Sök på innehåll hos Allt för föraldrar

Hur ska jag hjälpa mina barn....? *långt inlägg*

Skrivet av förtvivlad 2 barns mamma
Hejsan, jag är ny på denna spel plan och skulle bli hemskt tacksam om det finns nån här som kan hjälpa mig...
Jag ska sammanfatta dom 3,5 år som jag har bakom mig sedan jag skilde mig från barnens pappa.
Mina barn är flicka på 9 och pojke på 6 år.
Det var jag som ville skiljas och han har nog inte kommit över det än, verkar det som..
Vi har delad vårdnad men dom är skrivna hos mig, men pga. hans jobb tider så orkar dom inte mer än onsdag-söndag varannan vecka, alltså 25%.
När dom är där så ringer min dotter minst en kväll och gråter för pappa bara "retas" och slutar inte fast båda barnen säger åt han och hon orkar inte med allt skrikande det blir så hon vill bli hämtad av mig...Jag försöker trösta UTAN att säga nått dumt om pappa och försöker få henne att lugna sig och se fram mot nästa dag..
Pappan kan tex: ta deras leksaker hålla upp dom i luften och skratta, ända tills sonen blir arg och skriker och gapar på pappa att han vill ha tillbaka sin leksak, då, då blir pappan ARG bara för att barnen inte kan se det roliga i vad pappa gör...???!! och slänger saken till sonen och säger massa onödiga saker...
Så sent som igår ringde dottern och grät och ville bli hämtad, men jag sa att hon skulle fråga pappa varför han inte lyssnar när dom säger till att sluta retas, så det gjorde hon och han sa att vet att han borde men kan inte sluta..??!! moget eller.., så då sa dottern att hon inte ville komma till honom på ett par veckor för hon orkar inte, ja då säger han...du ska bo där du trivs så vi ses väl till sommarn då. Hon fick självklart dåligt samvete och ångrade sig för pappa blev ju ledsen fast hon sa ett par veckor bara..
han kan säga till våran dotter att när hon sminkat sig ser hon ut som en mongo...när hon då svarar att det inte var så snällt så säger han.. ja men du ser ju ut som en sån..och dottern blir ledsen och gråteroch ringer mig..
Jag och min nuvarande sambo ( vi har varit i hop i 3 år nu) har köpt radhus en bit utanför stan, tar ca.15 min från stan, när vi köpte det sa barnens pappa till barnen att det var min kille som äger huset vi köpt och i fall vi skulle göra slut så kommer inte jag och barnen ha nånstans att bo...
Han är jätte slarvig med maten till dom när det är hans dagar, dom kan få frukost vid 9-10 sen blir det kombinerad lunch/ kvällsmat runt 5-6 på kvällen och då består den ofta av köpmat, pizza, mc donald..
Det mest aktuella problemet nu är att han vägrar att godkänna att barnen byter skola och det säger han även till dom, där dottern går nu är inte skolan särskillt bra så det är ingen förlust att byta men det känns som han föröker sätta käppar i hjulen för mig men det går ju ut över barnen vilket han inte fattar...
Det finns så mycket att skriva om hur han tar hand om sina barn...
phu det blev mycket på en gång..
Jag vet att det blev långt men snälla...vad ska jag göra för att barnen inte ska komma i kläm..känns jätte frustrerande!!!
Svar på tråden: Hur ska jag hjälpa mina barn....? *långt inlägg*

vad jobbigt..

Skrivet av  Ellen...
o svårt att veta om det är ren hämnd som gör att han håller på som han gör eller om han inte är psykiskt sjuk som gör så mot barnen..det låter ju inte friskt att reta barnen så o kalla dem för namn..

jag vet faktiskt inte vad du kan göra..hoppas någon annan här kan komma med förslag..
 

Du. Se till att få med

Skrivet av  Achelois
honom till familjerådgivning ovh vill han inte det så gå till familjerätten och skriv ett umgångesavtal.Ring din kommun och be om familjerätten och be dem skicka papper så att ni kan få en tid.

Mitt ex bråkade med barnen så nu är de där som mest varannan helg och även han själv inser att de alla mår bättre av det. jag får förvisso mindre tid för mig själv men mycket lugnare iaf och barnen är glada.
 

Förstår att det känns..

Skrivet av  Ziggy
....frustrerande och det är definitivt inte en situation som barnen ska behöva hantera!

Jag har tyvärr inga klockrena råd som leder till en lösning men jag plitar ner mina funderingar i alla fall.

För mig låter det som allmänna brister i hans personlighet och hans kommunikativa förmåga gentemot barnen. Och då undrar jag....hur var han förut när ni bodde tillsammans? Om det är ett personlighetsdrag så lär du ju känna till det sedan tidigare. Hur hanterade du det då? Finns det någon "nyckel" därifrån som du kan använda även nu för att nå fram till pappan?

Alternativt är det ett "nytt" beteende som har uppstått efter skilsmässan. Kan du då hitta några orsaker när du funderar kring det? Finns det i så fall någon "nyckel" i dessa som gör att du kan nå fram?

I övrigt så funderar jag på vilken kommunikation du och pappan har. Förstår om det är svårt att ta upp något med honom i den omedelbara situationen. Men är han medveten om problemet och hur det påverkar barnen?
Inser han att dom kommer i kläm och att han inte skapar en bra mijlö för dom hemma hos honom?
Försök att nå fram om detta! För om han själv inser problemet så är det också första steget för att kunna göra något åt det. Han kan ändra beteende om han själv vill och är beredd att jobba på det. Om det råder det inget tvivel. Men insikten och viljan måste komma från honom själv.....men det är troligen du som är den som måste hjälpa honom att få den insikten och viljan.
Kan du prata med tex. BUP och beskriva problemet för att få lite råd om hur du kan hanetra situationen?

Slutligen några kommentarer om det du säger är det aktuella problemet......byte av skola.
Hur är det där. Är detta något du och pappan i god tid har diskuterat igenom? Har du gjort din del för att det skall kunna vara ett väl genomtänkt och gemensamt beslut av er som föräldrar? I så fall har jag ingen förståelse för varför han krånglar och lösningen kan ju då vara att återigen ta dialogen. För om skolbytet är det bästa för alla parter och att ni tidigare har diskuterat igenom det så bör det gå att i ett logiskt resonemang komma överens.

Är det däremot så att skolbytet är ett "fullbordat faktum" som en konsekvens av din och sambons flytt. Och det är något som du inte tidigare har förankrat med pappan.......ja då får du nog kanske rannsaka dig själv litegrann. Obs! Jag menar inte att det är rätt av honom att krångla för den skull och jag lägger definitivt inte några värderingar om vilken skola som är bäst för din dotter.
Men om hans bristande samarbetsvilja till del avspeglar en brist hos dig i att involvera honom i diskussionerna och besluten kring flytt och skolbyte etc. så är det nog utifrån hur du själv har skött dom frågorna hittills som du skall leta efter olika sätt att agera på för att få med honom i beslutet om skolbyte. För som sagt....om det i princip är så att du säger..."Nu när jag har flyttat så är det så att dottern skall byta skola"....så kanske du inte själv på bästa sätt har "bäddat" för att erat föräldrasamarbete skall fungera friktionsfritt!

Hursomhelst så hoppas jag att du i första hand kan hitta något sätt att nå fram till honom så att han inser att han måste ändra sitt beteende gentemot barnen. Att det löser sig så att dom inte kommer i kläm och kan ha en bra relation och en bra tid när dom spenderar den med pappan!

Lycka till!
 

Åh jag lider

Skrivet av  Soldaten
med dig! Jag tycker att du ska göra som de flesta här inne tipsat dig om!! Ring fam.rådgivningen och famrätten med för den delen!
Kram på dig-upp med halkan , det mesta löser dig!!
 

ni har så rätt allihop..

Skrivet av  förtvivlad 2 barns mamma
Tack så mycket för era svar, och ni anar inte hur rätt ni har om viken person han är. Och visst har jag kanske kunnat lagt fram skolbytet på ett bättre sätt men när jag redan visste i förväg att han inte skulle gå med på det så kändes det bara löjligt att försöka. Vid mitt första försök så frågade jag bara om han visste nått om skolan här och vad han hade hört om den, i fall vi kunde göra ett besök tillsammans, så fick jag till svar att det kommer inte ske att dom börjar där och i fall jag skulle glömma bort det så vore det en idé att jag skrev upp det på en lapp och satte på kylen för då skulle jag aldrig glömma det !? Det var mitt första försök..
I förra veckan tog jag med barnen till den lilla skolan som sonen ev. kommer börja på och hälsade på där för att kolla läget, ringde sen till pappan och frågade igen om han kunde följa med till skolan dottern ev. ska börja på, men han blev galen i telefonen, fast jag försökte hålla huvet kallt och inte bli arg jag med, och om jag sätter barnen i den skolan så kommer han begära vårdnads tvist det skulle jag ha fullkomligt klart för mig !
Vi har varit på familjerätten och pratat i samma veva som jag ville skiljas och dom skakade bara på huvet åt han som han diskuterade saker..innan vi skildes var vi till BVC, ett par gånger, och pratade med sköterskan där för han höll på att härja med barnen men det går liksom inte in, det är snarare så att var gång jag tar upp nå problem så tar han bara upp saker han retar sig på hur jag sköter mig, så han ska alltid svara en fråga med en mot-kommentar...man rår inte på han liksom..
Men jag ska nog prata med familje rätten igen och höra vad jag ska göra om han tar till vårdnads tvist..

Tack än en gång för era svar, MVH förtvivlad mamma
 

Tills han får som han vill

Skrivet av  Malinau
Min första tanke är att pappan inte riktigt orkar med barnen. Han klarar inte sin föräldraroll och beter sig som en hjälpsökande barnunge själv. I kombination med att han säger att "ni ska ju bo där ni trivs" så tycker jag att det verkar som att han faktiskt försöker få barnen att välja bort att bo hos honom. Han gör det till deras beslut och så kan ingen skylla på honom, tror han. En tämligen infantil tanke förstås.

Dig är han nog avundsjuk på. Ny sambo, du orkar och klarar föräldraskapet, nytt radhus... Även denna avundsjuka uttrycker han på ett mycket barnsligt sätt.

Vad göra? Om jag vore du skulle jag ta kontakt med en barnpsykolog och fråga. Hur kan du stärka dina barn? Själv skulle jag nog bekräfta till mina barn att det där inte är ett okej beteende, precis som de själva tycker, utan att späda på konflikten eller svartmåla pappan. Kanske skulle jag också rekommendera dem att ignorera honom och inte ens kommentera hans beteende. Frågan är om de orkar hantera det.

Finns det något sätt du kan få honom att förstå på? Kan någon annan i närheten hjälpa dig, alltså någon i hans släkt eller någon kompis till honom som du känner? Beter han sig så när andra människor är närvarande eller bara när han är ensam med barnen? Om andra är med, uppmuntra barnen till att söka stöd hos andra människor. De har rätt att bli behandlade med respekt och det kan de veta om och uppmuntras till att stå på sig om.

Kanske kan du sätta dig tillsammans med barnen och pappan och prata om detta? Beror ju på vad ni har för kommunikation.
 

Jag tycker nog att

Skrivet av  moteld
du ska gå ett steg längre nämligen göra en soc-anmälan för jag tycker att det där är barnmisshandel. Innan du gör det kontakta skolan och se om inte de överväger att göra detsamma. Berätta precis hur barnen har det hos pappan och fråga om de märkt ngt som går att ta på. Skolpersonalen har anmälningsplikt. Vad händer om du åker och hämtar din flicka nästa gång hon ber dig vid umgänge?
 

Jag känner nog att det skullle

Skrivet av  Joa
kunna vara läge att göra det Hurru- förtvivlad 2 barnsmamma!! Ring skolan och hör vd de anser, be om ett samtal bara du och lärare och hör efter om de reagerat på nåt!! Såhär kan det ju inte fortsätta vännen!