Sök på innehåll hos Allt för föraldrar

Föda vaginalt efter förlossningsskada

Skrivet av Pernilla B
Vår andra dotter (2,5 år) föddes med fraktur på sex revben efter en svår vaginal förlossning. Hon låg nedsövd i respirator i 2,5 vecka för att revbenen skulle läka. Det gjorde för ont för henne att andas, hon slutade helt enkelt att andas efter ca 14 timmar utanför magen. Nu funderar vi på ett tredje barn. Det som får mig att tveka är förlossningen. Vaginal förlossning känns otänkbar. Snitt är det enda jag kan tänka mig, annars blir det nog inga fler barn. Dilemmat är att alla sa "otänkbart, helt otroligt, borde inte kunna hända, har aldrig hänt förut" osv. Ingen kan säga varför hon fick frakturerna, mer än att förlossningen var jobbig och två hängde på min mage för att trycka ut henne. "Men det borde ändå inte orsaka dessa skador." Varför skulle det bli annorlunda nästa gång? Hur tänker ni som ska föda barn efter att ni fött ett barn med förlossningsskador?
Svar på tråden: Föda vaginalt efter förlossningsskada

Samma sits (långt)

Skrivet av  "En orolig till"
Hej !
Förstår precis din oro, och dina tankar. Vår andra dotter blev också flerhandikappad efter en "förlossningsolycka" - ännu ett exempel på att sådant som bara inte kan hända, ändå händer ibland....

Det är 3år sedan, och nu har vi ändå tagit steget att satsa på nummer 3 ! Det är en stor "chansning", och mycket skrämmande, men som vi ser det enda positiva utvägen (!?) Rätt eller fel, nu är vi på väg.....

Vi är naturligtvis mycket oroliga för allt, eftersom vi vet att sjukvården är den sista man kan lita på i en nödsituation. Vi hoppas på det bästa och på att vi har haft vår "otur", samt att man skärper sig till det yttersta denna gång, när man vet att man förstört ett barn för oss redan p g a slarv.

Vi kommer att göra ett planerat snitt denna gång. Det var det första jag blev lovad, när nr 2 föddes, men då tyckte jag att de var hemska - aldrig mer !!!

Nu blev det ändå det första jag krävde vid första MVC-besöket, och trots totalförbud så fick jag "igenom det".

Jag ser verkligen INTE fram emot snittet, graviditeten i sig är en tillräcklig oro, men att föda vaginalt igen är för mig helt uteslutet. Jag har bett att bli sövd, och att EJ någonsin väckas igen , om något går snett igen....(men det har jag inte blivit lovad än...)

Däremot så hoppas jag så innerligt att allt går bra ! Vi behöver få uppleva den glädjen, för att någonsin komma över smärtan, det tror jag. Dessutom så behöver barnen ett syskon till, av många skäl. Men visst blir det jobbigt. Barn 2 kräver ju en förälder hela dygnet. Den andra ska ta hand om övriga barn, hemmet och dra in försörjningen o s v.

Helt säker kan man ju aldrig vara, och visst vet jag att det finns många risker med ett snitt också, men jag hade inte klarat en förlossning till på "egen" hand.

STORT LYCKA TILL !
 

.

Skrivet av  Malla
Eftersom min sons skada inte är en förlossningsskada utan en anläggningsskada i v.5 är jag inte rädd för att föda vaginalt. Däremot fick jag missfall för ca en vecka sen i v.15 vilket gör att jag börjar undra över om vi ska ha fler biologiska barn. Jag känner mig som en statistisk olycksfågel. Missfallet har inget med sonens skada att göra utan bara kom. Sonens skada händer en på halvmiljonen och missfall efter v.15 händer 3 av 100. Usch. Det jobbigaste är dock kommentarer av typen "det var väl bäst som skedde, om det nu var nåt fel på barnet". Jag bryr mig inte om om det var nåt fel på barnet!Det är "fel" på min son men jag skulle inte vilja ha honom annorlunda. Jag vill inte skrämma upp någon här men känner mig rätt så ledsen för tillfället.
 

En del tycks få allt

Skrivet av  Pernilla B
Jag tror inte på gud, men jag tror på ödet. Dvs att det finns en mening med allt hur hemskt det än verkar vara. Varje gång jag hör en berättelse som din sviktar min ödestro så oerhört mycket. Hur sjutton kan det finnas en mening med något sådant? Varför tycks en del få allt elände, medan andra glider genom livet på en räkmacka? Efter att jag födde vår andra dotter svårt sjuk för 2,5 år sedan tog det säkert ett år innan jag kunde se någon som helst mening med att det blev som det blev. Men till slut gjorde jag det. Jag har vuxit enormt som människa sen dess. Och precis som du säger om din son hade jag inte velat vara utan Tove en sekund, även om den första tiden var tuffare än någon ska behöva utstå. Det kommer ta lång tid innan du vågar hoppas på ett barn igen. Jag hoppas för din och din familjs skull att du faktiskt kommer att våga hoppas igen. Vi fick ofta höra dessa "tröstande" ord: "Man får inte mer än man orkar bära". I början kändes det som en bedrövlig tröst, vilket det säkert gör för dig nu med. Men eftersom det jobbiga har stärkt mig så oerhört som människa är jag faktiskt glad för egen del att jag fick genomgå denna prövning. Och Tove går det sannerligen ingen nöd på, mer livsglad unge finns inte. (Men visst skulle jag givetvis vilja slippa alla sjukbesök, operationer etc. Inte för egen del, men för hennes skull.) Jag tycker att jag är en mycket "bättre" människa idag. Jag vet vad som är viktigt i livet: familj och relationer till släkt och vänner. Jobb, pengar och prylar kommer alltid långt ner på min priolista. Vill du läsa mer om oss har jag gjort en hemsida om Tove: www.hypophysis.net/Tove
Krama dig igenom sorgen. Du får en kram från mig också.
 

Tack, det värmde imt

Skrivet av  Malla
.
 

..

Skrivet av  milena
Hej Mallan!!
Jag är jätteledsen för er skull. Du har all rätt i hela världen att vara ledsen. Det är viktigt att du tillåter dig själv att vara det. Kramas och prata om det. Många kramar från mig......
Milena
 

OM

Skrivet av  Pernilla B
Om jag blir gravid igen tänker jag precis som du kräva planerat snitt redan vid första mvc-besöket. Vi får se vad de säger om det. När jag födde första barnet var jag en krystvärk från akut snitt. Men med tvärsnitt i vaginan och hjälp av sugklocka kom hon ut. Andra gången krystade jag så ögonvitorna blev blodsprängda, sugklockan bet inte och minst två, kanske fler, hängde på magen. Barnet satt fast helt enkelt. Barnmorskan fick "gräva" ut Tove och knäckte hennes nyckelben på kuppen. Inse att jag känner mig som en usel barnaföderska. Min tilltro till sjukvården är stor eftersom de hjälpt Tove så oerhört mycket. Men min tilltro till mig själv som barnaföderska är usel. Hade jag levt på 1800-talet hade säkert både jag och barnen dött. Andra gången ville jag verkligen ha revansch - och se hur det gick. Jag chansar INTE en gång till.
 

orolig oxå ! (långt)

Skrivet av  milena
vår dotter fick inte en förlossningsskada men jag är ändå orolig för hur jag ska föda om vi får fler barn. Man vet att det kan ske olyckor i samband med förlossningen. I dag finns inga garantier för något.

Vår dotter fick hjärnhinneinflamation samma dag som hon föddes. Vi påpekade för personalen att hon inte mådde bra flera gånger men de sa hela tiden att hon inte mådde bra för att hon svalt fult fostervatten. På kvällen blev hon riktigt sjuk men då var det redan försent med penecelin. Hade hon fått behandling tidigare så kanske hon inte fått så svåra hjärnskador. I sex veckor låg vi inne på sjukhus. När vi skrevs ut viste vi inte om hon skulle överleva. Där satt man hemma och väntade på att hon skulle dö. Men eftersom hon har en otrolig livsvilja överlevde vår älskade lilla ängel.

Idag skulle jag aldrig våga föda på samma sjukhus. De har inte någon akutsjukvård för barn utan måste skicka iväg med ambulans om det händer något. Jag tappade förtroendet helt för de barnmorsor som var där. Varför lyssnade de inte på oss?? Jag kommer nog att vara jätteorolig under hela graviditeten med eftersom jag längre inte tar något för givet. Allt kan hända. Det har man redan fått erfara.

Jag har tankekort som jag läser varje dag och idag så stod det : Man bör akta sig för att akta sig för mycket. Det kanske är så jag får försöka tänka för att våga..

Hoppas att allt går bra för er och lycka till!!

kram Milena
 

Tack för dom visdomsorden!

Skrivet av  Pernilla B
"Man bör akta sig för att akta sig för mycket." Så underbart formulerat. Och tack för din berättelse, jag förstår dig verkligen. Även vi blev skickade 20 mil med ambulans till Lund med vår dotter. Där blev vi dock otroligt bra bemötta. Lunds spädbarnsintensiv är verkligen outstanding. Lycka till med bebben!
 

Valde kejsarsnitt 2:a gången

Skrivet av  Katti
Mitt första barn föddes "normalt" dvs vaginalt. Precis som med dig hängde två på min mage och en drog i sugklockan som till råga på allt lossnade vid två tillfällen. Min dotter satt fast som i ett skruvstäd, min värkar försvann, men vi kämpade på ändå och när hon väl kom ut var hon livlös och svårt medtagen. Hon låg kvar en månad på neonotalen, hade mycket kramper och mådde allmänt dåligt. Hon fick tyvärr en grav cp-skada till följd av syrebristen som hon fick i slutet av förlossningen (det är konstaterat att skadan skedde vid förlossningen). När min underbara lilla dotter fyllde 2 år blev jag gravid på nytt och födde hennes lillebror i fjol, men denna gången med ett planerat kejsarsnitt. Allt fungerade perfekt. Det var en underbar förlossning, jag hade min son hos mig hela tiden. Vi mådde bra båda två och kunde åka hem från BB redan på tredje dagen. Hade inte speciellt ont i snittet, visst känns det, men jämfört med hur jag mådde efter min första förlossning så var det här ingenting. Jag rekomenderar varmt kejsarsnitt.
 

Hde du problem att få det?

Skrivet av  Pernilla B
Fick du direkt förståelse och klartecken för kejsarsnitt eller fick du kämpa för det? Sa du till din vanliga barnmorska eller gick du på specialistmödravård, aurora eller vad det heter? Min dotter fick tack och lov ingen syrebrist, men skadad blev hon ändå vid förlossningen. Och ibland känns det faktistk som vi hade "tur i oturen" liksom.
 

Planerat snitt

Skrivet av  carol
Hej igen Pernilla!

När jag blev gravid med min lille kille ville jag föda vaginalt först, men mådde sedan så fruktansvärt dåligt att snitt var enda lösningen. Jag hade inga som helst problem med att få ett snitt, eftersom min första förlossning var som den var (akutsnitt efter en misslyckad igångsättning i v. 41 med ett stort barn med för högt sockervärde och en moderkaka som inte orkade med längre, så han blev stressad av syrebristen och föddes med mekoniumaspirationsyndrom av allvarligaste sorten. Totalkollapsade lungor, duktus, blodförgiftning och leversvikt blev resultatet). Den som vill veta mer on honom, mina förlossningar, läsa min dagbok från när jag väntade lillebror - besök gärna Solskensbarn på http://www.cml.nu/solskensbarn och läs under Personligt.

Tyvärr blev jag så trasig på insidan av den första förlossningen och en bukoperation jag gjort tidigare att jag inte får skaffa fler än 3 barn för läkarna och endast med planerat snitt eftersom min livmoder inte skulle klara av en vaginal förlossning. Så min dröm om en stor familj har gått i kras. Men ärligt talat vet jag inte om jag vågar skaffa fler barn eftersom lillebror också har kroniska sjukdomar och det tar så mycket energi redan att ta hand om dom två jag har. Dessutom har jag redan haft tur 2 gånger och fått behålla mina barn - vem vet om jag skulle få det nästa gång?... *pessimist*
 

Hör inte hit egentligen...

Skrivet av  carol
Tänkte bara säga det, ifall ni undrar... Inget av mina barn är egentligen "handikappat" (beror lite på hur man definierar ordet), jag kom bara förbi här av en slump och läste Pernillas inlägg. Bara så ni vet... :-) Jag brukar besöka de olika forumena i Barn med särskilda behov lite då och då, eftersom mina barn är lite "speciella" båda två och jag är jätteintresserad av ämnet. :-)