Är jag gnällig?

Är jag gnällig?
Skrivet av	Osedd
Min gubbe är 35, vi har känt varandra i 10 år och bott ihop i 6. Han är lugn, snäll, intelligent, snygg och en bra pappa. Men jag tycker han är så oengagerad. Måste stå och peka med hela handen om nåt ska bli gjort hemma. Visserligen är jag hemmafru och sköter nästan allt i hemmet men tycker det är så trist att behöva tjata. Ja ja, det skulle jag väl kunna leva med men blir så ledsen över att han är oengagerad i mig också. Berömmer mig aldrig eller ger mig komplimanger. Däremot är han väldigt snabb när det gäller motsatsen. Jag har tagit upp detta med honom sååå många gånger och han skäms och lovar bättra sig. Han berömmer mig för städning och matlagning några dagar sen är det likadant igen. För några år sedan frågade jag rakt ut om han tyckte jag var ful. Han svarade lugnt ja. Ett sakligt konstaterande bara. Han säger att han tycker om mig hur jag än ser ut men jag blir ledsen när han säger så. Jag har alltid gett honom mycket komplimanger både för hur han är och hur han ser ut. Hittat på överraskningar, vilket han aldrig gjort. Känns så förnedrande att tigga komplimanger. Enda gångerna han säger nåt är när vi har sex. Han ser det som förspel att säga att jag har sexig rumpa. Han säger att han älskar mig men jag börjar känna mig som jag driver hotell, dit han kan komma efter sitt intressanta jobb och beställa upp en glädjeflicka när det passar honom. Har försökt klä upp mig och göra mig fin men jag gör inte det längre efter att ha blivit sågad eller ouppmärksammad så många gånger. Jag förstår inte? Jag är välutbildad, har varit med om mycket, har många intressen, många vänner men jag känner mig så fruktansvärt ointressant. Jag var hans första kvinna.
Svar på tråden: Är jag gnällig?

ojojoj
Skrivet av Mergnu
Kan inte låta bli att svara på detta fast jag inte vet var jag skall börja... Hur har du/ni hamnat här??? Du är hemma säger du. Har ni fått barn ganska nyligen eller? Du säger du har vänner, intressen etc och utbildning. Låter som det egentligen inte är något fel på ditt självförtroende så jag tror ju inte det är där skon klämmer men det är klart att få klart för sig att ens älskade tycker man är ful...ja, det kan ju knäcka den starkaste, för det är ju till mångt och mycket bekräftelse man vill ha i ett förhållande, både fysiskt och själsligt. Han säger han älskar dig, vad jag inte förstår hur man kan vilja såra någon man älskar på det sättet. Det finns en regel man bör hålla sig till och det är att inte ställa frågor man inte vill veta svaret på men ibland krävs faktiskt en vit lögn. Jag tycker nog du bör ta ett snack med honom, inte bara hur ni ska ha det med hushållssysslor utan hur ert förhållande skall vara. Älskar ni verkligen varandra mer än på ett platoniskt sätt. Vill ni leva med varanrdra? Det låter i mina öron som ni skulle behöva hitta tillbaka tillvaranrda, hitta lite passion. Förstår att grejen om ditt utseenden hämmar (alltså jag är helt bestört över hur han kunde säga så - rakt ut) ...tappade lite tråden i vad jag tänkte... Kan du inte beskriva mer hur er familjesituation ser ut.

Jaa du..
Skrivet av Osedd
Undrar också hur vi hamnat här, men ibland undrar jag om det inte varit så ända från början. Jag har alltid varit väldigt framåt, mycket social, påhittig och glad men innerst inne väldigt, väldigt osäker. Min gubbe tystlåten, stabil tja den " norrländska" typen. Egentligen inga vänner. När vi först träffades handlade det mest bara om sex. Kemin var fullständig! Efter lite trassel upptäckte jag att jag var kär i honom. Frågade om han kände detsamma och han svarade ja. Sedan dess är det vi. För drygt 4 år sedan tänkte jag lämna honom pga detta. Tog upp det med honom, han blev förtvivlad, vi pratade och pratade. Han förstod att han måste bättra sig. Vi bestämde att gå vidare i vårt förhållande och jag blev gravid. Jag var när mitt barn föddes helt utsliten och bestämde mig för att va hemma länge, vilket även gubben var mycket positiv till. Han tjänar bra så vi har råd. Han jobbar i ledande position på ett tekniskt företag. Jag har tagit upp detta med honom så många gånger. Förklarat om och om igen hur jag upplever hans beteende, hur jag känner mig och vad jag önskar. Försöker att inte vara anklagande. Han kontrar ofta med att han är uppvuxen i en sån miljö och att jag försöker ändra på honom men för det mesta håller han med mig. Fastän han verkar så likgiltig till mig får han panik och gråter om jag föreslår att vi ska bryta upp. Ett exempel Jag klagar på bristande engagemang från hans sida, att han aldrig hittar på nåt eller intresserar sig för mig. Vi bestämmer att gå ut på restaurang. Jag köper nya kläder som han inte kommenterar. Jag planerar hela arrangemanget. Vi går ut, jag pratar om ditt och datt han är tyst. Jag frågar om han inte kan säga nåt, han undrar vad. Jag föreslår nåt som intresserar honom. Han frågar efter en lång stund om vi inte ska köpa nya persienner till köket. Det verkar inte som han förstår vad jag menar men jag förstår inte hur han har kunnat missa det. Jag är dessutom pedagog så jag är bra på att förklara. Tack för ditt svar


Man kan ju inte ändra på någon annan
Skrivet av Mergnu
Om han ska bli annorlunda så måste han, innerst inne, vilja det själv. Jag tror inte han vill det. Han ändrar sig för din skull men faller sedan tillbaka till den han är (och vill vara). Du kan nog bara ändra på dig själv... Hur kan du anpassa dig för att passa honom? Vill du bli den personen? Som du skriver, det har varit så från början, förmodligen bara det att du inte velat se det. Jag känner delvis igen mig i detta från mitt tidigare förhållande. Vad har han för förväntningar på dig och ert förhållande? Har du frågat honom om det? Eller talar du bara om hur du själv skulle vilja att det var. Inte meningen att vara anklagande, jag bara undrar. Kanske du kan rannsaka dig själv lite... för är det något som kan få en på defensiven så är det ju när någon "attakerar". Hoppas du förstår hur jag menar.

Nää
Skrivet av Osedd
Du har helt rätt. Man kan inte ändra på någon annan. Men man kan anstränga sig lite för någon annans skull. Om han älskar mig som han säger borde han väl vilja göra mig glad, eller hur? Så resonerar jag iaf. Lite uppskattning då och då. Få känna sig lite speciell. Det är väl inte för mycket begärt? Jag tycker om att se min gubbe glad, att överraska honom och jag vet att han älskar det. Jag lägger ned mycket tid på oss, vårt barn, vår familj, våra vänner, vårt hem. När jag frågar honom hur han vill leva säger han att han vill leva med mig och att han är nöjd med vår relation. Tror jag det, han får ju allt serverat. Ingen kan nånsin köra sitt eget race i en relation, det gäller att gå en bit var. Alla måste ge och inte bara ta. Jag är trött på att ge nu. Jag vill ha nåt tillbaka. Förlåt om min ton är vass, det är inte riktat mot dig. Funderar på famrådgivning.

Osedd
Skrivet av Mergnu
Klart han gillar ert förhållande. Du serverar honom allt. Om du ska få honom att vakna kanske du får sluta med det. Visa att du menar allvar. Tror inte budskapet går fram om du å ena sidan vill att han skall ändra sig å andra sidan fortsätter du serva honom som vanligt. Jo du kan tycka att han borde anstränga sig för dig, för att göra dig glad. Men vad tycker han? Han är, som person, inte någon som gör de saker som gör dig glad. Face it! Han kan anstränga sig under en period men det ändrar inte hans personlighet. Familjerådgivning tror jag stenhårt på - att få hjälp av någon opartisk. Lycka till!

Är jag gnällig?

ojojoj

Jaa du..

Man kan ju inte ändra på någon annan

Nää

Osedd

Artiklar från Allt för föräldrar

Artiklar från Familjeliv

Livsstadier

Samarbeten

Forum

Verktyg

Information