Sök på innehåll hos Allt för föraldrar

Blir man någonsin van vid kramperna?

Skrivet av A
Det är knappt en månad sedan vår dotters krampanfall började så vi är ju inte så *vana* ännu. Men det är det jag undrar- vänjer man sig någonsin vid att se kramperna? Jag tycker de är så otäcka att se och börjar gråta varje gång; min puls stiger jättehögt och jag har svårt att vara lugn och tänka klart.

Ett anfall kom när vi var på sjukhuset och det varade i 2 minuter. Min dotters läppar började bli blå och hon fick syrgas men sånt har man ju inte hemma. De säger att det INTE är farligt med anfallen men vågar man tro på det? Blir man lugnare som förälder?
Svar på tråden: Blir man någonsin van vid kramperna?

Man "vänjer" sig :-(

Skrivet av  Aase
Eller tvingas vänja sig om man har ett barn som krampar mycket. Trist men sant. Vår son fick sitt första stora anfall när han var ganska precis 8 månader. Han fyller 7 år i år och under alla dessa år har han inte varit krampfri mer än under mycket korta perioder för mellan 3 och 5 år sedan. Så vi har aldrig haft något val. Vi fick bara lov att vänja oss, men de första 4 månaderna var INTE roliga. Jag har i princip inte ett minne från det han var 8 månader tills han precis fyllt 1 år. Minnet är bara ett svart hål! Förträngning kalls det visst :-(

För att svara på ditt inlägg här under så är inte det här foumet så jätteaktivt just nu. Jag tror att det beror på att många av dem som är här inne har lite äldre barn som har varit sjuka några år så de har liksom kommit in i "vardagslunken" med ett barn med ep. Jag vet inte hur de är med de andra men själv tittar jag in här åtminstone 1 ggr per dag även om jag inte skriver så ofta. Så "ventilera" på du. Så kan ju åtminstone jag svara dig.
 

Jobbigt

Skrivet av  A
Det låter jobbigt. Min dotter var 8,5 månad när hon fick sin feberkramp och ett par veckor efter det fick hon kramper och frånvaroattacker även utan feber.

Har ni fler barn?
 

PS

Skrivet av  Aase
Man brukar säga att anfall som varar kortare är 5 min inte är farliga om det inte kommer många på rad (så gjorde våran son när han var mindre). Jag vet inte om det verkligen stämmer men det är vad "alla" säger.
 

håller med aase

Skrivet av  lene
med ett tillägg Gå med i ep förbundet Har du tur finns en aktiv förening som ordnar träffar o info Vid en stor föräldraträff for några år sedan när jag kände att jag inte var ensam om min oro frågor mm
landade min oro kan man säga,
Sedan ta reda på mera läs fakta fråga på nevro avd om de har material finns massor, Och även ep förb delar ut gratis ,
Kunskap ger en balans åt det hela
Jag har en tonåring med ep sedan skolåldern och vi har nog kommit dit att stundals gråter jag åt det men ofta bemöter jag det med humor ,, för hennes skull avdramatisera det hela, så man vänjer sig på ett eller annat sätt man har inget val liksom men en viss oro känner man nog alltid,
 

Tack

Skrivet av  A
Tack för tipset om ep-förbundet!
Vi ska till läkaren för uppfäljning om någon vecka och jag ska fråga om skriftligt material då också. Söker och läser en del på internet men blir tyvärr bara oroligare; man hittar mycket som inte låter så upplyftande.

Tack för ditt svar!
 

Det undrar jag också

Skrivet av  ullebulle
Vi har hittills bara sett det tre ggr (stora anfall), och jag blir helt utom mig, kan inte behärska mig utan gråter hejdlöst och tror att han ska dö. Jag har haft rätt svårt att hämta mig efter det.
 

Nu krampar ju våran son väldigt mycket

Skrivet av  Aase
Men det kanske inte bara beror på det att vi vant oss. Det kanske också beror på vad man har med sig i bagaget från innan. En av "Lillebrors" äldre bröder hade osmaken att som 2 månaders bebis få ett andningsstillestånd. Hur mycket "Lillebror" än krampat har han inte lyckats skrämma oss mer än storebror :-(. Jag hoppas verkligen att han inte gör det!