Sök på innehåll hos Allt för föraldrar

*Suck*

Skrivet av agneta
Efter 1 år och 7 månader av anfallsfrihet så har nu dotterns anfall kommit tillbaka och vi har fått öka dosen. Jag som (dumt nog) redan hade börjat räkna ner till hon hade varit anfallsfri i två år och vi kunde pröva att sätta ut medicinen.

Hoppas i alla fall att ni har haft en bra sommar och att det nu blir lite fart på sidan igen!
Svar på tråden: *Suck*

Så synd...

Skrivet av  Jolinda
Det var inte kul!Jag kan bara säga att vi ska kontakta barnläkaren på måndag ang.att vår flicka som ätit med.i 6mån nu har fått tillbaka sina frånvaroattacker,så jag kan nästan sätta mig in i hur det känns för er.Ha det så bra och lycka till!
 

frånvaroattacker...

Skrivet av  agneta
har min dotter också och jag antar att man kommer att få räkna med ökad medicindos i och med att våra barn växer hela tiden. Hur gammal är din tjej? Min fyller snart 8 år. Lycka till ni också!!
 

Vår tjej...

Skrivet av  Jolinda
fyller 7 år i September,och det är nog som du säger att,dom växer ju hela tiden.Tack för att du sa det,för det har jag inte tänkt på att det kan vara därför hon fått tillbaka dom.Man blir ju så orolig och ledsen.
Det känns bra att ha någon att "bolla "tankar med,någon som vet vad man pratar om.
 

Visst...

Skrivet av  agneta
är det toppen med fN. Har fått mer hjälp här än någon annanstans. Vi hörs :-)
 

Huga

Skrivet av  Siv f.d Pigall
Vad tråkigt. Jag vet faktiskt hur det känns. Vi hade också hoppats på att bli av med medicinen för gott och var av med den nästan 2 år innan vi fick börja om.
Min kille är 10 år.
 

Måste vara värre...

Skrivet av  agneta
om man nu kan gradera pest eller kolera *ler*, men på något sätt så antar jag att det känns helt färdigt om man väl har lagt av med medicinen. Då hoppas man väl att det ska vara bra med det?

Hur länge har han ätit medicin nu andra omgången?
 

Han har ätit medicin sedan sportlovet nu i år

Skrivet av  Siv f.d pigall
alltså 6 månader.
Det var inte kul.
Först adrenalinet i kroppen, oron och sedan ensamhetskänslor, tårar.
Men det gick snabbare denna gång, sorgeprocessen alltså, och delvis för att han nu är känd av läkarna och han känner dom (var han förstås ej då han fick diagnosen )
och delvis för att han tar det så jättebra själv.
Han bryr sig inte så värst så länge han inte har anfall. Och vi hör till dom lyckligt lottade som får ett friskt barn med medicin.
Men kul är det ju inte förstås. Men det går.
 

Precis...

Skrivet av  agneta
som ni så har vi turen att ha en dotter som svarar alldeles utmärkt på medicinen, så man ska väl inte gnälla *ler*.