Sök på innehåll hos Allt för föraldrar

Hur har ni gjort?

Skrivet av Lisa
Min sambo & jag längtar så efter fler barn, men vi känner oss skraj pga att vi har en son på ca 2 år som är senare i utv.Vi har många funderingar bla, hur länge väntade ni innan ni skaffade fler barn, hur gick det under graviditeten, när bebisen hade fötts hur påverkade det erat barn som är senare i utv?
Gjorde ni fostervattenprov?
Vi är tacksamma för allas råd & erfarenheter!
Svar
så här gjorde vi
Vi har en son som fyller 5 år i januari som har en svår cp-skada han kan inte gå, stå, sitta, prata och har knapp på magen. Min man och jag ville har flera barn och skaffade fler. Lillasyster kom när han var 1 och 10 månader och lillebror 1 och 11 månader efter det.
Vi har aldrig ångrat oss, visst är det jättetufft ibland men för det mesta är det toppen.
Jonathan har alltid tyckt att det varit kul med syskon
särskilt nu när dom är så pass stora att dom leker med varandra, Jonathan deltar på sitt sätt.
När jag väntade syskonen gick jag på spec mödrarvården
och krävde att få bli förlöst med snitt.
Något fostervattenprov gjorde jag inte.
Jag tycker att det är upp till var och en.
Men jag såg ingen anledning till det, man kan ju se endel på fostervattensprov men det är ju förenat med större missfallsrisk, och man kan inte gardera sig mot allt här i livet. Det blir som det blir tror jag.
Jonathans skada är ju inte ärftlig så risken att det skulle hända igen var inte så stor.
Jag vet inte hur jag skulle agerat om det var stor risk att nästa barn skulle få en skada också... Då skulle jag nog tänkt mig för... Kommer vi orka med ett barn till med ev samma skada eller syndrom?
Mitt råd är lyssna till vad ni själva vill och inte så mycket på vad omgivningen säger.
När man följer sitt hjärta brukar det bli bäst:)


Skrivet av  Maria, jonathans mamma
Tusen tack!
Vad skönt att läsa det du skrivit.
Det kändes genast mycket klarare för mig om huruvida vi ska göra. Själv klart ska vi skaffa flera barn=)
När du fick dina andra barn, var det med sorg & glädje då? Det är något jag också tänkt på ,att helt plötsligt innse hur det egentligen kunnat vara, även fast man älskar sitt första barn gränslöst.
Hur gick det för er när barnen var små? Hade ni ass åt Jonathan?

Skrivet av  Lisa
Man tänker på
att saker inte är självklara som att vända sig om, ta sina första steg, säga mamma osv. Föräldrar till vanliga barn tycker såklart också att det är fantastiskt men tar det mer för givet tror jag, nu är lillan 1 år nu ska hon gå osv. Jag sörjer det Jonathan inte kan men glädjs otroligt mycket åt det han faktiskt kan, även om det inte är mycket.
Jonathan är Jonathan och han trivs med livet för det mesta och det känns skönt.
Visst hugger det till när dom andra leker och han får "titta på", men man får försöka att se det ur ett annat perspektiv, han deltar ju också fast på sitt sätt efter sina förutsättningar.
När man får ett vanligt barn så inser man hur lätt saker kan vara. ( Det kan ju var jobbigt ibland också
men inte jämförelsevis.)
Det är ju inte Jonathan i sig som är jobbig det är ju hans handikapp och allt runtomkring.
Jag har aldrig önskat mig någon annan än Jonathan.
jag älskar ju såklart honom lika mycket som dom andra.
Jonathan fick assistans när han var drygt 3 år, då var
Cornelia 1 år och 3 månader och jag höggravid med Samuel. (Jonathan fyller 5 år i Januari.)
Jag tycker att allt gått lättare ju större de blir.
Jag skall tillägga att det krävs att båda parter hjälps
åt för att det skall funka.
Min man drar ett minst lika tungt lass om inte tyngre här hemma ibland.

Lycka till med allt.
Skrivet av  ryris
Ryris= Jonathans mamma
Blev fel sign, så inte att inlogg blev sign.
Skrivet av  Maria Jonathan mamma
fick du det krävda?
Fick du kejsarsnitt? På båda småsyskonen? Min son har ej en förlossningsskada men jag kan ändå känna en oro för nästa barn som jag absolut ska ha, att jag ska gardera mig mot det genom kejsarsnitt. (rörigt men du förstår hoppas jag) Till Lisa, visst ska vi ha fler barn. Vi resonerar så att vi behöver det "vanliga" för att orka med det "ovanliga". Vårt handikappade barn kommer ha stor glädje av syskon. Sen tänker jag lite hemskt kanske men, den dag vi föräldrar inte finns och hjälper så finns småsyskonen.
Skrivet av  Ann-Sofie
har också tänkt...
som du har skrivit att det är viktigt att få det "normala" & positivt för barnen & även vi har tänkt när inte vi finns.
Men nog har jag funderingar & även en viss rädsla.
Fast man kanske inte ska fundera så mycket utan gå på sin innersta känsla, den brukar oftast stämma.
Det är iaf oerhört skönt att få råd av andra som vet.
Kram på er alla!
Skrivet av  Lisa
Ja, tillslut
fick jag det, men det var inget som var självklart
tyckte dom.
Men det tyckte jag och min man, och så blev det tillslut.

Skrivet av  Maria Jonathan mamma
Hej Maria, Jonathans mamma
Jag har en son som fyller 4 år i januari 2002, som också är cp-skadad.

Om du har lust får du gärna maila mig, om hur du tycker det är att ha ett handikappat barn och om allt möjligt. Hoppas att jag hör från dig.

Kram Fia.H

fia_hofling@hotmail.com
Skrivet av  Fia.H
hej Maria
Jag lider med er jag känner till er historia känner en gemensam bekant till er så jag vet vilka ni är hoppas att ni får rätt till slut angående Jonatan o er ersättning jädrans läkare att sådant bara får hända stå på er Kram
Skrivet av  Kramar
Syskon
Syskon är jättebra att ha även till handikappade barn:-)... men jag vet hur det är som förälder med. Vågar man? Kan det hända igen? Frågorna är många och så gott som olösliga. Och kvar är längtan efter fler barn....
När jag och min man bestämde oss för att försöka få syskon så resonerade vi så här; ÄR det risk för återupprepning? Där var svaret oklart. Läkarna sade tveksamt om vår dotters handikapp skulle vara ärftligt. Men inom oss fanns oron. Vår dotter har ingen diagnos - så hur kunde man veta? OM vi får ett sjukt barn till, vad händer då? Klarar vi av det? OM vi får ett friskt barn till vad händer då?

Så här gjorde vi; vi bestämde oss för att försöka få ett syskon men valde att göra fostervattenprov eftersom vi insåg att två barn med så svåra handikapp skulle bli mycket svårt att klara av. Samtidigt visste vi att vår dotter skada inte kunde upptäckas på ett fostervattenprov. Vi uteslöt alltså "det vanliga - det som går" Vi fick ett friskt syskon och blev väldigt glada över det. I dag vet vi att ärftligheten troligtvis är hög - och att vi hade turen på vår sida. När vi i år fick tillökning i familjen valde vi därför att adoptera nästa syskon. Att adoptera barn är ett underbart sätt att få barn på!

Nuförtiden kan man få rådgivning av specialister som är dem som bäst vet ärftligheterna för just ert handikapp. Därefter bör man tänka efter vad som händer om man får två barn med samma sjukdom. Är det ok? Klarar man av det? För tyvärr är det inte helt ovanligt med återupprepning av sjukdomar även om standardsvaret av barnläkaren oftast verkar vara "det händer inte igen - det var slumpen". Det är familjen och inte barnläkaren som skall leva och må bra - och även om man får mycket hjälp så är det ganska tufft att klara av situationerna ibland....

LYCKA TILL med ert val!
Skrivet av  Ulrica