inte alls hur du förhåller dig till din dotters mamma i verkligheten, men jag kan ana att ni är lika goda kålsupare båda två vad gäller diskussionsnivå...det är aldrig ens fel att två träter!
Dina förslag hittills är dåligt genomtänkta och speglar stundtals på egoism och trångsynthet.
Som många andra så har även jag mina stunder *S*, bitterhet och skit i bagaget samt motstånd från olika håll gör ju att det är otroligt svårt att alltid vara konsekvent, ha förståelse och vara ödmjuk...men försök! Jobba på att blunda och bortse från mammans dåliga egenskaper som person. Att hon gormar och skriker, kallar din sambo vid fula namn och är allmänt ostabil ska du istället se som din "vinst" så länge inte du sjunker till hennes nivå och är lika provocerande och dålig förebild som förälder själv. Låt dig inte påverkas av hennes dumheter som varit eller de som eventuellt kommer, stå över för din egen och din dotters skull...det tjänar ni alla på.
Jag tror att det ligger dig alltför mycket i fatet att visa upp dina dåliga sidor i argumentationsteknik, den seriositet och hittills välmenande råd tenderar nog att ebba ut ordentligt...och om du verkligen vill din dotters bästa och få hjälp att lösa dina problem så är det bättre om du istället försöker ta in människors egna självupplevda erfarenheter och efterföljande tips på om hur man kan jobba på problemen och lösa dem både på kort och lång sikt.
Du har redan fått flera goda råd och funderingar från olika skribenter och många verkar ha kunnat se saken ur barnets perspektiv, dvs kommit med bra förslag som gynnar henne men som även du kommer att dra fördel av. Ta tillvara på dessa råd och tänk till en stund...vem vinner på att ni slåss om var barnet ska ha sin hemvist...dela med er till varandra av henne...njut av att vara förälder och av att ha förmånen att få se ett barn växa upp och bli en egen fantastisk och unik individ!

Att ni idag ligger mitt i en tvist som verkar vara gravt infekterad är ju tragiskt i sig och tyvärr inget ovanligt, men om jag ska vara ärlig så tror jag inte heller att den i slutänden kommer att medföra några större förändringar vad avser dotterns boendesituation...annat än att du kommer att få mer delaktighet som helg och lov-förälder. Jag antar att dottern bott sina 3 levnadsår hos sin mamma, och att det mycket pga av det skälet som domstolen även fortsättningsvis kommer att lägga som "grundorsak" till var de anser är bäst att boendet är. Även om jag inte själv tycker att det är "rättvist" så kan jag förstå deras tankegång. Rötterna till en mer trygg och "harmonisk" barndom ligger ju inte bara i att hon växt upp med sin mamma utan även dagis och andra invanda rutiner och miljöer väger ganska tungt..
När dottern blir större kommer hon att vilja vara med på regelbundna aktiviteter som finns i närområdet, hon kommer att vilja följa med sina kompisar hem efter dagis, och en dag kommer hon att vara så stor att hon själv kan besluta över hos vem hon vill hälsa på eller sova över hos. Och hon behöver den valfriheten! Ni kommer att få det mycket svårt att genomföra hennes vilja och behov i praktiken om ni bor på olika orter, det förstår du väl?

Ta inte illa upp nu, du har rätt att ha ett eget liv med nya mål och medlemmar i familjen, men jag tror att alternativet för dig just nu är att minska antalet kilometrar en aning....kanske ni tillsammans kan komma överrens om en lösning som kommer alla till godo? För att komma med ett konkret förslag så föreslår jag försiktigt Bålsta som bostadsort. Därifrån går det att pendla till arbeten i Stockholm och det finns ganska goda förutsättningar till att hitta ett billigt boende. Ni kan fortfarande ha lagomt avstånd till din sambos X och er ekonomi samt gemensamma tid med varandra och barnen kan bara bli till det bättre.
Du verkar förutse att mamman kommer att bryta upp från Örebro den dag då hon studerat färdigt, kan det tänkas att hon då väljer att flytta mot Stockholm? I så fall så har ju din dotter både sin mamma och sin pappa inom samma område och kommer att kunna förflytta sig mellan er helt själv såsmåningom.

Hur som helst så önskar jag er all lycka till och jag hoppas att alla kommer helskinnade ur situationen utan att ha skadat varandra så att det inte går att reparera. Och speciellt med tanke på att det är ett oskyldigt barn som dras mellan er likt ett gummiband som ganska snart töjts till bristningsgräns.... och bara blir till en trasslig och trasig människa.
Visa varandra den lilla respekten att ni klarar av att skiljas och samarbeta, för dotterns skull?
Svar på tråden: Stefan sthlm...

Min sambo har oxå

Skrivet av  Stefan sthlm---
barn så bålsta är ingen lösning. Mitt ex kan faktiskt inte få styra över i så fall 2 familjer till.
Tycker du att det låter klokt?
Hennes grabb är 8 och har redan sina kompisar sedan 8 år tillbaka ska vi då rycka upp honom, min sambo får börja att åka till arbete och skola med sin son klockan 5.30 på morgonen. Kallas inte det egoistiskt.

 

Jag vet inte..

Skrivet av  JOL
..om det låter klokt, men det var en lösning som jag själv hade övervägt iallafall.

 

(tillägg)...

Skrivet av  JOL
...för "rättvisans" skull.
Att hon bott hos sin mamma under sina första 3 levnadsår gör ingen skillnad i hur jag _tror_ att rätten beslutar fortsatt boendesituation, det kunde lika gärna varit omvänt....att hon bott hos dig -sin pappa- och haft sin uppväxt mestadels med dig. Jag tror inte gärna att man flyttar ett barn från den ena föräldern till den andra på heltid( och bort från en kommun/dagis mm till en annan) om inte särskilda skäl föreligger...